ÅSIKT

EU:s spritvanor hotar folkhälsan

DEBATT

Det är ingen tillfällighet att svenskarna dricker mer samtidigt som priset på alkohol har gått ner och tillgängligheten ökat. Det handlar om Sveriges medlemskap i EU. Det skriver i dag alkoholforskaren Håkan Leifman på Aftonbladet Debatt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Är det så att folkhälsan alltid kommer på undantag när mäktiga ekonomiska intressen står på spel?

Foto: LARS TUNBJÖRK
Svenskarna dricker bara mer och mer, vilket kan kopplas till det svenska medlemskapet i EU menar alkoholforskaren Håkan Leifman. Bilden är ur utställningen ”Pärlor och svin” av Lars Tunbjörk (fotograf) och Peter Johansson (konstnär) – om den svenska alkoholkulturen.

I Sverige pågår sedan några år tillbaka ett gigantiskt socialt experiment inom alkoholområdet. Två i grunden oförenliga alkoholkulturer har ställts mot varandra: den svenska eller nordiska (undantaget Danmark) med en hundraårig tradition av låg konsumtion och ansvarsfull alkoholpolitik och den Syd- och Centraleuropeiska med hög konsumtion och i stora stycken avsaknad av alkoholpolitik.

I Sverige har de social- och hälsopolitiska argumenten varit starka med litet och kontrollerbart utrymme för de kommersiella vinstintressena. Alkohol har betraktats som en dryck avsedd för festligare tillfällen under helger och storhelger med stora begränsningar i tillgänglighet och höga alkoholskatter. I Syd- och Centraleuropa är förhållandena närmast det omvända. Det är nu uppenbart att det är den svenska synen på alkohol som fått ge vika.

Vad vi nu bevittnar är en övergång från en ”torr” till en ”våt” alkoholkultur och detta med en hastighet som få trodde var möjlig. År 1995 uppskattades den totala alkoholkonsumtionen i Sverige till ca 7,7 liter ren (100 %) alkohol per invånare 15 år och äldre, år 2002 till ca 9,9 liter.

Detta är en ökning med drygt 28 procent, varav den största delen har ägt rum sedan år 2000. Männen dricker mer än dubbelt så mycket alkohol som kvinnorna. Omräknat till sprit (40 % alkohol) blir detta nästan en flaska (70 cl) i veckan för männen och knappt 30 cl för kvinnorna för år 2002.

Fortfarande är konsumtionen lägre i Sverige än i något annat EU-land, men avståndet till övriga länder har halverats sedan 1995. I dag skiljer inte mer än 1,5–2 liter till EU-genomsnittet, den oregistrerade alkoholen (mörkertalet) inräknad.

Konsumtionsökningen är resultatet av att svenskarna dricker starköl och vin allt oftare. Inslaget av berusningsdrickande i det svenska dryckesmönstret är också fortfarande stort och visar ingen tendens till minskning.

Det gamla svenska dryckesmönstret med intensivkonsumtion under veckoslut och storhelger tycks således kunna överleva och samexistera med nya mer vardagsintegrerade (”kontinentala”) dryckesvanor.

Det är ingen tillfällighet att konsumtionsökningen inträffat samtidigt som de viktigaste nationella alkoholpolitiska styrmedlen försvagats, vilket inneburit sänkta realpriser på alkoholdrycker och ökad tillgänglighet till såväl den i Sverige beskattade alkoholen som den privatinförda och insmugglade alkoholen.

Den nya förpackningsformen för försäljning av vin, så kallat lådvin, har med all sannolikhet också bidragit till konsumtionsökningen. Lådvinerna introducerades 1997 på Systembolaget och svarade 2002 för ca 40 procent av Systembolagets totala vinförsäljning.

Det alkoholförebyggande arbetet har med andra ord blivit allt svårare att bedriva. I oktober i år sänker Danmark skatten på sprit med 44 procent och de svenska införselkvoterna höjs återigen den 1 januari 2004 för att då vara på samma nivå som för övriga EU-länder. Då kan varje vuxen svensk föra in 110 liter öl, 90 liter vin, 20 liter starkvin och 10 liter sprit vid varje inresa till Sverige.

Sannolikt lär detta följas av en sänkt spritskatt i Sverige. Vin- och ölskatten har redan sänkts men EU-kommissionen anser tydligen att skillnaden mellan den svenska vin- och starkölskatten fortfarande är för stor.

Om en korrigering måste till är det ingen vågad gissning att skatten på vin kommer att sänkas ytterligare snarare än att skatten på starköl höjs. Hundraåriga traditioner väger uppenbarligen lätt när de ställs mot starka ekonomiska intressen om fri rörlighet av varor och tjänster.

Tyvärr är de empiriska beläggen många som visar att konsumtionsökningar också innefattar stor(risk)konsumenter och en ökning av andelen storkonsumenter. Våra mätningar av alkoholkonsumtionen sedan 1996 visar också att andelen storkonsumenter i Sverige ökat i takt med att den totala alkoholkonsumtionen ökat.

Detta leder i sin tur till en ökning av olika sociala och medicinska alkoholskador vilka inte enbart drabbar alkoholkonsumenterna själva utan också tredje person. Sett ur ett krasst ekonomiskt perspektiv påverkar det också alla skattebetalarna som får stå för de ökade utgifterna inom exempelvis sjukvården och socialvården.

Det är således osannolikt att den ökade alkoholkonsumtionen i Sverige skulle vara möjlig utan att vi också närmar oss övriga EU-länder i omfattningen av kroniska alkoholskador. Det finns nu också allt fler tecken som tyder på att olika alkoholproblem har ökat under senare år.

Vi kan dock inte skylla alla förändringar på EU. Även Norge, som står utanför EU, uppvisar konsumtionsökningar, dock inte lika stora som i Sverige. Men en stor del av de alkoholpolitiska förändringar som ägt rum är en direkt eller indirekt konsekvens av EU-medlemskapet (även införandet av lådvinerna i landets Systembutiker) och dessa förklarar en betydande del av konsumtionsökningen under senare år.

Av andra samhällsfaktorer som också bidragit bör speciellt nämnas hushållens ökade realinkomster. Vi vet inte hur utvecklingen skulle ha sett ut om Sverige stod utanför EU. Möjligtvis hade den ökade internationaliseringen ändå bidragit till att Sverige på sikt fått en mer liberal alkoholpolitik med en ökad alkoholkonsumtion som följd.

Men det är också sannolikt att denna process i så fall skulle ta mycket längre tid och ske under mer kontrollerbara former.

De motåtgärder som omnämns i den nationella handlingsplanen – till exempel lokal prevention och förstärkning av opinionsinsatser – är nödvändiga och måste kanske till och med förstärkas ytterligare.

Men de är inte tillräckliga och långt ifrån lika effektiva som de hitintills styrande alkoholpolitiska medlen: priset och tillgängligheten. De kan därför inte mer än marginellt hejda den nu pågående processen mot ökad konsumtion och ökade skador.

En konsumtionsökning kan givetvis inte fortsätta i det oändliga. Vi får räkna med en mättnadspunkt där konsumtionen kommer att stabiliseras men denna kommer sannolikt att inträffa först när vi är strax under eller i nivå med de flesta andra EU-länders alkoholkonsumtion. Detta resonemang förutsätter att skatterna även i framtiden förblir relativt höga och att Systembolagets detaljhandelsmonopol finns kvar.

Om inte finns en uppenbar risk att Sverige kommer att hamna i samma sällskap som de verkliga högkonsumtionsländerna inom EU. Då talar vi om en årlig konsumtion på ca 14–15 liter ren alkohol per vuxen och inte 11,5–12 liter vilket är genomsnittet för alla EU-länder.

Som jag ser det är möjligheterna mycket små att på kort sikt komma till rätta med den ökade alkoholproblematiken. Det är min bestämda uppfattning att avgörande för utvecklingen på längre sikt är arbetet inom EU.

Mycket mer energi måste till från svenskt håll för att där få till stånd en ökad förståelse för den svenska (nordiska) modellen. Här talar vi dock om ett arbete som kommer att ta flera år, kanske till och med decennium i anspråk.

Men är det möjligt på tobaksområdet att införa striktare regler mot reklam och att ha relativt låga införselkvoter (800 cigaretter) så borde det inte var omöjligt att även på alkoholområdet få till stånd något liknande.

Alkoholindustrin är visserligen starkare än tobaksindustrin inom EU men någon gång är det väl dags för EU att i handling visa vad man menar när man i ord säger sig stå för ett folkhälsoperspektiv.

Eller är det så att folkhälsan alltid kommer att komma på undantag när mäktiga ekonomiska intressen står på spel?

Håkan Leifman (alkoholforskare vid SoRAD Stockholms universitet)

ARTIKELN HANDLAR OM