ÅSIKT

Sex är inte ett jobb som andra

DEBATT

Aftonbladet har i veckan skildrat prostitutionen i Sverige och Europa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Marianne Eriksson (v) sitter i EU-parlamentet.

Hon representerar ett land som hittills varit unikt i sin hållning till prostitution. Men kan ett litet land stå emot ett Europa som legaliserar prostitutionen? Kampen står mot en industri som omsätter mer pengar än droghandeln i världen och där politiker ser nya inkomster via skatteintäkter, skriver Marianne Eriksson på Aftonbladet Debatt i dag.

OVANLIG BILD En manlig sexköpare på en bordell i Ungern. Marianne Eriksson undrar varför prostitution alltid illustreras med bilder av avklädda huvudlösa kvinnor.

Aftonbladet har under den gångna veckan presenterat en artikelserie med huvudrubrik ”Sex – ett jobb som andra?”. Artiklar som handlar om ”striden” som utkämpas i Europa. ”Striden om hur man ska se på de 800 000 kvinnor som säljer sina kroppar”, som det står i en av ingresserna.

Och hur ser man då dessa kvinnor? Bilderna som illustrerar artikelserien talar för sig själva. En tysk medelålders kvinna som leende vid ett tangentbord påminner om en amper direktörssekreterare, som sedesamt sköter sin bokföring efter att hennes regering i Tyskland legaliserat bordeller den första januari. Andra kvinnor iförda minimalt med kläder värmer sig vid öppna eldar, sitter uppspetade på stålstolar, döljer sig med hårsvall. I deras länder är sexköp förbjudet, eller åtminstone inte ”socialt accepterat”. Frågan blir dock om vi verkligen SER dessa kvinnor, som individer, livsöden, eller om vi ska se något annat.

Den omdebatterade och mytomspunna lagstiftningen mot köp av sexuella tjänster i Sverige är än så länge unik. Unik därför att den för första gången pekar på att det finns flera intressenter på denna marknad. För första gången lyfts kunden, mannen, fram. Men får vi SE honom? Nej, uppenbarligen aldrig.

För några veckor sedan tog jag och några av mina kollegor initiativet till en prostitutionskonferens här i EU-parlamentet i Bryssel. Inte ens då förmådde vi få våra pressagenter att visualisera temat på ett annat sätt än med en kvinnlig, huvudlös kropp iförd kort-kort och extremt högklackat. Själv föreslog jag att vi kunde ha illustrerat konferensen med en manskropp, utan huvud med sin penis i ena handen och ett par euro-sedlar i den andra, men icke. Det blev bara för mycket, tyckte man.

Hur ska vi så tolka den politiska ”strid” som faktiskt pågår, inte bara i Europa utan globalt.

Själv har jag vid ett flertal tillfällen hävdat att det faktiskt handlar om en industri som vill bli rumsren. En industri som omsätter mer pengar än droghandeln i världen och där aningslösa politiker ser nya inkomster via skatteintäkter.

En industri som lika hänsynslöst som tillverkningsindustrier runt om i världen, använder sig av barnarbetare och frizoner där kvinnor får arbeta för en spottstyver. En industri som har utökat cynismen och patriarkatets nedsättande kvinnosyn och som köper och säljer deras kroppar, vilket så uppenbart också ger spår i deras själar.

Sex – ett jobb som andra? Uppenbarligen inte. Jag har under flera år hört argumenten, vanligtvis framförda av män. Inte sällan av män som hellre tjänar på, än att utöva det åberopade yrket. Hur ofta har jag inte stilla undrat hur en arbetsmarknadslagstiftning skulle kunna överföras på ”branschen”. Sexuella trakasserier till exempel. Utbildning, fortbildning, karriärstegar. Pensionsålder.

I vintras under den pågående konferensen ”Socialt forum” i Porto Alegre, fick jag tillfälle att under en längre kaffepaus samtala med en argentinsk kvinna som försökte att fackligt organisera prostituerade kvinnor. Det var till en början inte helt lätt att nå en samsyn, men sammanfattningen kom från henne: ”Det är ju inte ett jobb som vi egentligen vill ha”. Och så är det nog. Ingen vill tvingas se sig vara prostituerad från vaggan till graven. Ingen vill se sina anhöriga i ”yrket”. Och låt mig ta tillfället i akt att erinra om att världens äldsta kvinnoyrke troligtvis är barnmorskan!

Ändå fortsätter ”striden”. Jag har sedan 1996 inte sett ett enda EU-dokument med anknytning till frågan som inte skiljer på frivillig och påtvingad prostitution. Ordet ”sexarbetare” återkommer allt oftare i internationella handlingar. Kampanjmaterial som vänder sig till unga kvinnor i olika länder världen över produceras, allt fler internationella konferenserna med deltagare för – och emot – går av stapeln.

Ytterst lite pengar och planering används för att ifrågasätta efterfrågaren, kunden, mannen. Ytterst lite pengar, jämförelsevis, används för att stödja kvinnor som tar initiativ för att bryta upp ur prostitutionen. Än mindre pengar kommer att anslås i de länder som accepterar en legalisering av bordeller och ”fria företagare”.

Vid en debatt hemma i Sverige tittade en dam förtrytsamt på mig och sa ”Torsklagen hjälper ju inte kvinnorna!” Helt rätt. Den fokuserar på kunden! I bästa fall hindrar den tillväxten av nya kunder och är därmed ett bra hjälpmedel att hindra nyrekrytering av säljare.

För att hjälpa de prostituerade behövs andra åtgärder, vilket jag hoppas ska avspegla sig i offentliga budgetar i hemlandet. Med den kombinationen skulle Sverige bli oslagbart. Ett land som helt och fullt har tagit kamp för människovärdet, är klart mer hållbart än ett kortsiktigt marknadstänkande!

Ett ifrågasättande av prostitutionen bör inte ske enbart av moralistiska skäl, utan bör visa på att sexualiteten är unik för varje individ. Den är inte till salu och ska inte ske på någons bekostnad, utan bör avnjutas med lust, fantasi och fullständigt gratis.

Debatten före beslut var lång i Sverige. Vi får bereda oss på en lång och intensiv debatt inte bara på Europanivå, utan globalt. Men jag tror att det kommer att gå vägen, om vi satsar engagemang och pengar. Det ska till en fattigdomsbekämpning värd namnet också.

Marianne Eriksson (Förste vice ordförande för utskottet ”Kvinnors rättigheter och lika möjligheter” i EU-parlamentet.)