ÅSIKT

Därför står jag framför en stridsvagn

Svensken Olof Lundberg skriver på debatt

DEBATT

Häromveckan dog amerikanskan Rachel Corrie när hon försökte stoppa en israelisk bulldozer. Några dagar senare ställde sig svensken

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Olof Lundberg

framför en stridsvagn i Jenin på Västbanken. Här förklarar han varför.

Rachel Corries blev överkörd av bulldozern och dog.

I dag stod jag framför en stridsvagn som hindrade folk från att ta sig till sjukhus, arbete, hem och familj. Orsaken att de inte fick ta sig förbi blev aldrig riktigt förklarad, och det behövdes inte heller. Målet var förtryck och förnedring, och det är saker som människorna framför stridsvagnarna har ett intimt förhållande till.

I dag var inte en speciell dag för dem, detta är deras liv, ännu ett par unga killar med uniform, maskingevär och en order att följa.

I dag stod jag framför en stridsvagn och när soldaten i stridsvagnen riktade kanonen mot en grupp medelålders mellanstadielärare så steg jag fram och ställde mig mellan kanonen och dess mål. Soldatens mål var inte att skjuta och mitt mål var inte att ta en kanonkula i bröstet, men jag visste att denna handling var det enda som jag kunde göra för att visa att det finns ett alternativ.

Att stå och se in i ett kanonrör kändes väldigt konstigt. För en vecka sedan satt jag hemma i Umeå och pluggade, såg på tv och pratade med mina kompisar, och nu försöker jag minska några lärares rädsla genom att visa att om soldaterna skulle vilja spränga dem så skulle de vara tvungna att spränga mig också.

I dag stod jag framför en stridsvagn och förhandlade om att de rättigheter som alla människor besitter - att äta, dricka, leka, lära, leva och att till slut få dö på ett värdigt sätt - skulle efterlevas, även för människor som ses som jordens avskum. Att oavsett vad de mäktiga säger så kan det inte accepteras att de med vapen och makt har rätt att förstöra oskyldiga människors liv.

I dag stod jag framför en stridsvagn för att jag vägrar att acceptera den behandling som befolkningen här tvingas genomlida och eftersom de som har det formella ansvaret att göra något åt det har sett åt ett annat håll under decennier. Man har talat om "båda sidor" och "parterna i konflikten" utan att nämna att våldet har varit väldigt ensidigt.
Det var det bästa sätt att göra motstånd som jag kunde se

Att jämställa den sexårige pojke som kastar småsten på stridsvagnen som står och sprider skräck på den gata där pojken och hans kamrater brukar leka, med den soldat som sitter i den fem ton tunga dödsmaskinen är vansinne.

Dessa två individer är i väsensskilt olika situationer: en är vuxen, den andra är ett barn. En sitter i en mångmiljoninvestering i död och förtryck, den andra har gatsten som sitt enda vapen. En är tränad att döda och lemlästa, den andra får inte ens gå till skolan och lära sig läsa och skriva på grund av utegångsförbud och vägspärrar. En är ockupant från ett annat land och den andra är den ockuperade som gör motstånd mot ockupationen.

Listan kan göras väldigt lång. Alla som inte tar dessa faktorer med i beräkningen när de ser på situationen här begår misstaget att likställa offret med förövaren.

I dag stod jag framför en stridsvagn för det var det bästa sätt att göra motstånd som jag kunde se. Det motstånd som jag är här för att göra är aktivt ickevåld. Det innebär att jag bland annat observerar hur soldaterna behandlar civilbefolkningen, fysiskt avlägsnar vägspärrar och liknande hinder för folket att röra sig fritt. Jag agerar också mänsklig sköld för att jag genom min vita hud och mitt utländska pass kan underlätta livet för människorna här.

I dag stod jag framför en stridsvagn och önskade att vi var fler som tog steget från att sitta hemma och prata om vad vi alla vet är fel till att aktivt göra något för att stoppa det. Jag stod där och önskade att vi var fler som åkte hit och gjorde motstånd, gick i demonstrationer där hemma och hjälpte till att samla in pengar för att fortsätta kampen. Jag stod där och hoppades att folk skulle börja agera.

Jag fortsätter att hoppas.

Olof Lundberg, från Umeå, framför en stridsvagn i Jenin, Palestina, mars 2003