ÅSIKT

Skicka inte min bästis i döden

DEBATT

Rebeca, 15, och Sara Abrahamsson,15, är bästisar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Rebeca kom ny till klassen från El Salvador. Hon och hennes mamma flydde undan familjens pappa som hotar att döda dem.

Sverige vill skicka tillbaka Rebeca till El Salvador och när Rebeca fick reda på det skar hon sig i handlederna och svalde 21 tabletter. Sara hittade henne.

Migrationsverket har sagt till Sara att hon inte ska ta deras utvisningsbeslut personligt. Men Sara tar det personligt, Rebeca är hennes vän. I dag skriver hon på Aftonbladet Debatt.

Foto: ÖYVIND LUND
”Är det rätt att dödsdöma de här fina människorna”, skriver Sara Abrahamsson, 15, som kämpar för att bästisen Rebeca (med ryggen mot kameran) och hennes familj från El Salvador ska få stanna i Sverige.

I början av årskurs nio, i höstas, kom jag och en tjej nya till klassen. Den andra tjejen var Rebeca som kommer från El Salvador. Det tog ett tag innan jag vågade bli hennes vän men sen blev vi inte bara vänner utan också bästisar. Nu har Rebeca varit i Sverige i mer än ett år och nu ska hon tillbaka. För alla som kommer från El Salvador skickas tillbaka dit. Oavsett vad de hade för skäl att fly.

Rebeca är rädd för att åka tillbaka eftersom hennes pappa hotat att döda henne, hennes mamma och hennes bror.

Två dagar efter att hon fått beslutet om utvisningen satt jag i skolan och kände att något var fel så jag drog hem till Rebeca. Jag ringde på. Det tog ett tag men till slut öppnades dörren. Jag möttes av en gråtande Rebeca som bad mig om och om igen att hämta Ricardo, hennes bror, som var på biblioteket. Jag frågade vad som hänt och då visade hon mig sina handleder.

Hon hade skurit sej och svalt 21 tabletter. Jag var rädd och grät för jag visste att hennes mamma tagit såna tabletter och blivit tvungen att magpumpas efteråt. Så jag tog en halsduk och band runt hennes handleder innan jag sprang iväg efter Ricardo.

När jag hittade honom log han och sa ”tja” precis som han brukar. När jag sedan pekade på mina handleder och sa att Rebeca hade skadat sig själv blev hans ansiktsuttryck förändrat på några sekunder. Vi skyndade oss tillbaka till lägenheten och väl framme ringde jag till SOS. Efter det ringde jag min farmor. Det tog några minuter innan ambulansen kom. Min farmor kom ungefär samtidigt och kramade mig. Jag kände att jag verkligen behövde det. Jag sa till henne att jag ville vara med Rebeca och åka med till sjukhuset. Jag ville absolut inte lämna Ricardo ensam med svenska doktorer som inte kunde förklara för honom vad som händer och dessutom höll Rebeca i mig och skrek att jag inte fick lämna henne.

Vi åkte till Hagfors sjukhus och en doktor sa till oss att det var ingen fara. Men sen skickade de Rebeca och hennes mamma till Karlstad. Min mamma körde mig, Ricardo och Marcelo, en god vän till familjen, efter dem till Karlstad. Först kom vi till vuxenpsyk men där fick hon inte stanna för hon är bara 15 år. De skickade henne till BUP (Barn- och ungdomspsykiatri). Vi fick veta att hon inte fick stanna över natten. Doktorn sa att det inte var nån fara så vi kunde åka hem. Det tycker jag var fel för Rebeca kunde knappt stå på benen och absolut inte gå själv. Och hon grät och sa att hon inte ville tillbaka till lägenheten, till blodet. Hon ville inte bli påmind om vad som hänt. Hon magpumpades aldrig för tabletterna som hon svalt.

Dagen efter försökte hon ta sitt liv igen med en kniv och hon försökte strypa sig själv men hennes mamma lyckades förhindra henne.

Sen dess har hon inte varit i skolan, hon är rädd och det är jag också. Jag vill inte att min bästa vän ska tillbaka till ett land där dom kommer att döda henne och hennes familj! Men nu har Migrationsverket bestämt att hon ska tillbaka.

Jag gråter ofta och tänker på allt det här. Hur kan Sverige vilja skicka människor rakt in i döden? Jag umgås mycket med henne och hennes familj och deras vänner och de är världens goaste människor!

Är det rätt att dödsdöma de här fina människorna?

Okej, jag är bara femton år och kan kanske inte göra så mycket åt allt det här. Men jag vill försöka och jag vill lyckas! Jag älskar henne som en nära vän och jag är rädd om henne. Varför skicka dem i döden? Jag förstår inte riktigt varför!

En sak som stör mig väldigt mycket är att när tidningen skulle intervjua mig, Rebeca och en lärare så fick inte läraren följa med. Rektorn förbjöd honom. För skolan fick tydligen inte lägga sig i hur det kommer att gå med en av deras elever! Sånt gör mig arg för läraren kunde ha berättat om Rebeca, hur smart hon är, hur hon sliter i skolan och hur otroligt glad och snäll hon är mot alla. Men han blev förbjuden att lägga sig i! Eleverna i skolan undrar mycket över vad som har hänt men ingen svarar.

Migrationsverket skickade en man till min och Rebecas klass en dag efter allt hänt och han stod och sa att de inte fick ta det personligt men problemet är att jag tar det här personligt! Hon är min vän, inte en trasdocka som de kan slänga i soporna och så är det bra med det.

Det är som ringar på vattnet, om de kör ut den här familjen så är det inte bara de som drabbas utan också jag och min familj, Ricardos flickvän och hennes familj, Rebecas familjs vänner och alla Rebecas vänner! Vi kommer alla att bli mycket ledsna men vad bryr sig det här landet om det?

Invandrare kommer till Sverige för att de har hört att det är så bra här, men Sverige är inte så bra som alla påstår. Förlåt mig för att jag som är svensk skriver sånt här, men det är vad jag tycker.

Nu kommer ni att skicka hem Rebeca till ett land där hennes pappa sitter och väntar på att få ha ihjäl henne. Om familjen stannar här i Sverige kommer de i alla fall få en chans att leva ett normalt liv.

Jag älskar den familjen, låt den stanna!

Sara Abrahamsson