ÅSIKT

Politiken blir tråkigare utan Gudrun Schyman

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver på debatt

DEBATT

I går stod det klart att Gudrun Schyman avgår. En av dem som pekats ut som tronarvinge är Jonas Sjöstedt (v), ledamot av EU-parlamentet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han skriver i dag om det tragiska slutet och sina minnen av Gudrun Schyman som partiledare.

– Hon har alltid väckt starka känslor. Utan Gudrun som partiledare kommer politiken att bli tråkigare.

Schyman gjorde politiken lite roligare.

Vilket trist slut på en fantastisk och ovanlig politisk karriär. Så många besvikna på en person som så många litat och hoppats på. Alltid tidigare har Gudrun klarat stormen. Som en katt som alltid landar med fötterna neråt har hon ruskat av sig kritiken efter olika luftfärder. Stolt och egensinnig har hon gått vidare. Men den här gången gick det inte. Den här gången handlade det om grundläggande värderingar och politiskt förtroende. Bedrövade partikamrater har maktlösa kunnat se hur de senaste dagarnas prövning lett fram till den oundvikliga avgången.

Många beskriver Gudrun som ett medialt snille. En partiledare med stor intuition och en stor förmåga att tala till och beröra många människor. Men det räcker knappast som förklaring till hennes genomslag. Gudruns styrka har inte varit att hon är så bra på att tala till folk, utan att hon är bra på att prata med dem.

Den som har varit på ett antal torgmöten med Gudrun vet. Där är hon som allra bäst, när hon pratar med olika mänskor, då utstrålar hon glädje och styrka. När lite försiktiga nyfikna kommer fram och byter några ord, då lutar hon sig fram i ett omedelbart förtroende. På partistyrelsens stadgediskussioner har det varit tvärtom. Då händer det ibland att hon noggrant målar naglarna medan det syns tydligt att hon är någon helt annan stans i tankarna. Kanske i Paris eller i Simrishamn, hos vänner, kärlekar eller i sin trädgård. För Gudrun var politiken alltid viktigare än partiet. Det har inte gillats av alla. Ibland har hon nog varit ganska trött på oss partikamrater. Men inte på politiken.

Den som tror att Gudruns betydelse kan reduceras till den duktige marknadsförarens gör ett allvarligt fel. Gudrun har haft, och har, en mycket klar bild av hur vänstern i Sverige behöver utvecklas. Det handlar om politiken i vidare mening.

Inte bara åsikterna och programmen utan väl så mycket hur politiken ska bedrivas. Bort från mästrande, isolering och det obegripliga språkbruket. Fram för att knyta an till vanliga erfarenheter, möta nya grupper och prata ett språk som hör till vardagen. Det som inte kan göras begripligt på vanlig svenska, utan ett batteri svårtydda marxistiska begrepp, är kanske inte värt att sägas. Så tror jag att hon kanske har tänkt ibland.

Gudrun har varit antiauktoritär i ord och handling. Det har synts inte minst när två helt olika politiska kulturer kolliderat i debatterna med en påtagligt störd Göran Persson. Och vem annars hade vågat dra Carl Bildt i slipsen i tv:s direktsändning för att få ordet? Kanske är det också
Vem annars hade vågat dra Carl Bildt i slipsen i tv:s direktsändning för att få ordet? därför hon väcker så starka motreaktioner hos en del. För att hon utmanar och inte anpassar sig. Gudrun har väckt starka känslor. Många har hämtat styrka ur Gudruns exempel, det oavsett om det handlat om kamp mot alkoholen eller för kvinnors rätt. Därför blir fallet nu så mycket hårdare och mer plågsamt.

Under sin ledning drev hon medvetet sitt partis utveckling bort från det gamla kommunistpartiets arv, mot en modern socialistisk vänster. Fortfarande radikal och för en grundläggande förändring, men med mycket lite förståelse för planekonomi, demokratisk centralism och revolutionsteorier.

I stället öppet för nya allianser, inte minst med miljö- och kvinnorörelse. Förändring har under hennes ordförandetid befästs, partiet har öppnats. Förändringen är så djupgående att den inte kan rullas tillbaka, om nu någon vill försöka med det.

Under Gudruns ledning blev vänsterpartiet feministiskt. Knappast någon annan har betytt så mycket för de feministiska idéernas genombrott i Sverige de senaste åren som Gudrun. Gudrun nöjde sig inte med något ljummet "lika rättigheter". Hon ville åt själva maktstrukturen, själva tänkandet, själva grunden till att kvinnor underordnas män. Hon ville visa på sammanhanget och drog sig inte för att provocera för att få fram sitt budskap. Manliga politiska, medelålders kommentatorer kände sig personligt påhoppade efter tal om talibaner. Men feminismen diskuterades som aldrig förr runt fikabord och i skolkorridorer. Här har Gudrun absolut gjort avtryck i svensk politik som blir bestående.

Hon har anklagats för att vara populist. Men att hålla talibantal och tala om familjens död är nog så långt från populism man kan komma. Det är nog om något annat som anklagelserna om populism har handlat. Gudrun har inte godtagit av andra givna utgångspunkter i den politiska debatten. När alla i makteliten säger ja till EU har hon sagt nej. Hon har brutit konventioner och vägrat dra en klar linje mellan det privata och det politiska. Det stör.

Svensk politik kommer att bli tråkigare och mer förutsägbar utan Gudrun Schyman som partiledare. Många drar nog en lättnadens suck, ett och annat hånflin syns illa dolt, men vi är också många som kommer att sakna henne. Den här gången landade katten inte med fötterna neråt. Nu är det slut. Men en katt lär ju ha nio liv. Gudrun Schyman har kanske förbrukat en fem, sex stycken normala politiska liv. Det är nog ett par kvar. Bli inte förvånad när hon dyker upp igen. Inte som partiledare, men som vass debattör om EMU, kvinnors rätt eller människors lika värde.

Jonas Sjöstedt vänsterpartiet