ÅSIKT

Invandrare – inte lika inför lagen

DEBATT

Svenska domstolar präglas av enfald snarare än mångfald, menar journalisten Dick Sundevall.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Invandrare döms hårdare än svenskar eftersom domare, åklagare och nämndemän nästan uteslutande består av infödda svenskar. Svenskar som dessutom riskerar att få en fördomsfull bild av invandrare eftersom de enda människor med invandrarbakgrund de möter är misstänkta för brott, skriver Sundevall på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: peter knopp
friad Joy Rahman dömdes mot sitt nekande för mord 1994. Först i år friades han sedan Högsta domstolen beviljat resning i fallet.

Låt oss tänka oss en kvinna som är åtalad för att efter år av misshandel försvarat sitt liv med hjälp av en förskärare och därmed dödat den man som just då misshandlade henne. Och att hon nu är den enda kvinnan i rättssalen. Domare, nämndemän och åklagaren är män. Ska hon dömas för mord eller är det som läggs fram för rätten att betrakta som nödvärn och därmed något hon inte alls ska straffas för?

Eller låt oss tänka att alla mål som gäller våldtäkt eller kvinnomisshandel skulle bedömas uteslutande av män. Det skulle självklart aldrig accepteras. Det skulle med all rätt mötas av kraftiga protester och det skulle snabbt vidtas åtgärder för en radikal förändring.

Men att det nästan uteslutande är svenskar utan invandrarbakgrund som utgör åklagare, juristdomare och nämndemän när en invandrare är misstänkt för något, passerar obemärkt år efter år. Samtidigt som det i många andra västländer skulle ses som en omöjlighet.

En doktorsavhandling i psykologi om hur vittnen reagerar inför invandrare som begår brott blev för några år sedan uppmärksammad. Doktoranden hade låtit gestalta ett butiksrån som filmades. Och hon hade valt att dels göra det med en rånare som hade ett utpräglat svenskt utseende och dels med en betydligt mer mörkhyad person.

När hon sedan visade de här i övrigt identiska rånen för olika grupper ansåg svenskar att den mörkhyade agerade råare och mer hänsynslöst än den med svenskt utseende. Medan invandrare uppfattade det hela precis tvärtom, den svenska rånaren agerade mer rått och hänsynslöst.

Det här har inget med medveten rasism att göra. Det är grundläggande psykologi och beteendevetenskap att vi tenderar att tillskriva vad vi uppfattar som den egna gruppen bättre sidor och de vi uppfattar som främmande, som de andra, sämre sidor.

När nu jag och andra hävdar att det förekommer att åklagare, juristdomare och nämndemän som agerar fördomsfullt när en invandrare är misstänkt för något, slår man kraftfullt ifrån sig. Nej, något sådant förekommer inte! Åklagare och domare är objektiva. De är vana, tränade och har en utbildning som förhindrar detta, påstås det. Och därmed behöver inte svenska åklagare och domare någon form av mångkulturell vidareutbildning, i enlighet med vad man genomfört i Storbritannien och en del andra länder.

Men är det inte precis tvärtom? Är det inte så att just de här grupperna riskerar att via sitt arbete få en än mer fördomsfull uppfattning om invandrare än vad folk i allmänhet har?

Sannolikheten för att de nästan uteslutande möter invandrare som är misstänkta för brott är stor. Skulle det inte påverka? Skulle just åklagare, juristdomare och nämndemän vara några speciellt gudomligt objektiva människor?

Finns det då något i deras utbildning som skulle åstadkomma denna objektivitet, som det påstås? Åklagare och domare har i och för sig en akademisk utbildning men den är inte speciellt omfattande. Den är hälften så lång som till exempel en rättspsykiatriker har bakom sig och motsvarar väl närmast det antal år en barnmorska har i eftergymnasial utbildning. Men med den stora skillnaden att en barnmorska får lära sig en hel del om mänskliga beteenden. En svensk domare eller åklagare behöver inte ha läst en enda timme beteendevetenskap eller liknande för att tillträda sina befattningar. Ingenting ingår i deras utbildning som skulle kunna göra dem speciellt uppmärksamma på eventuella egna fördomar som de bär med sig eller får i sitt arbete.

Inom polisen är man uppmärksam på det här problemet och vidtar olika åtgärder. Men bland åklagare och domare väljer man att stoppa huvudet i sanden och påstå att problemet inte existerar. De tycks inte förstå att påståendet om att det inte existerar fördomar bland dessa jurister faktiskt är en fördom i sig.

Vi vet ganska lite om invandrares brottslighet då seriös forskning saknas. Och än mindre vet vi via forskning om hur invandrare behandlas i våra domstolar. Döms de hårdare eller på svagare bevisning? Är Joy Rahman och Yassir Askar bara två undantag från något som i övrigt fungerar klanderfritt? Är det rimligt att tro att i och med deras frikännande är problemet löst? Att det inte finns en tredje eller fjärde felaktigt dömd invandrare i svenska fängelser?

Vad vi vet är att hälften av dem med utländsk bakgrund som sitter i landets fängelser är skandinaver. Den vanligast förekommande ”svartskallen” i ett svenskt fängelse är en lintott från Finland. Och den vanligast förekommande utlänningen i norska fängelser är svensk.

Vi vet också att de interner som har en europeisk bakgrund i de flesta fall inte har något att göra med svensk invandringspolitik. Och detsamma är fallet med de flesta så kallade öststatsbrottslingar.

Sannolikheten är stor för att de som kommit hit som flyktingar och fått uppehållstillstånd och sedan begått brott procentuellt motsvarar det antal de utgör av befolkningen. Det är ett rimligt antagande – men vi vet inte. Vad vi däremot vet är att den absolut mest brottsbenägna gruppen är de svenskar som bor i invandrartäta bostadsområden.

Vi vet också att av landets 1,9 miljoner första- och andragenerationsinvandrare sitter 99,9 procent inte inlåsta på landets ungdomsvårdsskolor, häkten eller fängelser. Ja, så ser det ut. Det är i runda tal en promille av invandrarna som nu är frihetsberövade.

Via mitt arbete som journalist vet jag också att det är en utbredd uppfattning bland invandrare, såväl de som sitter i fängelse som bland väletablerade hederligt arbetande, att de i svenska domstolar alltför ofta döms hårdare eller på svagare bevisning än vad som är fallet för svenskar. Det här är också en utbredd uppfattning bland kriminalvårdspersonal.

Våra riksdagspartier försöker överträffa varandra i påståenden om hur de vill verka för ett mångkulturellt Sverige. Men inget av dessa partier är ens i närheten av att deras nämndemän har en godtagbar andel invandrare.

För de flesta partier är det 2–3 procent av nämndemännen som har invandrarbakgrund. Det borde vara drygt 20 procent. Nämndemännen ska representera allmänheten i domstolarna – och denna allmänhet består i dag av drygt 20 procent invandrare.

En aktiv rekrytering till juristutbildningarna av invandrare är absolut nödvändig för att på sikt förändra bilden. Men det räcker inte. Vi kan inte vänta i 5–10 år på att få fram åklagare och domare med invandrarbakgrund. De nuvarande åklagarna och juristdomarna måste vidareutbildas för att kunna utföra sitt arbete i ett mångkulturellt samhälle. Och i denna utbildning bör tydligen det ingå som är en självklarhet, att något sådant som mänsklig objektivitet inte existerar. Vi är subjektiva. Vi bär alla på fördomar och förutfattade meningar.

Men vi kan bli uppmärksammade på det här. Bli kapabla att bättre ge akt på oss själva. Och inte minst kan åklagare och domare via studier om hur det mänskliga psyket fungerar få en insikt som motverkar fördomar och förutfattade meningar. Får de dessutom ta del av internationell forskning på det här området så lär de bli än mer övertygade om att även en juristutbildad person bär på förutfattade meningar och fördomar. Men så länge representanter för Riksåklagaren och Domstolsverket fortsätter att förneka det här problemets existens, hur uppenbart det än anses vara i andra länder, så blir det upp till oss journalister att extra noga granska fällande domar mot invandrare.

Vi har likhet inför lagen i Sverige. Lagskrivningen utgår inte från hudfärg. Men alltför mycket tyder på att vi inte är lika inför domstolarna. Svenska domstolar präglas inte av mångfald, utan av dess motsats – enfald.

Dick Sundevall (journalist och författare)