ÅSIKT

Här är frågorna vi vill ha svar på i morgon

DEBATT

I morgon släpps den så kallade Göteborgsrapporten, utredningen om vad som egentligen hände under EU-toppmötet i Göteborg. I utredningskommittén sitter bland andra Ingvar Carlsson. Men aktivisterna America Vera-Zavala och Magnus Hörnqvist är skeptiska till utredningen. Den är inte oberoende och syftar främst till att se över polisens resurser.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag presenterar de sina egna frågor på Aftonbladet Debatt, frågor de hoppas ska ställas på presskonferensen i morgon och i medierna framöver.

Foto: ANDERS DEROS
En demonstrant förs bort av polis under EU-toppmötet i Göteborg förra sommaren. I morgon presenteras en utredning om händelserna – men får vi svar på våra frågor, undrar Magnus Hörnqvist och America Vera-Zavala.

I morgon presenterar den kommitté som tillsattes för att utreda ”vad som hände” under EU-toppmötet i Göteborg sin rapport. I dag presenterar vi några frågor som vi anser nödvändiga att ställa.

Utredningens direktiv var att ”se över polisens möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar. I uppdraget ingår en kartläggning och analys av händelserna vid Göteborgsmötet. Kommittén skall, med utgångspunkt i den analysen och i erfarenhet av liknande evenemang, överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.” (Dir. 2001:60)

? Varför en utredning och varför så snäva direktiv som egentligen enbart fokuserar på polisen?

Göteborgshändelserna var en het potatis. Var det så att regeringen för allt i världen ville undvika den politiska dimensionen och tänkte sig att det räckte att utreda ”polisens möjligheter att förebygga och bekämpa”?

Denna typ av utredningar verkar handla om att skjuta på aktuella politiska frågeställningar och göra dem till en fråga om teknikaliteter. Folkvalda politiker ges en möjlighet att slippa undan att ta ställning i politiska frågor, ända tills tiden är mogen för en kompromiss där partierna kan enas runt en urvattnad minsta gemensam nämnare.

Hittills har utvecklingen följt mönstret. När Demokratinätet i våras skickade förfrågningar till riksdagspartierna har dessa besvarats med att ”vi avvaktar utredningen”. Statsministerns och justitieministerns tvärsäkra ställningstaganden direkt efter Göteborgshändelserna vändes i sin motsats: under nästan 19 månader ville ingen säga någonting och ingen ville ta ett politiskt ansvar för det som hade hänt. Kommer folkvalda politiker och regeringsrepresentanter att ta bladet från mun och uttala sig och ta ställning kring händelserna i Göteborg?

?Varför tillsattes inte en oberoende utredning?

Kravet på en oberoende kommitté som inte är politiskt komprometterad från början har kommit från flera håll. En oberoende kommitté hade kanske brutit mönstret.

?Presenterar Göteborgskommittén sanningen?

Eller kommer kommittén att säga det som journalister och akademiker sagt under hela denna tid: Vad som är sanningen är komplicerat och därför kan vi bara presentera bilder?

Samtidigt som rättsväsendet haft en klar bild av sanningen och dömt därefter. I och med den första domen i juli 2001 slog domstolarna fast hur det förhöll sig. Upploppen var ”planerade, förberedda och organiserade” – oklart av vem och på vilket sätt. Men demonstranter var dom, och det fanns det polisvittnen på.

Sedan dess har rikets jurister anförda av Högsta domstolen vårdat denna sanning och skyddat den som en helig skatt. Följden är att Göteborgsdemonstranter sitter fängslade för bagateller; i vissa fall har de fått fleråriga straff.

Men vad händer om kommitténs analys inte överensstämmer med domarnas? Tänk om upploppen inte var ”planerade, förberedda och organiserade”? Får Högsta domstolen bakläxa då? Släpps fångarna fria? Kommer Göteborgskommittén att ha det politiska modet att säga sanningen, eller ska vi få vänta trettio år på ytterligare en sanningskommission?

?Vem bestämmer vem som ska få demonstrera och hur?

Demonstrationsfrihet och yttrandefrihet är elementära delar av en demokrati. Inför och under Göteborgstoppmötet fanns en kommunikation med polisen för att demonstrationerna praktiskt skulle fungera. De praktiska förberedelserna är en del av det politiska arbetet men ska inte sammanblandas med våra krav och vår organisering. Ändå har det framställts som en fråga för polisen.

Det ingick i kommitténs uppdrag att undersöka hur polisen i framtiden kan ”utveckla och förstärka” sin ”dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper”.

Vad menas med det? Är det polisen eller de politiska organisationerna som ska avgöra hur och med vem en dialog ska föras? Vill den lagstiftande makten avgöra vilka som ska demonstrera och hur de får se ut?

Vi menar att det är vi som politiska och sociala rörelser som sätter ramarna och avgör vilka som ingår i våra nätverk och utser vilka som ska ingå i eventuella dialoggrupper. Vi vill bestämt avvisa alla försök att splittra upp rörelsen i seriösa och oseriösa organisationer.

Göteborgshändelserna får inte användas som förevändning för att göra inskränkningar i demonstrationsfriheten. Just för att värna den demokratiska arenan och för att våra politiska krav inte kan uppfattas som ett polisiärt ordningsproblem!

?Vem är det egentligen som representerar hotet mot demokratin?

I Göteborg demonstrerade 25 000 människor. Vi framförde krav på en politik som kolliderar med utgiftstak, kontrollsamhälle och en neoliberal värld där allt är till salu. Men kraven drunknade i våldsbilderna och alla organisationer oavsett vad de sa eller gjorde demoniserades i Göteborgshändelsernas svallvågor. Vi anklagades för att vara ett hot mot demokratin.

Men det är inte vi utan den samhällsordning vi lever under som i dag inskränker demokratin. Ett samhälle där människor saknar inflytande över sin vardag, där basala rättigheter som vatten privatiseras och görs till simpla handelsvaror. Och där makten över den ekonomiska politiken förvandlas till avancerade ord som konvergenspolitik och signalerar att detta inte är något som vanliga människor förstår eller ens ska förstå.

Vi som åkte till Göteborg ville snarare utveckla demokratin och föra tillbaka politiken till arenans centrum. Ingen ska få oss att tro att politik är så svårt att högt uppsatta tjänstemän och yrkespolitiker är de enda som kan förstå vad det handlar om. Fördelningen av samhällets resurser kan alla ha en åsikt om. En demokrati där medborgarna förväntas vara tysta och lyssna är inte mycket till demokrati.

Vi förväntar oss svar på våra frågor och hoppas på en livlig debatt av kommitténs slutsatser! Det sämsta som kan hända är att morgondagen används till klyschor av typen ”nu måste vi lägga detta bakom oss och se framåt”. Vi kan inte glömma och gå vidare som om ingenting har hänt.

Magnus Hörnqvist (aktiv i Nätverket mot rasism), America Vera-Zavala (aktiv i Attac)