ÅSIKT

Verkligheten skakar inte längre Sverige

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns ett amerikanskt uttryck som håller på att bli svenskt. White trash. (Vitt skräp.) Det är i grunden ett mycket cyniskt begrepp som beskriver vit, outbildad arbetarklass, eller medelklass utan ambitioner. Det sista är viktigt. Begreppet White trash innehåller en moralisk dimension.

De som stämplar människor som White trash säger också att dessa människor inte har någon ursäkt för att vara misslyckade. De tillhör ingen etnisk minoritet, de har sällan ovanliga sexuella preferenser eller något annat som brukar göra människor förtryckta.

De är kort sagt lata vita människor som inte orkar annat än att titta på tv-program som är så dåliga och beroendeframkallande att de borde klassas som droger. Det är människor som blir för tjocka på chips, får fet hy av för mycket friterad mat och för ofta dricker så pass mycket alkohol att deras ansiktslinjer tar skada.

Anna Nicole Smith är en levande definition på White trash. Vi har på löpsedlarna också gjort henne till galjonsfiguren för inseglandet av White trash i Sverige.

Det är intressant på ett helt annat sätt än vad till exempel DN:s kulturredaktion verkar vilja förstå. (De brukar i snygga cirkeldiagram mäta frekvensen av Anna Nicole på löpsedlarna för att visa hur djupt kvällstidningarna sjunkit. Vad de inte låtsas om är att de egentligen illustrerar sin egen distans till ett fascinerande samtida fenomen.)

Det spelar ingen roll hur många miljarder dollar som hälls över Anna Nicole – vi kan vara säkra på att hon på ett sätt som passar en löpsedel kommer att halka rakt ner i skiten igen. Och vi köper tidningen igen. För vi älskar att få förakta White trash.

Ni kan invända att jag nu i onödan komplicerat något som bara handlar om stora silikonbröst. Det är fel. Det vore förmätet att påstå att de saknar betydelse, men världen är full av stora silikonbröst som inte säljer en tidning. White trash är grejen.

Den sammanblandning av autentiskt White trash och underhållning som är fallet i en hel rad dokusåpor på tv just nu har, tror jag, en ganska läskig effekt.

Vi har börjat reagera blaserat på verkligheten. Ta det fasansfulla tortyrmordet på kvinnan i Lindesberg till exempel. Eller styckmordet i Täby. Eller frysmamman. Eller taximordet i Sundsvall.

Historier som för några år sedan hade ”skakat Sverige”. Vanliga människor hade i medierna avlöst varandra och sagt saker som ”det är så ofattbart att det kan hända här” eller ”hon var en så öppen och glad tjej”. Finlemmade pennor i vår tidning hade skrivit djuplodande funderingar om var ondskan i människan kommer ifrån.

Historierna är som hämtade rakt från en trailerpark utanför Detroit (sannolikt världens huvudstad för White trash). Ändå får de numer en tämligen oengagerad, standardiserad behandling i media. Vi är blasé.

Jaså, en cirkelsåg rakt i armen, jaha ja, en skruvdragare i ögat. Äckligt, men gäsp, en dold kamera hade piggat upp.

Verklighetens vita skräpmänniskor lever i en för seg dramaturgi till och med när de mördar varandra bestialiskt. In med dem i tv i stället, så kan något mediesnille – pigg efter år av morgonyoga och sushiluncher – klippa fram den rätta trash-känslan.

Jag anar en debatt här.

Jan Helin

ARTIKELN HANDLAR OM