ÅSIKT

Blivande president eller ännu en korkad vit man?

DEBATT

Tv-mannen Michael Moore har blivit en superstj ärna som tar världen med storm. Två som träffat honom är Aaron Kidd (bilden) och Monika Agorelius. Monika skulle vilja vara som Michael Moore medan Aaron funderar över om han verkligen skulle rösta på honom i nästa presidentval.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ALLIANCE ATLANTS, AP/Montage: HÅKAN ELMQUIST
MOORE I VITA HUSET? Det råder Michael Moore-feber i Sverige. SVT sänder hans reportageserie varje fredag och i går hade hans dokumentär om USA:s vapenkultur – ”Bowling for Columbine” – premiär i Sverige . Men skribenten Aaron Kidd ställer sig lite tveksam till om Michael Moore verkligen är arbetarklassens hjälte eller en hycklare precis som makten han granskar.

På internet finns för närvarande en lista där Michael Moore uppmanas att ställa upp i presidentvalet 2004. Själva petitionen riktar sig direkt till Moore och författaren, Michelle Walsh, uppmanar honom att ”omsätta sina ord och idéer i handling ” och försöka avlägsna Bush från presidentposten. Moore själv har aldrig sagt sig vilja kandidera men Walsh hoppas att en stor mängd underskrifter ska få honom att ställa upp.

När det här skrivs har bara 1 029 personer skrivit på listan. Mer än hälften av dessa är falska, skrivna av personer som hävdar att de är allt ifrån Usama bin Ladin till flygplanskaparen Muhammad Atta.

Många har använt utrymmet till personliga angrepp på Moore, kallat honom för ”ett fett socialistsvin” och påstått att han nog traktar mer efter flottyrmunkar än efter presidentposten.

Som amerikan och ett gammalt Michael Moore-fan blev jag glad när jag såg den här uppmaningen på nätet. Tanken på Moore som vår näste ledare gjorde mig hoppfull. Jag växte upp i USA under 1980-talet, präglat av Ronald Reagan-eran. Med andra ord livrädd för kärnvapenkrig och misstänksam mot ryssar och allt annat som inte var amerikanskt.

När jag blev äldre, mer intresserad av politik och mer historiskt påläst var det Michael Moores verk som fick mig att se på min regering och värld med mer skepsis. Han inspirerade mig till att själv ta reda på hur saker förhåller sig istället för att blint acceptera det som andra påstår.

Jag är en stor beundrare av Michael Moores arbeten och delar de flesta av hans åsikter om politik och näringsliv. Men när det gäller den hypotetiska frågan om att lägga min röst på honom i nästa val så förhåller jag mig tvivlande. Jag funderade på hur mycket jag egentligen visste om honom, förutom det som framkommit via hans arbeten, och bestämde mig för att försöka ta reda på lite mer om vem personen Moore är.

Tyvärr visade det sig att jag tyckte mindre om honom ju mer jag fick reda på. Faktum är att en del av det jag upptäckte visar att han är en hycklare så god som någon av hans politiska motståndare och att han är beredd att sänka sig till deras nivå för egen vinnings skull.

Michael Moore har länge tjänat sitt levebröd genom att vara en nagel i ögat på stora företag och deras ledare. Han har blivit känd för att stå utanför företagens kontor med en megafon och håna dem för sådana saker som att de avskedat folk.

Hur skulle Moore själv reagera om han blev utsatt för samma behandling? Svaret är att han skulle polisanmäla personen. Alan Edelstein som producerade Moores tv-program ”Michael Moores USA”, fick sparken 1998. Som hämnd följde Edelstein, utrustad med en megafon och en kamera, efter Moore och frågade varför han hade fått sparken. Moores reaktion var att ringa polisen och anklaga Edelstein för ofredande. Edelstein tillbringade nio timmar i häktet för att han använt sig av precis de metoder som Moore blivit berömd för.

Ingen kan förneka att Moore har en stor publik men hur många är det som egentligen håller med honom? Inför kongressvalet i november 2002, vädjade Moore på sin hemsida till sina fans att de skulle gå och rösta. ”Vi ska se till att Bush inte får kontroll över kongressen nästa vecka. Förvänta er att bli väckta av mig på tisdag morgon klockan sex!”

Trots att Moore kan skryta med att ha över 40 000 supportrar inskrivna på sin webbplats (den s k Moore-milisen) vann republikanerna stort i kongressvalet och tog makten i både senaten och representanthuset. Antalet röster på demokrater, oberoende och andra liberaler nådde däremot bottenrekord.

Moore är känd som den amerikanska arbetarklassens hjälte men han tillhör knappast själv arbetarna. Han bor inte längre i en småstad utan på Manhattans Upper West Side. När han fick kritik för att ha köpt en lägenhet för över en miljon dollar svarade han: ”Jag är miljonär. Jag är multimiljonär, jag är äckligt rik. Vet du varför jag är multimiljonär? För att miljontals gillar det jag gör. Det är rätt coolt va?”

Om miljontals amerikaner gillar det Moore gör, såsom han hävdar, varför är i så fall Bush president och kongressen helt styrd av republikanerna? Varför gjorde inte ”Moore-milisen” det de uppmanades till?

Han är multimiljonär men klär sig ändå som om han precis avslutat sitt skift på en byggarbetsplats, varför? Fortsätter han att klä sig så för att dupera publiken? Om han skulle bli vald till president, skulle han då byta image? Det är svårt att föreställa sig president Moore i samspråk med världens ledare iklädd flanellskjorta och baseballkeps.

En annan sak med Michael Moore som oroar mig är att trots att han attackerar storföretag, som GM och Nike, själv arbetar med dem. Båda hans böcker ”Downsize this!” och ”Stupid white men” gavs ut av Random house. ”Roger och jag” producerades av Warner brothers, och ”The big one” av Miramax films som ägs av Disney. Detta är några av de största företagen som finns. Och det faktum att Moore arbetar med dem som i andra fall utgör målet för hans attacker är en ironi som jag inte kan sluta tänka på.

Moore är en stor kritiker av Nike och deras påstådda användande av tonårsflickor som arbetskraft i fabriker i Indonesien. Hans kritik kom dock av sig när en före detta Nike-anställd upplyste honom om att de skor Moore själv hade på sig (New balance) med största sannolikhet kom från samma fabrik i Indonesien som Nikes.

Visst, ingen är felfri, och jag stödjer Moores avsikter. Men alla seriösa journalister måste ha koll på fakta särskilt om de gör sådana moraliska ställningstaganden som han gör. Han framstår som mindre trovärdig och dåligt påläst vilket hans sak förlorar på. Vi har haft nog med icke trovärdiga ledare i vårt land och behöver inga fler, inte ens om han heter Michael Moore.

Till syvende och sist tror jag ändå att Moores positiva sidor väger tyngre än de negativa. Vilka hans motiv än må vara så öppnar han ändå ögonen på folk och jag tror att han verkligen bryr sig om arbetarnas rättigheter världen över.

Skulle han bli en bra president? Allvarligt talat tror jag inte att Moore skulle försätta sig i den situationen. Men om det någon gång skulle bli så skulle jag helt klart hellre rösta på honom än på en Bush. Han kanske inte ser så presidentlik ut i sin keps och sin flanellskjorta, men en sak är säker: vi skulle i alla fall inte behöva oroa oss för att han skulle uttala ord fel.

Översättning: Gabriella Theiler

Aaron Kidd (Tidigare producent för en radiotalkshow i Atlanta flyttar snart till New York för att arbeta med frivilligorganisationen Americorps. Jobbar just nu som pizzabud i South Carolina. Har träffat Michae Moore på filmfestival i Nashville.)