ÅSIKT

In med kvinnorna i filmens herrklubb

Sveriges Regissörer vill göra nåt åt jämställdhets-
krisen

DEBATT

De senaste sex åren har den genomsnittliga andelen filmer som regisserats av kvinnor legat på mindre än 20 procent. Vad gäller spelfilm för vuxna dominerar männen totalt – de gör nio av tio svenska långfilmer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Susanna Edwards, Margareta Garpe med flera i fackförbundet Sveriges Regissörer kräver i dag att kulturminister Marita Ulvskog sätter press på Svenska Filminstitutet att göra något åt svensk films akuta jämställdhetskris.

Foto: Jerker Ivarsson
Lukas Moodysson är van vid att få guldbaggar.

Bara två av årets 13 Guldbaggar gick till kvinnor och då i de kategorier som endast kan tilldelas kvinnor – bästa kvinnliga skådespelare och bästa kvinnliga biroll. Av de 40 nya svenska filmer som för några veckor sedan presenterades i SFI:s festivalkatalog ”Swedish Films”, är endast åtta regisserade av kvinnor. Tre av dem är spelfilmer för vuxna – inom den genren betyder det knappt 12 procent. Bland de tio spelfilmsdebutanterna i häftet finns bara en kvinna.

I en rapport till kulturminister Marita Ulvskog förmedlade SFI att en 35-procentig andel av det statliga filmstödet gått till kvinnor. Men den siffran var högst tillfällig och uppnåddes endast tack vare några danska gästregissörer.

I verkligheten ser det annorlunda ut: under tjugo år, mellan 1982 och 2002, producerades i Sverige 451 långfilmer inklusive barnfilmer och längre dokumentärer. 82 av dem, 18 procent, regisserades av kvinnor – andelen är relativt konstant över perioden.

Granskar vi enbart kategorin lång spelfilm för vuxna i SFI:s årsberättelser de senaste tio åren framgår att totalt 140 långa spelfilmer har fått stöd. 126 av dem regisserades av män – 14 av kvinnor. Det innebär att 90 procent av långa spelfilmer för vuxna de senaste tio åren regisserades av män. Bara 10 procent av kvinnor. Det placerar filmindustrin på jumboplats i jämställdhet och filmregissörer kan mäta sig med bilmekaniker och brandmän när det kommer till skev könsfördelning.

När de kommersiella filmbolagen och distributörerna, vanligtvis kallade ”filmbranschen”, producerar utan förhandsstöd från SFI får nästan ingen kvinna göra film. Ändå får dessa filmer en stor del av SFI:s pengar i form av det stöd som går ut i efterhand beroende på publik-siffrorna. Bara två kvinnor har branschen satsat på under de senaste tio åren – båda anförtroddes barnfilmsprojekt med beräknad miljonpublik, stark backning från SVT och med författarnamn som Astrid Lindgren som lockbete och kvalitetsgaranti.

Av de vuxenspelfilmer som branschen producerade med efterhandsstöd från SFI var inte en enda film regisserad av en kvinna. Därför fanns inte heller någon kvinnlig debutant bland branschens filmer.

Filmbranschen tycks alltså inte ha en tanke på att bryta snedfördelningen. Inte heller verkar den ha uppmärksammat att det i Danmark det senaste året varit kvinnor som dragit den stora publiken till biograferna. Där – men inte här – görs nu 35 procent av alla långfilmer av kvinnor, ett steg på vägen.

I uppdraget från kulturdepartementet ingår bland annat att SFI ska ”främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar”. Men i dag fungerar inte SFI så, filmen och medierna i övrigt har blivit alltmer beroende av kommersiella aktörer.

P O Enquist konstaterade i sin filmutredning från 1998 att det behövdes minst 436 årliga miljoner för att förverkliga och hävda kulturministerns ambitioner med filmpolitiken. Men filmavtalet som tecknades året därpå blev i jämförelse med Enquists miniminivå underfinansierat med minst 70 miljoner kronor. Enquist menade vidare att SFI:s konsulenter skulle kunna bidra med upp till 80 procent av en svensk films finansiering. Genomsnittet ligger idag på 25 procent vilket innebär att filmen idag är beroende av finansiering från den kommersiellt beräknande branschen.

Denna kommersialism slår förstås hårt mot den konstnärliga djärvheten, mot debutanterna och särskilt mot kvinnorna. Det avspeglas i de senaste årens konsulentbeslut där andelen kvinnor bland regissörerna (både etablerade och nya) minskat – tvärtemot vad SFI hävdar.

Kulturminister Marita Ulvskog har ålagt SFI att se till att kvinnliga filmskapares villkor förbättras och att andelen kvinnor ökar bland de filmskapare som får produktionsstöd. Ulvskog formulerade detta redan 1998 inför det nya filmavtalet.

Nu, fem år senare, har inte mycket hänt. Men SFI måste nu på allvar ta tag i denna fråga – i en ny rapportskyldighet till departementet står det att andelen män och kvinnor som erhåller produktionsstöd och andra stöd måste redovisas särskilt. SFI har hittills saknat en tillräcklig statistik, i stället är det vi regissörer som fått ta fram de könsspecifika uppgifterna och därmed kunnat beskriva missförhållan-dena. Filminstitutet skyller sin senfärdighet bland annat på att filmavtalet aldrig försågs med en jämställdhetsformulering.

Men det är ingen acceptabel ursäkt för att ignorera snedfördelningen. Det är nämligen inte bara avtalet utan också propositionen från 1998 och de årliga regleringsbreven som ska styra verksamheten.

Varför driver inte SFI det jämställdhetsarbete det redan är ålagt? Vad tänker kulturdepartementet och Marita Ulvskog göra när regeringens krav ignoreras?

SVERIGES REGISSÖRER KRÄVER

Att andelen män och kvinnor som ansöker samt erhåller produktionsstöd och andra stöd av SFI ska redovisas särskilt, både i antal och i kronor.

Att SFI upprättar en handlingsplan för jämställdhet de närmaste två åren, dvs tills det nuvarande filmavtalet löper ut.

Att regeringen/kulturdepartementet redan nu formulerar en verkningsfull genussatsning för den filmpolitik som börjar gälla från 2005.

Att intensifierande insatser görs på utbildningsstadiet på Dramatiska Institutet, på Högskolan för Fotografi och Film i Göteborg och andra filmskolor för att öka genus-medvetenheten bland studenter och lärare.

Att frågan om kvotering tas upp även på den filmpolitiska agendan om inte kvinnliga filmskapares möjligheter radikalt förbättras inom kort.

Susanna Edwards regissör

Margareta Garpe dramatiker och regissör

Lena Hanno Clyne regissör

Maria Hedman regissör

Vanja Hermele journalist och redaktör

Beata Mannheimer kulturproducent

Christina Olofson regissör och producent

Maria Löfgren regissör

Philippa Wallér regissör

Kjell-Åke Andersson regissör

Pierre Björklund regissör

Tobias Falk regissör

Göran Gunér regissör och producent

ARTIKELN HANDLAR OM