ÅSIKT

Videovåld är kvinnovåld

DEBATT

I tv-programmet filmkrönikan gjorde man sig lustig över hur det klassiska SVT-programmet ”Studio S” en gång i tiden upprördes över videofilmer där tonårstjejer sågades i bitar med motorsåg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Författaren Erik Eriksson, dåvarande chef för ”Studio S”, förstår inte det roliga.

Rått våld mot kvinnor som underhållning har i dag utvecklats till industri.

Larmet var rätt då och skulle vara ännu mer rätt i dag, menar Erik Eriksson.

Foto: KANAL 5
HARMLÖST? Erik Eriksson var chef för det klassiska tv-programmet ”Studio S” som i efterhand har anklagats för moralpanik. Han står dock fast vid sin kritik av det förhärdade underhållningsvåldet – som numera finns i massor på internet.

Den 2 december 1980 sändes tv-programmet ”Studio S”. Det handlade om videovåld och svenska språket fick ett nytt ord. Få program har rört upp så mycket känslor, och knappast något har efteråt skildrats så lögnaktigt.

Jag var chef för ”Studio S” hösten 1980. Vi fick veta att filmer som totalförbjudits av filmcensuren nu kunde hyras av barn på stan. Våldsfilmerna hade ett gemensamt tema: sexuellt våld, förnedring och misshandel av kvinnor.

Att barn såg den sortens underhållningsvåld upprörde oss, liksom det upprörde föräldrar och lärare.

Jag har inte ändrat åsikt.

Det fanns en flipperlokal intill en skola i Högalid i Stockholm. Dit gick barn på håltimmar och tittade på våldsfilmer. Många barn drömde mardrömmar den där hösten. Det var oroliga lärare och föräldrar som hjälpte ”Studio S” att hitta barn som berättade om sina upplevelser.

Mycket har hänt sen dess. Nu finns det där kvinnovåldet i massform på internet. Rapesajter, sexvåld och skojig tjejmisshandel är vardagsmat för många tonåringar. Med bredband tar man snabbt hem ett allt stridare filmflöde av ult-ravåld. Språket är brutalt, nedlåtande mot kvinnor, befriat från medkänsla.

Utvecklingen rusar. I dag finns det kanske ingen möjlighet att hindra det kvinnoföraktande underhållningsvåldet. Men vi borde veta mera om hur ungdomar tar åt sig förned-ringsspråket, hur de förtryckande attityderna påverkar unga grabbars kvinnosyn.

Vi såg det där redan 1980. Vi formulerade oss inte lika tydligt som det är möjligt att göra i dag, men vi underströk redan då att det handlade om grovt kvinnovåld.

Under det privata 90-talet omvärderades ”Studio S”, som ju uttryckte solidaritet med utsatta kvinnor. Solidaritet blev ett löjligt ord bland nyliberaler som skrev filmuppsatser om det ökända ”Studio S”. Moralpanik blev deras nedklassande ord.

Tiden gick och allt färre hade sett ”Studio S”, bara hört talas om det.

I oktober 2002 behandlade Filmkrönikan videovåldet och ”Studio S”. En ung nöjesreporter klippte ihop ett inslag som förlöjligar och förfalskar programmet, oroliga föräldrar görs pladd-rande och obegripliga, genomtänkta åsikter förtigs.

Två barn har fått hjälp av Filmkrönikan att påstå, efter tjugotvå år, att ”Studio S” hittade på, styrde intervjuerna.

Mammor och lärare minns hur det verkligen var. De vet vilka barn som drömde mardrömmar. Fråga dem. Det har jag gjort innan jag skrev det här.

1980 visade vi i ”Studio S” några ytterst brutala sekvenser ur Motorsågsmassakern, som exempel på våld mot kvinnor. Nu påstår sig Filmkrönikan citera ur ”Studio S”, men visar gans-ka beskedliga bilder som inte förekom i vårt program.

En enda brutal bild ur ”Studio S” visas i Filmkrönikan, men där har de bytt ut det grymma originalljudet mot glättig musik. Filmkrönikan förfalskar och låter förstå: det här var väl inget att hojta om.

Jag frågade Filmkrönikans projektledare varför de citerar falskt. Hon tittade en gång till på inslaget ihop med den tillförordnade programutgivaren, men hittade inga citatfel.

Hade de sett ”Studio S” och jämfört?

– Nej, bara inslaget i Filmkrönikan.

Hur visste de då att citaten var riktiga?

Åren har gått som sagt och mytbildarna har jobbat på. Chefer med svag journalistisk erfarenhet på SVT i Göteborg har väl hört så mycket skitsnack om ”Studio S” att de tror på lögnerna och okritiskt släpper igenom falska bildcitat och manipulerat ljud. Det är vågat.

Men jag lovar: ”Studio S” talade sanning. Redan på den tiden fanns det förnedring av kvinnor i Sverige, på rörlig bild.

Jag vågar mig på ett löfte till: Förnedringen finns kvar. Det brutala förtrycket av kvinnor som bildunderhållning lever och frodas så till den grad att det borde göras ett nytt ”Studio S” i dag.

Erik Eriksson (författare)