ÅSIKT

Alla kvinnor har rätt till sitt liv

DEBATT

Två veckor före mordet på Fadime talade

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gudrun Shyman på vänsterpartiets

kongress i Västerås.

Hon hävdade att samma norm och struktur möjliggör mäns förtryck av kvinnor i såväl Afghanistan som i Sverige.

Det blev ramaskri om ”talibantalet”.

I dag skriver Gudrun Schyman att så länge vi lever i tron att kvinnoförtryck är ett ”kulturellt” problem kan vi leva gott på myten om det jämställda Sverige.

Foto: BJÖRN WANHATALO
JÄMSTÄLLDHET Gudrun Schyman anser att vi förminskar problemet genom att tala om hedersmord som ett kulturellt problem. ”Rätten till liv måste vara absolut”, skriver hon.

I Sverige gifts unga flickor bort mot sin vilja. I Sverige förnekas kvinnor rätten till sin sexualitet och till att själv bestämma vilket liv de ska leva. I Sverige betraktas detta inte i första hand som ett uttryck för kvinnoförtryck utan som ett ”kulturellt” problem. Så förminskas problemet, skjuts åt sidan och illusionen om det jämställda Sverige kan fortleva.

Det finns ett ”vi och dom”-tänkande som genomsyrar den svenska debatten. Ett tänkande som i sin förlängning innebär att vi inte tillmäter kvinnor med annat etniskt ursprung samma rätt som andra kvinnor. Vi pratar om Sverige som ett jämställt land och grova uttryck för kvinnoförtryck ses som kulturella avvikelser. Genom ett sådant synsätt slipper vi se hur bräcklig och otillräcklig jämställdheten är. Det är skönt att kunna prata om problem som ”de där andra” har. Mannen som köper sex kan slå sig för bröstet och säga att han i vart fall inte är som ”de där” som skjuter sina döttrar. Han som slår sin fru kan se sig som bättre än ”de där” som gifter bort sina döttrar.

Ett år efter mordet på Fadime Sahindal har debatten om kvinnoförtryck och hedersmord snurrat flera varv. Var mordet på Fadime uttryck för ett kvinnoförtryck som finns i alla länder och kulturer, eller var det ett uttryck för en specifik hederskultur?

Debatten har tydligt visat att vi måste svara ja på båda frågorna. Självklart måste samhället skaffa sig större kunskaper och beredskap när det gäller flickor som hotas av fäder, bröder och män som hänvisar till sin ”heder” i sina försök att kontrollera unga kvinnors liv.

Samtidigt får inte insikten om den problematiken få oss att blunda när det gäller ”vanliga” svenska mäns kontroll och misshandel av och mord på svenska kvinnor. Framför allt får inte de kulturella förtecknen innebära att problemen förminskas och betraktas som ett problem enbart för vissa grupper. Det är ALLAS vårt gemensamma problem när samhället inte förmår skydda sina medborgare. Det är ett misslyckande för HELA jämställdhetspolitiken när den uppenbarligen inte omfattar alla kvinnors rättigheter.

Det finns en stor fara i att beskriva ”andra kulturer” som patriarkala och det ”svenska samhället” som nästan jämställt. Det är att begå två stora misstag samtidigt: att förminska det förtryck som drabbar kvinnor i Sverige och att skapa en skillnad – ”vi och dom”, där den som lever enligt andra seder än majoritetens utesluts ur svenskheten och ”vi”-gemenskapen.

I Sverige, alltså i vårt svenska samhälle, i vår svenska kultur, hotas, misshandlas och mördas kvinnor såväl av män som säger att de försvarar familjens heder som av män som använder andra argument för sitt våld. Förra året dödades 26 kvinnor av närstående män. Fadime var en av dem. Motiven till hennes död handlade om mäns kontroll av kvinnors sexualitet och liv. Men mordet på Fadime visar också på skillnader. Varje människas liv är unikt men rätten till liv måste vara absolut. Därför måste samhället genom myndighetsutövning, lagstiftning och sociala skyddsnät fungera på ett sådant sätt att olikheterna synliggörs och förståelsen för det unika i varje kvinnas öde måste öka. För att kvinnor ska bemötas rätt och ges rätt skydd måste kunskapen öka om både etnicitet och kön. De som möter kvinnor som är utsatta för hot måste ha tillräckliga kunskaper för att rätt åtgärder ska bli möjliga. Den kvinna som söker skydd måste veta att hon möts med respekt och förståelse för det specifika i just sin situation.

Däremot får inte olikheter och skillnader innebära att vi utesluter grupper av kvinnor från rättigheter och trygghet som anses självklara för andra. Den svenska jämställdhetspolitiken har hittills inte inbegripit vare sig invandrade eller asylsökande kvinnors erfarenheter. Jämställdhetspolitiken bygger på samförstånd och ser inte intressemotsättningarna i samhället. Därför omfattar jämställdhetspolitiken endast kvinnor från majoritetssamhället – allt annat är kultur, religion eller enskilda meningsmotståndare. Bristen på en feministisk analys, en analys som synliggör maktstrukturerna, innebär att jämställdhetspolitiken avsäger sig ansvaret för invandrade och asylsökande kvinnor.

Vi måste våga oss på den delikata balansakt som det innebär att belysa det strukturella våldet mot kvinnor, samtidigt som vi måste se till invandrade kvinnors specifika erfarenheter. Vi måste våga utmana patriarkatet och avskaffa de lagar som diskriminerar invandrade kvinnor, som rätten för en invandrad man och hans son att till exempel neka skilsmässa. Vi måste erkänna att asylsökande kvinnor som våldtagits för sina åsikters skull har utsatts för politisk förföljelse.

Ironiskt nog medverkar den fokusering på kulturella värderingar, som vi låtit dominera hela diskussionen om invandrare i Sverige, liksom jämställdhetspolitikens frånvaro i integrationspolitiken, till att reproducera alla kvinnors underordnande – svenska som invandrade.

Genom den stora

kunskap som finns i dag om det strukturella, sexualiserade våldet kan vi se och hantera skillnader utan att fastna i stereotypa bilder av ”vi” och ”dom”. Endast så tar samhället ett verkligt ansvar för våldet mot kvinnor. Endast då kan handlingsplaner upprättas för att skydda kvinnors säkerhet.

Gudrun Schyman (Vänsterpartiet)