ÅSIKT

Vardagsterrorn ska knäcka palestinierna

Foto: AP
TAGGTRÅD OCH ELSTÄNGSEL En palestinsk pojke på Västbankssidan av byn Abu Dis räcker en limpa bröd över cementblock och taggtråd till en släkting på den östra sidan. De provisoriska avspärrningarna ersätts nu med elstängsel.
DEBATT

I alla krig och konflikter finns en vardag vi sällan möter i tidningar och andra medier.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men frilansjournalisten Rasmus Malm åkte till Västbanken och såg livet bakom krigsrubrikerna.

Hur skilsmässostatistiken åkte i taket i Palestina under utegångsförbudet och hur sophanteringen gör vardagslivet till pest.

I Nablus på Västbanken är det ännu en vanlig dag under ockupation. Amnesty International har just presenterat en rapport om de senaste israeliska krigsförbrytelserna i staden. Där talas om 80 döda män, kvinnor och barn under vårens offensiv. Man beskriver tortyr, missiler mot bostadshus och hur armén använder civila palestinier som mänskliga sköldar i gatustrider.

Just nu pågår en militär offensiv mot staden. Men ockupationen är inte bara död och förstörelse. Den fungerar också mer lågintensivt. Bryter ner vardagslivet.

Jag dricker te hemma hos försäkringsmannen Waddah Al Khatib i en medelklassförort till Nablus. Han berättar att han har försökt lära sin dotter att vad som än händer aldrig hata någon.

Under 1990-talet fick hon vård av Waddahs vän, den israeliske läkaren och fredsaktivisten. Sedan dess har Nablus genomlevt en återockupation med fyra månaders, i stort sett oavbrutet, utegångsförbud. Nu vägrar den nioåriga dottern att träffa pappans vän för att denne är israel.

Waddah frågar retoriskt: ”Vem har gjort detta med min dotter?” Sedan ler han snett: ”För era barn betyder väl utegångsförbud att ungarna måste stanna hemma om fredagskvällarna. För oss är det någonting helt annat.”

Utegångsförbud är ekonomisk kollaps, psykisk press, isolering, tristess och trånande nygifta par som inte kan ses för att de fortfarande bor 150 meter ifrån varandra, med en vägspärr emellan.

I storstaden Nablus har skilsmässokontoren varit överbelagda efter denna sommar, då stadens familjer varit fångar i sina egna hem. Från den 20 juni gällde utegångsförbudet dag och natt.

Familjen berättar om de stinkande soporna som samlades på hög i köket. En veckas förruttnelse i högsommarvärmen är en prövning för luktsinnet. Två veckor förvandlade hemmet till en mindre amöbaodling.

Waddah hanterar den psykiska pressen med svart humor: ”Om du känner en bra svensk psykolog kan han komma till Nab-lus och blir rik som Onassis.”

Waddah och Sabya är fortfarande gifta, men så fort utegångsförbudet hävdes en dag bad Sabya sin man att gå iväg till ett café och stanna så länge som möjligt.

”Annars brukar jag alltid komma hem direkt efter jobbet utan att vandra runt i stan”, försäkrar Waddah med en blick mot hustrun.

I Nablus bryter nu folk mot husarresten i civila olydnadsaktioner. Barnen går till skolan. Den israeliska armén uppmanar dem att vända tillbaka hem. När barnen vägrar skjuter man först tårgas, sedan skarpa skott.

Vägspärrarna är en annan kontrollmekanism. De är lika lätta att runda för en ensam milisman som de är omöjliga att passera med en ambulans. Det handlar omöjligen om säkerhet, utan återigen om kollektiv bestraffning. Detta erkänner villigt de värnpliktiga soldaterna när vi frågar.

Efter att ha tackat Waddah och Sabya för teet besöker jag en annan palestinsk familj, vars hus ockuperats av armén. Byggnaden fungerar till hälften som vägspärr och kasern. Familjen Moetsem bor kvar i den andra delen.

Mannen i familjen har fått tillåtelse av sina objudna gäster att lämna sitt eget hus under fyra timmar då utegångsförbudet tillfälligt lyfts. Han vill ta sig in till stan för att uträtta ärenden. Tillbringar två timmar i hettan köandes till vägspärren, lyfter på tröjan, nekas av den 18-årige soldaten med geväret och tvingas vända tillbaka.

Vid den stora posteringen Awarta svischar bosättarbilarna förbi på den exklusiva transitvägen som förbinder de israeliska kolonierna med varandra. Samma eftermiddag köar jag och mina aktivistvänner med en gravid Nablus-kvinna som vi försöker förhandla genom spärren. Dammet klistrar sig fast på huden. Letar sig in överallt medan timmarna går. Orättvisor blir knappast tydligare än denna alltför heta höstdag.

På olivfälten kring Akraba söder om Nablus är ockupationen inte lika brutal, men den trasar likväl sönder människors vardag.

Från mitten av oktober till mitten av november är skördesäsong. Jag hör berättelser om hur skörden var en familjefest under 90-talet. Vuxna och barn tillsammans på fälten. Mat och te i mängder.

De senaste två åren har männen i bästa fall kunnat smyga sig ut. Vuxna och barn är rädda för de beväpnade bosättarna från Itamar. Bönder har attackerats med skarpa skott, nyligen med dödlig utgång.

Jag deltar i en internationell kampanj för att skydda skörden. Vi ser med glädje familjerna skörda fält efter fält de inte kunnat nå sedan 1999. Trots aggression från stenkastande bosättare lyckas vi få hem merparten av byns oliver.

Efter den senaste självmordsattacken når den kollektiva bestraffningen lilla Akraba. Vid tiotiden på förmiddagen kommer en arméjeep vrålande. Kaptenen skjuter i luften och ropar i högtalare.

Jag stoppar honom och frågar vad olivbönderna har med attacken i Israel att göra. ”Inget. Det här är straffet. Vi straffar hela det palestinska folket.”

Rasmus Malm (fredsaktivist i International Solidarity Movement frilansjournalist)

ARTIKELN HANDLAR OM