ÅSIKT

Ta elallergikerna på allvar, Persson

DEBATT

Vi kan inte säga att vi inget visste.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men vad gör vi åt handikappet elöverkänslighet?

200 000 svenskar är drabbade hittills.

Docent Olle Johansson uppmanar i dag regeringen med Göran Persson i spetsen att på EU:s utropade handikappår 2003 ta denna nya folksjukdom på största allvar.

Foto: mats fogeman
Var finns åtgärderna för att hjälpa de elöverkänsliga? skriver docent Olle Johansson som anser att debatten om elallergi stannat upp i Sverige.

År 2003 kommer att vara EU:s ”Handikappår”, en mycket stor och välkommen satsning. I Sverige finns en rad officiellt erkända funktionsnedsättningar. En av dem är elöverkänslighet.

Många elöverkänsliga i Sverige har ett rent helvete i dag. De avskedas, nekas bostadsanpassning, nekas sjukskrivning, tvingas flytta, med mera. Under tiden pratar många om att elöverkänslighet skall tas på allvar. Ett prat som inte leder till någonting eftersom det är handling som krävs. I första hand måste arbetsmiljöer och bostadsmiljöer där de elöverkänsliga kan vistas och bo bli verklighet.

De elöverkänsliga uppmärksammades i början av 1980-talet i samband med pc-revolutionen, det vill säga datoriseringen av våra arbetsplatser, skolor och hem. Vid arbete framför bildskärm drabbades människor av solbränneliknande symptom vilka med tiden kunde utveckla sig till kroniska besvär. Uttrycken ”elallergi” respektive ”bildskärmsskada” myntades, men övergavs sedan till förmån för ”elöverkänslighet”. I nio fall av tio var den utlösande faktorn bildskärm och bland symptomen var hudproblemen primära. Att det fortfarande är så bekräftas av Rigmor Granlund-Lind, med flera, i Läkartidningen, nummer 7/2002, där delar ur de brev rörande elöverkänslighet som insändes till Rådet för Arbetslivsforskning år 2000 redovisas.

Vid en hearing, anordnad av arbetsmarknadsminister Mona Sahlin den 9/4 1991, demonstrerades hudsnitt som visade på stora förändringar hos elöverkänsliga jämfört med frisk hud. Till tidningen Ny Teknik (nr. 1991:3) uttalade hon att ”Vi måste sätta strålkastare på problemet och göra det legitimt att vara elöverkänslig.” Strålkastaren släcktes dock ganska snart. Åtgärder och riktlinjer för att hjälpa situationen för de drabbade uteblev. Däremot blev det legitimt att ifrågasätta och ignorera elöverkänsliga människor.

Sverige är berömt för sitt sociala skyddsnät. Otaliga är de delegationer som besökt oss och studerat de lagar och förordningar vilka skyddar oss i samband med akut och kronisk sjukdom samt ett livslångt handikapp. I Sverige kan man definitionsmässigt bara befinna sig i en av två kategorier: frisk eller sjuk. De elöverkänsliga kom dock att bli exempel på en tredje kategori av nya, av Socialstyrelsen ej erkända, diagnoser: de utstötta. Till dessa kan man också räkna tandvårdsskadade, kroniskt trötta, multipelt kemiskt överkänsliga, med fler.

De kom alla att mycket hårdhänt få erfara att det berömda sociala skyddsnätet för dem öppnade upp avgrundsdjupa luckor, och de drabbade fann sig plötsligen i fritt fall nedåt. Otaliga patienter och deras anhöriga har vittnat om kränkande särbehandling och rena trakasserier i den personliga kontakten med olika myndigheter, sjukvård, försäkringskassa, arbetsgivare, med flera.

Vissa läkare och tandläkare kom att beteckna de elöverkänsliga som ”klimakteriekärringar”, ”lågutbildade”, ”inbillningssjuka”, ”stråltanter”, med mera. Detta trots att dessa fördomsfulla vårdgivare aldrig vare sig träffat en elöverkänslig, eller forskat i frågan. Tidvis kom synen på de elöverkänsliga att likna en medicinsk pogrom med skrämmande övertoner. Än mer skrämmande är att situationen i dag, 15 år senare, är och tillåts vara i stort sett densamma. Hela den offentliga debatten har kännetecknats av stora ord, utfästelser och långtgående löften som visat sig helt sakna innehåll. Denna nonchalans och bristande engagemang har i sig varit synnerligen kränkande. Är allt detta något vi i Sverige skall vara stolta över?

Hur mycket enklare och billigare och mer hedersamt hade det inte varit om vi i stället direkt givit de drabbade det stöd och den solidaritet vi så gärna skryter över är så svenskt. Det självklara hade varit att omedelbart bistå med bostadsanpassningsbidrag, handikappbidrag, och så vidare.

Nu har man haft ett nästan 20-årigt ställningskrig, med stora förlorare, nämligen de drabbade och deras anhöriga. I dag kan jag konstatera att frågan praktiskt taget helt har stannat upp. Ingen konstruktiv dialog förs, inga seriöst menade idéer får bära frukt, ingen forskning och utredning baserad på de drabbades egna erfarenheter finns, beslut fattas över de drabbades huvuden, diskussionen har upphört. Tvärtom läggs bristen på ”konsensus” inom forskarkåren de drabbade till last, man hänvisar till avsaknad av gemensam kunskap, vilket hela tiden gör att man inget anser sig kunna eller behöva göra.

Är allt detta något vi i Sverige skall vara stolta över?

Statsminister Göran Persson har angivit år 2010 som slutmål för den ”Nationella handlingplanen för handikappolitiken” – ”Från patient till medborgare” – antagen av riksdagen, enligt vilken hela Sverige skall totalt handikappanpassas.

En av de viktigaste idéerna med dessa dokument är den så kallade ”tillgänglighetsprincipen” som dikterar att man som handikappad skall ha full tillgänglighet till samhällets offentliga service. Detta är grunden för att man sedan en tid snabbt förser Sverige med nigande bussar, rullstolsramper, hörslingor, automatiska dörröppnare, avfasade trottoarer, med mer. Men var är åtgärderna för de elöverkänsliga? Hur skall de kunna bli en normal del av samhället med en fullständig tillgänglighet till kommunhus, post, färdmedel, biografer, restauranger, sjukvård och annat?

De drygt 200 000 elöverkänsliga i Sverige kan bara hjälpas genom att vi skaffar kunskap om deras funktionshinder. Är vi alla beredda att axla detta arbete?

Risken är därför att vi alla på sikt måste erkänna att vi faktiskt visste och förstod en hel del, men att vi inte vidtog åtgärder i tid. Världen rör sig kanske i stället obevekligt mot ett av dessa tragiska ögonblick som kommer att leda historiker att fråga: Varför gjordes ingenting i tid? Varför satte man sig så effektivt på de elöverkänsliga? Varför tittade så många personer bort?

Vi kan inte i efterhand komma och påstå att vi inte visste, att vi inte förstod!

Jag anser att det nu är nödvändigt att regeringen, forskningen och sjukvården tager de här problemen på allvar. Genomför en ordentlig analys och använd handikapplagstiftningen samt miljöbalkens försiktighetsprincip. Jag vill att näringsdepartementet (som ansvarar för hälsofrågan elöverkänslighet) tillsammans med socialdepartementet (som ansvarar för folkhälsan) och statsminister Göran Persson (som ansvarar för Sverige) inte längre bara skall prata om att taga de elöverkänsliga på allvar. Jag vill att ni i stället tager dem på allvar! Titta inte bort!

Inför EU:s ”Handikappår” 2003 vill jag därför fråga: Finns det någon plats för de elöverkänsliga i morgondagens Sverige? Att det inte finns det i dagens Sverige torde vara klart för alla!

Olle Johansson (docent i neurovetenskap vid Karolinska Institutet)