ÅSIKT

Sverige sviker Mehdi

DEBATT

Över ett år har gått – svensken Mehdi- Muhammed Ghezali sitter fortfarande inspärrad på den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay på Kuba. Han vet inte vad han är anklagad för.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nu är det dags för Anna Lindh att ställa kravet på ett frigivande direkt till Colin Powell skriver i dag Mehdi-Muhammeds pappa Mehdi Ghezali och riksdagsledamoten Gustav Fridolin.

SVENSKE GUANTÁNAMOFÅNGEN Den svenske medborgaren Mehdi-Muhammed Ghezali sitter sedan drygt ett år inspärrad på den amerikanska militärbasen Guantánamo, Kuba. Han vet ännu inte vad han står anklagad för. Den svenska regeringen måste agera hårdare för att få honom släppt till Sverige, skriver idag hans pappa Mehdi Ghezali och riksdagsledamoten Gustaf Fridolin.

Den svenska medborgaren Mehdi-Muhammed Ghezali sitter sedan drygt ett år inspärrad med 600 andra fångar på den amerikanska militärbasen Guantánamo, Kuba. Den svenska regeringens agerande är klart diskutabelt, och det var när detta lyftes i riksdagens frågestund som Anna Lindhs utbrott kom. "Jag skulle vara väldigt tacksam, fru talman, om en del av dem som kritiserar regeringen också någon gång kunde komma med något konstruktivt förslag om hur detta ska gå till", närmast röt hon från talarstolen. Så, Anna Lindh, låt oss i konstruktiv anda redovisa de förslag som du efterlyser.

Mehdi togs i Pakistan december 2001 och blev förd till Guantánamobasen och först inspärrad i en bur på fem kvadratmeter. Han har förvägrats de rättigheter som tillskrivs en civil fånge, rätten till en advokat, rätten att veta vad man står anklagad för, rätten till en rättvis rättegång. Han har också förvägrats de rättigheter som erkänts för krigsfångar, som att bli släppt när kriget är över.

Därför har vi länge agerat för att den svenska regeringen ska kräva att Mehdi friges, ett krav som tydligen varit så konstruktivt att den svenska regeringen med Lindh i spetsen tagit det till sig och offentligt tagit det till sig som sitt. Det är vi givetvis väldigt glada för.

Men nu handlar frågan, precis som den gjorde i riksdagens frågestund, om hur man går vidare. Så länge rättsskandalen pågår kan man inte luta sig tillbaka. I riksdagen sa Anna Lindh att man tar ett steg i taget.

Låt oss då, i enlighet med hennes vilja, komma med några konkreta förslag på vad nästa steg skulle kunna vara. USA har hittills varit ytterst arroganta och inte ens svarat på de frågor Sverige har ställt. Nu bör brevväxlingen mellan tjänstemän övergå till samtal mellan politiker. Utrikesministern borde föra fram kravet på frigivande direkt till Colin Powell och förklara att mänskliga rättigheter är Sveriges första prioritet i utrikespolitiken.

Kanske borde USA också påminnas om att det borde ligga i deras intresse att snabbt få frågan ur världen. Avsteg från respekten för mänskliga rättigheter äventyrar den allians mot terrorism som USA samlat.

Är ett samtal mellan dig och Powell konkret nog, Anna Lindh?

Väljer USA att fortsätta med att sidsteppa surt förvärvade och internationellt antagna rättsprinciper och kvarhålla Mehdi borde Sverige ta till diplomatiska stridsåtgärder.

Vi skulle kunna kalla hem den svenska ambassadören, som Mehdis juridiska ombud Peter Althin föreslog redan förra året. Vi skulle kunna obstruera i övriga samarbeten med USA. Vi skulle kunna avbryta kontakterna på ministernivå. Sverige har alla möjligheter att sätta kraft bakom orden om vi vågar ta konflikten för det som vi tror på, för internationella konventioner och för rättssäkerheten.

Den konflikten borde vi inte behöva ta ensamma. Genom att ta uppfrågan inom FN-systemet och tillsammans med andra EU-länder med drabbade medborgare skulle vi gemensamt kunna agera. Vi hoppas att du finner dessa förslag tillräckligt konkreta, Anna Lindh.

Allra först borde Sverige ge upp den pessimistiska attityden. Den 4 oktober 2002 dömde UD:s rättschef Carl-Henrik Ehrenkrona ut chanserna att lyckas med orden: ”Jag tror inte att vi kommer att få hem honom. Amerikanernas argument är så bestämda när det gäller samtliga fångar på Guantánamobasen.”

I en Ekointervju efter det svenska kravet på frigivande svarade Anna Lindh att "det inte finns så mycket mer att göra" på frågan om hur vi nu går vidare.

Låt oss försöka förstå situationen genom att översätta den till motsatta förhållanden.

Tänk er att Sverige skulle hålla en amerikansk medborgare fångad under vidriga förhållanden på en liten militärbas på Gotland. Tänk er att vi skulle vägra presentera några anklagelser, erbjuda advokat eller svara på de frågor som USA naturligt hade ställt. Tror ni då vi skulle fått se Colin Powell uttala sig i Washington Post om "svenskarnas bestämda argument"?

Frågan är också vilka som egentligen är konstruktiva, vi som kommit med krav på till exempel frigivande som regeringen sedan tagit åt sig, eller UD som farit med defaitistiska uttalanden som vittnar om en allvarlig misstro mot USA.

Det finns inga ursäkter för att ge upp rättssäkerheten. Kriget mot terrorismen blir inget värt om det går ut över grundfundamentet i det som vi känner som demokrati.

Låt oss därför göra gemensam sak och arbeta på tills Mehdi-Muhammed Ghezali släpps från Guantánamo. Som USA hade gjort om situationen varit den omvända.

Mehdi Ghezali (Mehdi-Muhammed Ghezalis far), Gustav Fridolin (Riksdagsledamot mp Styrelseledamot i Guantánamo-gruppen)

ARTIKELN HANDLAR OM