ÅSIKT

Sjukskrivningar botar inte ett sjukt samhälle

Foto: MATS STRAND
STARTADE FÖRENING Barbro Larsson, 60, försökte i det längsta med jobbet som undersköterska på långvården och sedan inom hemtjänsten. Men problemen med artos blev för svåra. – Jag gick ned till 90 procent först, sen till 70. Då fick jag akut ont i ett knä. Nu har Barbro dragit i gång en förening för långtidssjukskrivna – Stöd (Sjuskrivna tillsammans öppnar dörrar) – i Svenstavik, Jämtland.
DEBATT

I går inledde Aftonbladet artikelserien om det sjuka Sverige och hur det kommer sig att nära en miljon svenskar är utslitna, sjuka och utbrända.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag skriver läkaren Salomon Schulman att

utbrändhet i dagens samhälle mer tycks ha blivit en diagnos på läkarna – inte patienterna som de sjukskriver.

Hans uppmaning till läkarna är: Sluta agera städgummor i samhällets tjänst.

Det är inte alltid patienten som är sjuk. Samhället och de sociala omständigheterna kan kännas outhärdliga. Jobbet kan vara odrägligt, liksom familjesituationen. Den drabbade dignar under krök och knark.

Sådant tar man som doktor numera knappast itu med. Nyfikenheten på patienten har under min yrkestid förändrats högst påtagligt – till det sämre.

De enkla lösningarna har föredragits. Få läkare har behållit sin entusiasm. Kallet handlar om tjänster, lönemaximering och att hinna med diverse avkopplande kurser.

Sjukdom är främst en fråga om biologi. Alla åkommor har fått etiketter. Bokstavsdiagnoser har blivit populära och stämplande. Missbruk föranleder sällan mer än ett seriöst behandlingsförsök. Sedan visas det på sin höjd kalla handen från doktorns sida. Om man nu bortser från

tablettförskrivningar, vilket är ett effektivt och civiliserat sätt att avspisa patienter.

Depression är alltid bra att dra till med om man av humanitära skäl önskar sjukskriva. Denna behändiga och populära diagnos manar till antidepressiv medicinering, sällan samtalsterapi ty sådan är tidsödande.

I vårdstatistiken ser patientgenomströmningen tilltalande ut för administrationen, medan vårdkvaliteten inte går att kontrollera.

Utbrändhet – hur ofta har inte denna sjukdomsbeteckning fästs på försäkringskassans blanketter? Detta är i mitt tycke en diagnos på doktorn och röjer att läkaren är oförmögen att bena upp vad som egentligen hemsöker sjuklingen.

Vi talar om empati, medkänsla, men söker sällan efter lösningar på det sjuka problemet eller söker nå fram till den drabbade. Så var inte situationen på sjuttiotalet, när jag anträdde min läkarbana. Det sociala engagemanget var självklart och en drivfjäder för många. Kampen för förbättrade arbetsplatser, engagemanget för de sjuka och svaga var självklart liksom intresset för själslivets välbefinnande.

I takt med den ideologiska nedrustningen har också läkarens incitament gått förlorat. Hur maktlösa är inte fackföreningarna som ska ta till vara arbetarnas sak? Var står medelklassocialisterna när det verkligen bränner till för samhällets marterade eller utslagna? Vad kan vi läkare erbjuda lågavlönade kvinnor på alltför tunga jobb, som också fått slita i sina hem och ofta varit ensamstående med sina barn?

Tillhör det inte svensk kultur att visa sig duktig? ”Kvinnor kan” – även om de inte orkar. Sjukskrivningen blir en legal utväg ur det desperata dilemmat.

Det är lätt för oss läkare att inte sjukskriva. Vi säger bara nej. Men då vet vi också att patienten kommer i kläm. Hur ska man kunna undvika kollapsen hos den sönderarbetade som ligger på britsen? Men om den som sitter mittemot oss inte har ett enda synligt tecken på fysisk eller psykisk defekt? Kan vi som doktorer ändå sjukskriva? Uppenbarligen ja, eftersom långtidssjukskrivningarna ökar lavinartat.

Makten växer ur pennpatronen. I vårt omnipotensbehov, att ständigt veta bäst och vad som är lämpligast för samhällets olycksbarn, lär vi doktorer svårligen lämna ifrån oss våra befogenheter.

Sjukvården har lämpat över en stor del av behandlingsansvaret på allmänläkarkåren. Dignande under sin brist på kompetens i angränsande specialiteter förmår denna inte bära bördan av att klara hela familjen, inkluderande barn och åldringar, och att ta över den gamla socialläkarrollen utan att känna till misärens väsen.

Det är hög tid för människan att få bli behandlad med respekt. Och för oss doktorer att begripa att även om det känns fint och humanistiskt att sjukskriva slutkörda patienter, agerar vi som det maktlösa samhällets städgummor. När vi i stället borde ställa oss på barrikaderna och ryta mot tidens gränslösa profitörer.

Salomon Schulman (barnläkare i Lund)