ÅSIKT

Att bli gammal är bara skit…

DEBATT

”Solbacken avd E” regerar. Mot alla odds, i en tid av ungdomshysteri, har en tv-serie om gamla människor på ett ålderdomshem blivit en succé.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag skriver författaren Henning Mankell på Aftonbladet Debatt om förhållandet till sitt eget åldrande.

– Att bli gammal är skit.

Foto: MARIE ULLNERT
INGEN KOMMER UNDAN ÅLDRANDET Gunilla Johansson som vårdare och Else-Marie Brandt som patient i en scen från Carin Mannheimers tv-serie ”Solbacken avd E”. Författaren Henning Mankell skriver på Aftonbladet Debatt i dag att livet egentligen inte är annat än åldrande. Och ingen kommer undan.

Jag hade en farmor som blev mycket gammal. Av alla de minnen hon lämnade efter sig är det ett som är starkast. Nån gång när jag inte var särskilt gammal berättade hon följande: Hon kunde minnas en släkting hon mött som barn. Den släktingen var född 1797. Det innebar att jag kunde ta min farmors hand och känna den levande pulsen från någon som mött en människa som varit född på franska revolutionens tid. Det var en stor upplevelse som aldrig lämnat mig. Rättare sagt: det är något jag alltid valt att minnas.

Åldrande och tid hänger alltid ihop. Men också smärta, lidande, insikt. Jag har träffat gatubarn som kanske bara varit 8–9 år gamla men som redan har levt långa liv och betett sig som om dom varit gamla visa män. Jag har också träffat på motsatsen. Gamla människor som bevarat sin kreativa barnslighet.

Ingen födsel och ingen död liknar någon annans. Man är ensam. På samma sätt tror jag inte heller åldrandet kan vara annat än en ytterst personlig upplevelse.

om att jag kommer att vara död så ohyggligt

länge

Jag är 55 år gammal. Eftersom jag lever det mesta av min tid i Afrika, i Moçambique, påminns jag ständigt om mitt åldrande och min dödlighet. Den genomsnittliga levnadsåldern i Moçambique på 47 år har jag redan passerat. Cirka 45 procent av befolkningen är under 15 år. Det betyder att jag nästan alltid i alla sammanhang är äldst i det landet. Jag tror inte det finns någon minister i regeringen som inte är yngre än jag.

Och jag är alltså ”bara” 55 år gammal. När jag kommer till Europa är jag fortfarande en relativt ung människa. Lever jag inte 20 år till så kommer man att anse att jag ”inte blev så gammal jag borde ha blivit”. Lever jag tills jag blir 70 i Afrika blev jag ”en mycket gammal människa”. Åldrandet, synen på årsringarna som vilar osynligt inne i kroppens celler, kan alltså variera. Och den enda som kan avgöra hur det verkligen känns att bli gammal är jag själv.

Jag minns från min barndom en fiskare som jag umgicks mycket med på somrarna i Östergötlands skärgård. En dag sa han: – Att bli gammal är bara skit. Jag minns att hans ord kom överraskande. Jag hade aldrig uppfattat att han höll på att bli gammal. Varje sommar när jag återsåg honom gjorde han samma saker. För mig var han tidlös. Jag minns att jag blev rädd. Hans ord hade kommit med stor kraft. Han var upprörd. Att bli gammal är bara skit.

Två år senare var han död. Han hade fått en hjärtattack i sin fiskebåt.

När börjar åldrande? Vad är egentligen åldrande? Svaret är enkelt som alla vet. Alla börjar vi dö i samma ögonblick navelsträngen klipps av. Liv är ingenting annat än åldrande. Döden har redan från början tagit den största inteckningen i en människas liv. Det finns ingen som kommer undan.

Men jag har under mitt liv sett en egendomlig revolution inträffa i Europa som jag betecknar som ett av vår kulturs största nederlag. Den revolution som sedan mitten av 1950-talet mer eller mindre helt har opererat bort åldrandet och döendet från dagordningen.

I dag kan man leva hela sitt liv i Europa utan att i verkligheten se en enda död människa. Det finner jag onaturligt. Döden har blivit en angelägenhet för begravningsbyråer, inte för livet. Jag antar att det har att göra med att köpkraften hos unga människor dramatiskt har ökat under efterkrigstiden. Att marknadsföra olika produkter till dessa unga med döden som reklam är knappast lyckat. Alltså har döden försvunnit. Däremot har det unga, det friska, det hälsosamma, blivit den dominerande brickan i spelet.

Döden har satts på undantag. Och därmed åldrandet. Det innebär en kraftig försvagning av den kultur vi lever i. När döden försvann blev vi fattigare. Den europeiska kulturen har skövlats av marknadskrafterna på samma sätt som man skövlar en skog.

Om livet är ett drama så kan åldrandet ses som epilogen. Mer eller mindre utdragen, mer eller mindre kort. Trots att jag fortfarande är relativt ung märker jag att jag går på betydligt fler begravningar än bröllop. Jag har börjat läsa dödsannonserna i tidningarna och noterar allt fler döda som har mitt eget födelseår. Min kropp har börjat bli stelare. Jag går lättare upp i vikt. Jag springer inte lika fort lika länge. Jag kan inte hoppa över nattsömnen på samma sätt som för bara 10 år sen. Jag noterar att jag hör sämre, att jag reagerar långsammare. Jag kan se i spegeln på morgonen hur mitt ansikte förändras. Åldrandet närmar sig långsamt, nästan varsamt, och påminner mig om att inte heller jag är något undantag. Tiden rinner trögare i alla mina kroppsliga floder.

Det enda tillstånd där åldrandet inte gör sig påmint är i drömmarna. Jag kan inte märka att jag drömmer annorlunda nu än när jag var ung. I drömmarna finns ett tidlöst reservat där jag kan leva som jag alltid gjort, utanför tiden, utanför det faktum att det mesta jag har av liv redan ligger bakom mig.

Men alldeles sant är det inte. Ty jag kan inte heller i min kreativitet märka någon skillnad. Lusten att leva är fortfarande mycket stark när jag skriver. Min hjärna är lika vital nu som tidigare. Jag upplever min fantasi lika stark, lika överraskande som när jag var barn.

Därför ser jag nog på åldrandet som en tvekamp. Vilken gladiator är starkast? Min hjärna eller min kropp? Vem kommer att besegra vem? Jag vet inte. Min skräck är naturligtvis att förlora mitt förstånd, bli dement, tvingas leva som en människa utan själ. Jag hoppas jag har vänner som gör slut på mig om det skulle inträffa. Men jag är naturligtvis också rädd för det motsatta, att min hjärna, mitt medvetande, min kreativitet förblir stark, men kroppen så svag att jag inte kan använda mig av mitt skapande.

Om åldrandet är epilogen är döden ridån som går ner eller ljuset på scenen som släcks. Jag tror knappast jag längre är rädd för att dö. Det som kan väcka min oro är vetskapen om att jag kommer att vara död så ohyggligt länge. Vilket naturligtvis är ett orimligt antagande eftersom döden suddar ut alla rester av tid. Men ändå är det där en primitiv fasa kan göra sig märkbar. Jag kommer att vara död så fruktansvärt länge.

Jag vet inte om åldrandet innebär att jag har blivit klokare. Möjligen har jag blivit mindre dum. Jag är nog benägen att ge den gamle fiskaren rätt. Att bli gammal är bara skit. Det förstärker upplevelsen av att livet som biologisk företeelse är en tragedi, en självförstörande mekanism, där vårt medvetande är skapat av en elak Gud som vill plåga oss med att vi ska inse att det hela i grunden är meningslöst.

Den insikten kommer jag inte ifrån. Men naturligtvis inte heller att livet varit lika orimligt om det kunnat levas för alltid. Den försoning jag trots allt kan känna när jag märker mitt eget åldrande är att det är just i livets begränsning som dess skönhet ligger.

Henning Mankell (författare)