ÅSIKT

Skicka lärarna på kurs om jämställdhet

DEBATT

En ny kartläggning från Skolverket visar att var fjärde elev i grundskolan och gymnasiet flera gånger har utsatts för kränkande behandling eller språkbruk. Särskilt utsatta är tjejer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Liv Elf Karlén försökte starta en jämställdhetsgrupp på sin skola.

Motreaktionen: killarna startade en grupp som de kallade H.O.R.A. Lärarna rykte på axlarna.

Är det egentligen någon skillnad mellan killen som kallar tjejen hora och läraren som frågar om hon uppfattade det på rätt sätt? undrar Liv Elf Karlén på Aftonbladet Debatt.

Foto: JOEY ABRAITYTE
När Liv Elf Karlén försökte starta en jämställdhetsgrupp på sin skola fick hon mothugg från både elever och lärare. ”Lärarkåren måste skickas på jämställdhetskurs och de måste ta sitt ansvar!” skriver hon.

Jag gick teaterestetisk gymnasiegren. När jag kom till mitt gymnasium (som var en friskola med dans, musik, teater) tyckte jag att jag hade hamnat i en så himla bra skola. Den var uppbyggd i sann demokratisk anda, här hade jag verkligen chansen att förändra någonting, att tillsammans med andra starta en diskussion som skulle kasta nytt sken över världsordningen. Det jag ville var att starta en jämställdhetsgrupp. En grupp som skulle granska skolsituationen och läromedlen, bygga upp en pedagogisk strategi för hur man skulle jobba med jämställdhetsfrågor på skolorna i Sverige, hitta ett sätt att hjälpa alla stackars tjejer som inte var lika lyckligt lottade som jag, som inte gick i en så himla bra skola.

Fylld av mina ambitioner satte jag upp en liten lapp på anslagstavlan där jag kallade till ett första möte för jämställdhetsgruppen. Mitt stora misstag var att sätta ett litet kvinnomärke i hörnet på lappen. Inom loppet av två timmar hade skolans 150 elever enats om att detta var ett brott mot demokratin.

Vadå, var den här jämställdhetsgruppen bara till för tjejerna, vem tog hand om killarna då? Varför skulle gruppen bara koncentrera sig på konflikten mellan kvinnor och män, det var ju mycket viktigare med situationen lärare och elever emellan eller varför inte invandrare/svenskar? Vad var jag för människa egentligen? Var jag rasist, var jag stalinist? Jag försökte då lite försynt förklara den egentliga meningen bakom ordet jämställdhet (till skillnad från jämlikhet) och någonstans nämnde jag väl också att de andra diskussionerna inte var så aktuella för oss då vi gick i en elevstyrd skola med endast esteter med svensk påbrå.

Det blev ingen jämställdhetsgrupp den gången. Ingen på skolan visste vad jämställdhet innebar och orättvisan att ha en grupp som bara riktades till tjejer jämfördes inte med orättvisan att det bara var killarna som fick tillgång skolans gemensamma gitarrer.

Andra gången jag försökte starta en jämställdhetsgrupp valde jag en lite mer inofficiell väg. Under året som gått hade jag med livliga diskussioner i matsalen och klassrummen hittat några förtrogna som var beredda att jobba med gruppen.

Nu skulle det bli allvar. Vi lyckades få med oss arbetskunskapsläraren som med ett vackert demokratiskt leende halvhjärtat satt med under våra möten. Vi skulle göra en statistisk undersökning om sexuella trakasserier och om klassrumssituationen.

Jag skulle sedan omvandla statistiken till den jämställdhetsplan som var mitt specialarbete. Vi var igång!

Och då dök det plötsligt upp en nerladdad porrbild i datasalen. Just en sådan bild som, genom sin frånvaro, hade gjort att just min skola var en så himla bra skola. Veckan efter var skolan tapetserad med A3 papper som kallade till en antijämställdhetsgrupp. Gruppen HO.R.A. Den här gruppen tyckte att ”jämställdheten på den här skolan hade gått för långt” och att vi hade som målsättning att förtrycka män. Kanske inte så originellt motstånd men var kom ordet ”HORA” ifrån?

Det är här någonstans de hittills osynliga lärarna kommer med i berättelsen. Jag stegade upp till lärarrummet och förväntade mig upprättelse.

Arbetskunskapsläraren med det vackra demokratiska leendet sa att punkterna i ordet ”hora” visade på att det var en förkortning och att killarna i antijämställdhetsgruppen hade sagt att det stod för ”Hon Rular Aldrig” (någon form av svengelska). Alltså var det inte ett sexuellt trakasseri. Det var en ordvits. Jag hade överdrivit, det här var inte seriöst menat, lappen var ju full av stavfel. Någonstans från högstadiet ekade en annan vackert leende lärares röst: Är du säker på att han menade så när han kallade dig hora? Killar är ju alltid killar.

Min fråga blir. Är det egentligen någon skillnad mellan killen som kallar tjejen hora i korridoren och läraren som frågar henne om hon uppfattade det på rätt sätt? Värderingen av henne som person är ju den samma.

Sedan kom siffrorna från den statistiska undersökningen. Siffror som att 66 procent av tjejerna på vår skola hade blivit utsatta för någon form av sexuellt trakasseri i skolans lokaler. 89 procent av eleverna visste inte till vem de skulle vända sig om de blev utsatta. 32 procent av killarna tyckte inte att ”ovälkommen beröring” kunde klassas som sexuella trakasserier och så vidare. Självklart var inte den här statistiken helt vetenskaplig, vilket också var den första repliken som mötte mig när jag återigen stegade upp till lärarrummet. Att göra en mer rättvisande statistik genomförd av lärarkollegiet på obligatorisk skoltid, i stället för mina håltimmar, ansåg lärarna inte var meningsfullt. Helt uppenbart rådde det ju oklarhet bland eleverna vad sexuella trakasserier var för något. Ja, tacka tusan för det, 32 procent av killarna ser inte tafsning som sexuellt ofredande, vad sägs om en temadag? Svaret på den frågan blev ett nej utan förklaring.

Så här efteråt

kan jag se att det som hände i min gymnasieskola var att diskussionen om en maktstruktur genast framkallade uttrycken för den. Det var först efter att jämställdhetsgruppen hade börjat jobba och statistiken fanns på plats som jag hörde ordet ”hora” ropas i korridoren. Det visade sig att så länge man ser klottret och trakasserierna som enskilda fall och inte som ett uttryck för en struktur, kommer man att arbeta förgäves. Det hjälper inte att prata allvar med den brötiga killen, utan lärarkåren måste skickas på jämställdhetskurs och de måste ta sitt ansvar! Jag lämnade till slut in mitt specialarbete som var en jämställdhetsplan för eleverna på skolan, samma vecka som vi började skaffa vita mössor. Jag fick MVG för arbetet med jämställdhetsplanen, men den genomfördes aldrig. Antagligen ligger den fortfarande i ett arkivskåp.

Liv Elf Karlén (20 år)