ÅSIKT

Jag är stolt över att ha varit en mänsklig sköld

Ja eller nej till krig: Linus Wincenth skriver på debatt

DEBATT

Linus Wincenth tillbringade fem dagar i Bagdad. Han var där för att agera mänsklig sköld. Han motsätter sig den efterföljande debatten om att fredsaktivisterna skulle varit naiva brickor i Saddam Husseins händer. Men han valde att lämna Irak för att undvika att styras av Iraks regim och uppmanar andra som funderar på att åka ner att inte göra det.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: AP
Kvinnor och barn i Bagdad i kö för att vaccineras.

Den senaste tidens rapportering från de så kallade ”mänskliga sköldarnas” närvaro i Irak har, enligt mig som var på plats, varit minst sagt olycklig i sin okunskap.

De människor som fattat beslutet att med det här något dramatiska sättet protestera mot det nuvarande politiska läget har framställts som okunniga, troskyldiga och naiva brickor som utan möjlighet till påverkan utnyttjats av den irakiska ledningen. Flera av de personer som uttalat sig har gjort så utan kännedom om verkligheten och jag hoppas att med det här inlägget ge en mer rättvis bild av vad som pågått i Irak och orsakerna till att jag förra söndagen valde att lämna landet.

Jag vill påpeka att jag endast kan föra min egen talan. De personer som tagit sig till Bagdad har gjort så på egen hand, eller genom olika organisationer.

I förra veckan var vi ungefär tvåhundra personer från 26 olika länder i Bagdad med det gemensamma syftet att protestera mot och skapa debatt om det nuvarande världspolitiska klimatet, där framförallt USA använder sitt ekonomiska, politiska och militära överläge till att påtvinga världens medborgare en samhällsordning de själva inte valt.

Målsättningen för mig och de flesta som reste till Bagdad var att permanent uppehålla oss i anslutning till platser av renodlat civil betydelse: sjukhus, barnhem och skolor.

Detta för att visa solidaritet med den olyckligt drabbade och orättvist behandlade irakiska civilbefolkningen. Människor vars enda brott är att vara maktlösa medborgare i en oljerik nation med en våldsam diktator. En ledarfigur som uppenbarligen inte längre uppfyller de behov som var anledningen till att de västliga makterna hjälpte Saddam Hussein att upprusta under 70- och 80-talen.

De demonstranter som fortfarande är kvar i staden och dess omgivningar är just nu stationerade på vattenreningsverk, livsmedelslager, elförsörjningsanläggningar och oljeraffinaderier. Dessa områden har av FN deklarerats vara av stor civil betydelse, men eftersom en del av dem även kan anses vara militära mål har det varit oacceptabelt för mig och många andra att vistas där.

I Bagdad har organisationen Iraqi Peace, Friendship and Solidarity agerat som värdar och hjälpt till med logi, givit förslag till områden där vi kunnat tänka oss utplacering samt erbjudit transport mellan platser av så skilda betydelser som sjukhusavdelningar för leukemidrabbade barn i Basra och arkeologiska utgrävningarna i Babylon.

Förra lördagen hölls ett möte där organisationens chef, Abdul al-Hashimi, gjorde klart för oss att vi ej skulle tillåtas att ens med en symbolisk närvaro vistas vid de områden vi önskade, som till exempel med tält utanför ett barnsjukhus. Beslutet att lämna Irak för att inte bli manipulerad av regimen var därefter ganska lätt att fatta.

I skenet av detta, samt den inte alls osannolika möjligheten att komma i kläm i händelse av ett inbördeskrig, rekommenderar jag att fredssträvande människor för tillfället bör välja andra forum för demonstrationer än att resa till Irak. Jag vill betona ännu en gång, att de som valt att resa till Bagdad, och de få som nu valt att stanna kvar, inte representerar några andra än sig själva.

Det är naturligt att vi som valde att delta i denna väldigt fysiska protestaktion känner oss en smula nedslagna av det faktum att vi inte fick möjligheter, vare sig av Irak eller media, att verkligen sporra människor i tusental att ta sig till Bagdad för att observera och skydda den civila befolkningen.

Hur som helst vägrar jag att se aktionen som ett misslyckande. Mycket positiva saker har uträttats på plats med de möjligheter vi getts.

Förutom just det viktiga i att med egna ögon möta ett samhälle vars porträtt i media ofta är starkt vinklat, och de tidigare anledningar till vår närvaro som redan nämnts, har konkreta hjälpinsatser i form av till exempel distribution av medicin till barnläkare ägt rum. Medicin införskaffad i Amman av oss som privatpersoner, med pengar insamlade av deltagare i aktionen och transporterade till Bagdad i fordon betalade av oss själva.

Den senaste månaden har jag intimt följt olika uttryck för vanliga människors strävan efter fred och en rättvisare värld. Under den här tiden har jag lärt mig oerhört mycket, framför allt om vad människor kan uträtta om de öppnar ögonen för den ohållbara situation som råder i världen, går samman och följer sitt samvete.

Det har de här veckorna såtts ett frö som kan vara början på en massrörelse där målet är att låta civila människor från jordens alla hörn uppehålla sig på platser där imperialistiska krafter utkämpar sina krig för energiresurser och global dominans.

De omfattande protesterna den 15 februari, mot ett krig som ännu inte ens brutit ut, visar att en majoritet av världens befolkning har en annan åsikt än de så kallade folkvalda som styr oss. Jag tror att fler och fler inser att det är upp till oss att agera: de vanliga medborgarna, föräldrarna till framtida generationer, mormödrarna till de nuvarande, de sjukpensionerade lagerarbetarna, de lågavlönade sjukvårdsbiträdena och de fattiga studenterna.

Risken är överhängande att om vi sitter stilla och väntar på att politiker som faktiskt inte representerar folkviljan ska lösa världens problem kommer vi att få vänta för länge.

Jag är stolt över att ha varit en del av demonstrationerna i Irak. Tack vare dessa ”naiva sköldars” osjälviska protest har miljoner människor nåtts av budskapet att det som enskild civilperson är möjligt att förändra världen.

Det är med en positiv känsla jag blickar mot den närmaste framtiden. Vi kanske inte kan stoppa de 400 kryssningsmissiler som är planerade att regna över Irak de inledande dagarna av ett anfall och vi kommer säkert att bli vittnen till fler omotiverade aggressioner med ofantliga kostnader i civila liv som följd.

Men för varje gång ska vi göra det svårare för krigshetsarna att driva sin vilja igenom, och till slut förhoppningsvis skapa en opinion så stark att folket aldrig kommer att låta regeringar tillsättas och utkämpa krig för att bevaka oljebolags vinstintressen och nationers utnyttjande av andra.

Att enskilda individers personliga engagemang kan ge resultat visas till exempel av det turkiska parlamentets beslut att neka USA landsättning av 62 000 soldater inför en eventuell invasion av Irak. Jag är helt övertygad om att detta modiga ställningstagande av en ekonomiskt mycket utsatt nation, hade ett direkt samband med de massiva protester med vilka Turkiets invånare manifesterat sitt ogillande.

Att du och jag som individer, oavsett bakgrund, kontakter och status, har en stor möjlighet att utanför partipolitiska program och företags vinstintressen medverka till en positiv utveckling av det samhälle vi vill leva i är en oerhört värdefull insikt.

Linus Wincenth, studerande

ARTIKELN HANDLAR OM