ÅSIKT

Proffsboxning kan släppa dopningen fri

DEBATT

Grattis Mona Sahlin – du är för dopning. Det är konsekvensen av idrottsministerns debatt förra veckan där hon ställde sig positiv till proffsboxning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Idrottsfilosofen Claudio Tamburrini har analyserat argumenten och tänkt Mona Sahlins tankar fullt ut.

Resultat: Mona Sahlin har slagit hål på ett 30-årigt förbud mot proffsboxning och samtidigt startat en process som kommer att urholka motståndet mot dopning.

Antingen har hon öppnat portarna till helvetet – eller så ser vi början på en tillnyktring i debatten om elitidrottens villkor.

Foto: TV 3
DOPAD BOXARE I filmen ”Rocky IV”, där Dolph Lundgren spelade dopad boxare, var allting svart eller vitt – det goda mot det onda. Verkligeten är inte lika enkel, och slopar man förbudet mot proffsboxning punkterar man många av argumenten för ett dopingförbud, menar Claudio Tamburrini.

Idrottsminister Mona Sahlin vill införa proffsboxning i Sverige. Enligt henne är det gamla förbudet från 1969 förlegat. Hon vill därför tillåta proffsboxningsgalor i Sverige.

Det är okänt hur noggranna övervägandena är som ligger bakom ministerns uttalande. Man måste förmoda att hon är väl medveten om riskerna med boxning. Hjärnan tar stryk när man pucklar på den. Trots det vill ministern tillåta professionell boxning i Sverige.

Sahlin har rätt. Boxning bygger på att utövarna ger ett informerat samtycke till att bli slagna av motståndare i utbyte mot att, när tillfället ges, ha rätt att få puckla på dem. Det kan låta farligt och en aning meningslöst. Men dels är inte boxning den enda farliga sporten, dels är boxare vuxna människor och bör rimligen behandlas därefter.

Men Sahlins utspel kan ha märkliga effekter för idrotten. Det finns nämligen vissa paralleller mellan proffsboxning och dopning som helt enkelt gör att det blir inkonsekvent att plädera för det förra och motsätta sig det andra fenomenet.

Sahlins försvar av proffsboxning tar fasta på idrottens föränderliga karaktär. Hennes uttalande innebär ett sunt erkännande av att i den hårda konkurrensen som i dag råder inom den professionella idrotten har kroppen förvandlats till ett förbrukningsmaterial i jakten på segern. Slopandet av förbudet betyder naturligtvis inte att man ger upp kampen mot proffsboxningens avarter. Men ministern förväntar sig säkert att kunna bekämpa dem på ett mer effektivt sätt genom att tillåta verksamheten.

Problemet är att dopningsanhängarna anför precis samma argument mot dopningsförbudet. Och de tycks ha rätt, de också. Det är ett välkänt faktum att skadorna i en farlig verksamhet minskar om man utövar den öppet. Sahlins utspel slår därför inte bara mot boxningsromantikerna. Det borgar också för ett successivt avskaffande av förbudet mot hälsovådliga prestationshöjande metoder.

En annan invändning mot dopning är det så kallade rättviseargumentet. Utan förbudet tvingas idrottare att dopa sig mot sin vilja för att inte hamna i underläge. Annars går de miste om pengar, ära och berömmelse, eftersom de inte kan besegra sina dopade kollegor.

Amatörboxare som vägrar gå över till professionalism, om denna nu blir tillåten, kommer inte heller att kunna skörda de förmåner som är förunnade sina professionella kollegor. Somliga får fördelarna, andra inte. Oavsett om det handlar om dopning eller proffsboxning, går belöningarna till de som ger järnet och utsätter sig för risker. Idrottsministern ser tydligen inte något fel med det inom boxningen. Varför skulle det bli fel så fort det gäller dopning?

Felet är enligt många att idrottsstjärnornas dopningsbruk med all säkerhet kommer att anammas av ungdomsidrottare. I dopningens fall räcker det därför inte med att hänvisa till att det handlar om vuxna, samtyckande individer. Elitidrottare är sociala förebilder. Med fri dopning kan andra ta efter och lida skada, i synnerhet unga människor.

Men är inte Paolo Roberto, Armand Krajnc, Attila Levin, med mera också mäktiga sociala förebilder? Kommer inte deras nu officiellt sanktionerade proffsframträdanden med all sannolikhet att bidra till ökad rekrytering av unga tjejer och killar till ”den ädla självförsvarssporten”? Eller förväntar sig proffsboxningsanhängarna att grenen kan göras ofarlig? I så fall har de fel. Den medicinska expertisen är helt enig om boxningens skadliga verkan för hälsan, i synnerhet för hjärnan. I det avseendet skiljer sig proffsboxningen inte från dopning: båda är skadliga, och båda kan sprida sig bland unga människor. Jag tror inte att så skulle bli fallet med dopningen. Den utbredda fördomen mot ”onaturliga”, ”idrottsfrämmande” prestationshöjande medel utgör säkert ett hinder mot att alltför många ungdomar väljer att dopa sig.

Man kan dock inte säga samma sak om boxningen. Även om den inte heller är helt accepterad, är proffsboxningen mycket mer rumsren än dopningsidrotten.

Socialförebildsargumentet rekommenderar därför ett starkare förbud mot proffsboxning än mot dopning. Väljer man bort det förra, borde man då rimligen vara mer benägen att också slopa det andra förbudet.

Till sist kan man hävda att det ändå är skillnad mellan proffsboxning och dopning. Den förra är redan införlivad i den rådande idrottskulturen, den senare förkastas fortfarande av idrottskollektivet. Medan det verkar meningslöst att behålla ett förbud som ingen (längre) vill ha, gäller inte samma sak i fråga om dopningsförbudet. Så bör Sahlins idé om idrotten som en levande social praxis rimligen tolkas.

Men stämmer det verkligen att dopningen ännu inte är så utbredd att det rättfärdigar ett slopande av förbudet? Det finns anledning att vara skeptisk inför IOK:s och de internationella idrottsförbundens statistik. Enligt vittnesmål från såväl idrottsaktiva som tränare döljer sig ett stort mörkertal bakom de officiella dopningssiffrorna. Och även om de skulle vara rätta, kan en sådan triumf till slut visa sig vara en Pirros seger för dopningsmotståndare. Vad händer t ex den dagen då elitidrottarna börjar kräva en mer flexibel attityd inför hälsovådliga prestationshöjande metoder av idrottsförbunden? Idrottshistorien visar i det avseendet att elitidrottarnas beslut inte alltid präglas av rationalitet. Snarare försöker de alltid förbättra sina prestationer, även med risk för den egna hälsan. I det avseendet är elitidrottarna varken mer eller mindre irrationella än andra yrkesutövare. Och vad händer den dagen då gendopningen erbjuder dem praktiskt taget harmlösa metoder att förbättra idrottsprestationer? Då blir förbudet ännu mer tandlöst och otidsenligt.

Tidigare har dopningsmotståndare kunnat stödja sin ståndpunkt med hänvisning till att skadliga sporter – till exempel boxning – inte heller åtnjöt offentlig acceptans i Sverige. Idrottsministerns inlägg tar nu udden av det argumentet. Erkänner man proffsboxarnas rätt att fritt bestämma vilka hälsorisker de är beredda att ta i sitt yrkesutövande, borde man också tillskriva samma rättighet till potentiella dopningsanvändare.

Denna egentligen så självklara insikt förmörkas tyvärr av en romantiserad syn på professionell elitidrott. Genom sitt utspel mot boxningsfundamentalism har idrottsminister Mona Sahlin inte bara slagit hål på det drygt trettioåriga förbudet mot proffsboxningen. Hon har dessutom initierat en process som leder till att motståndet mot dopningen urholkas.

För många idrottsromantiker har Sahlin öppnat portarna till helvetet. Andra kommer att se hennes uttalande som är ett värdefullt bidrag till en nödvändig tillnyktring av debatten om elitidrottens villkor.

Men Sahlins utspel medför konsekvenser som går utöver det hon kan ha avsett med det.

Står idrottsministern pall för vad hon åstadkommit?

Claudio Marcello Tamburrini (Idrottsfilosof – Göteborgs universitet)