ÅSIKT

Diktatorn ska störtas med fredliga medel

DEBATT

Man behöver inte åka så långt som till Bagdad för att hitta en diktator. En timmes resväg med flyg från Sverige finns Europas sista diktator – Vitrysslands Alexander Lukasjenko. Kan man störta en diktator på andra vis än genom krig? Den vitryska motståndsrörelsen ZUBR försöker.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Med endast knapert stöd från omvärlden kämpar de för att få befolkningen att våga rösta på någon annan än Lukasjenko och de agerar efter antivåldsprincipen. I dag skriver en av ZUBR:s frontfigurer Olga Karach om hur kampen mot en diktator också kan se ut.

Foto: AP
DIKTATORN Lukasjenko kallas i folkmun för ”batka” vilket betyder ”farsan”. Han styr Vitryssland med järnhand och journalister eller medlemmar i motståndsrörelsen trakasseras, fängslas eller försvinner spårlöst.

En ny organisation dök upp för ett par år sedan och deklarerade som sitt huvudmål att ”störta Lukasjenkos diktatur”. Organisationen ZUBR klev rakt in i den vitryska politiken och bokstavligt talat överrumplade alla större städer i landet med att framträda som en enad front, med förenad styrka. Det största problemet med grundandet av en stark rörelse är annars påtryckningar från staten. När staten märker att en ny organisation startats så försöker man genast trycka ner den och det gör att den aldrig hinner samla styrka. Men ZUBR samlade styrka i det tysta för att sedan träda fram och skaka om Vitryssland. Skaka om landet så att människor inte bara röstade utan också själva började arbeta för förändring, för att ta till vara och skydda sin röst.

VÅRA METODER:

1. ZUBR deklarerade från början att man var en ekologisk rörelse. Ingenstans talades det om att ZUBR är en politisk rörelse med specifika mål. I Vitryssland är miljöfrågorna de enda som inte blivit politiserade.

2. ZUBR-klistermärken klistrades upp över hela Vitryssland och var vackra och färgglada och viktigast av allt – på dem fanns inte ett ord om den politiska situationen i landet. De ord man använde kunde både unga och gamla identifiera sig med. På detta sätt fick man en stor mängd volontärer i rörelsen. Graffitin som dök upp över hela landet spelade också en viktig roll.

3. Eftersom det i början saknades information om vad ZUBR var för något, skapades legender. Legender och hörsägner är en utmärkt metod att använda mot statliga medier och för att bryta stereotyper. Till exempel spreds i Vitebsk en historia om att ZUBR bara hade de största, starkaste och sportigaste killarna som medlemmar – och den allra största, starkaste och smartaste av dem är ledare. Jag hörde den här historien första gången när jag åkte trådbuss och råkade höra en konversation mellan två tonårstjejer. Jag skrattade länge och tänkte att givetvis kan ledaren för ZUBR i regionen Vitebsk vara den smartaste, men det är definitivt inte en kille och heller inte den starkaste ? det var ju jag, Olga.

För att göra ZUBR välkänt använde vi oss också av så kallade flygande aktioner. Det här är en helt ny form av aktioner som skiljer sig från dem oppositionen använt de senaste tio åren. Det är aktioner som inte bryter mot den vitryska lagen, men som befinner sig på gränsen till lagbrott. De här aktionerna gör att vi bättre kan skydda våra medlemmar och det skapade också nya fundamentalt annorlunda relationer till rättsväsendet.

Inom rättsväsendet började man i princip se upp till oss. Kanske för att vi faktiskt inte bröt mot lagen och kanske för att vi faktiskt gör något för att förändra situationen i landet. Anhållandena blev snarast lekar – vem är smartast, polisen eller ZUBR? Får polisen gripa dem?

Dessutom försökte vi hela tiden bryta ner stereotypen om att allt vi i oppositionen vill är att åka utomlands och få politisk asyl i vilket land som helst. Om en person gör allt för att inte bli bestraffad och aktivt kämpar för sina mänskliga rättigheter då visar det ju att man inte vill åka någonstans. Samtidigt som vi alltså brottats med polisens brutalitet har vi lyckats slå undan benen på både dem och staten genom att hela tiden sträva efter att göra lagliga aktiviteter. Till exempel kunde staten länge inte komma på någon lag mot att klistra upp klistermärken. Till slut kom de fram till att det var något i stil med ”osanitärt” och att det kunde jämföras med lagen om hur eller var man får hänga upp underkläder.

Journalisterna hade givetvis ganska roligt åt det här. Den 21 april 2001 genomförde vi en aktion som hette ”Den slutgiltiga diagnosen”. Då blev poliserna belönade med en speciell premie om de arresterade människor från ZUBR. Det började dyka upp obehagliga artiklar och reportage i tidningar och på tv om rörelsen. Men eftersom ZUBR redan blivit starkt och stod på egna ben var det inte så enkelt att stoppa organisationen.

Vi vidtog en del försiktighetsåtgärder när vi genomförde våra aktioner, till exempel hittade vi på en historia som kan verka dum när man hör den. Varje aktivist skulle om han eller hon blev arresterad tala om för

polisen att det material han bar på hade han fått av en farbror med horn som gav honom en flaska öl för att ta emot det. På frågan om varför han eller hon inte genast slängt bort materialet svarade alla att det var för att

deras mormor bor i ett eget hus och inte har någonting att elda med i sin spis.

Utdelning av rörelsens egen medlemstidning gick över huvud taget inte att förhindra från statens sida. Den vitryska staten försöker fortfarande ge sken av yttrandefrihet och det är gratis att registrera en tidning. Man får dela ut tidningar var man vill och hur man vill. Därför försökte staten förhindra leveranser och tillgång på till exempel tidningar. Vi har till exempel blivit stoppade på väg från Minsk med tidningar och kalendrar i bilen, tryckningar har blivit fördröjda och vissa tryckerier har till och med i perioder blivit nedlagda.

Det vi saknar i dag är till exempel en jurist som kan syssla med vårt försvar. Vi har länge haft problem med att försvara och beskydda våra medlemmar och under presidentsvalskampanjen i september 2001 blev situationen ännu svårare.

Ett annat problem är bristen på finansiering för administrativa kostnader. Jag och min ersättare i Vitebsk blev ibland rent ut sagt deprimerade: det fanns inga pengar och vi var tvungna att betala för telefon, kontor, värme och för transport av material från Minsk till Vitebsk och från Vitebsk vidare till andra städer i regionen. Och betala böter vid arresteringar så klart.

Ju mindre pengar man har, desto mer energi och hälsa får man lägga på att förbereda och genomföra arbete. Resultatet av detta är att vi satte vår psykiska och fysiska hälsa på spel genom att lägga ner

hela vår själ i arbetet och förberedandet av kampanjen. Under sex månader efter valet kunde jag inte på något sätt bli frisk och jag var ständigt på sjukhus eller hemma sjuk. Alla ansvariga i organisationen är i samma situation.

Slutsatsen är att de som nu kämpar för demokrati i Vitryssland kommer att vara invalider om några år. Man kan kalla det för långsamt självmord eftersom det här arbetet verkligen långsamt dödar männi-skan. Jag känner mig redan nu som 40 år fastän jag är 25 år.

Men ZUBR har på egen hand inte bara lyckats förändra hela oppositionen utan också överträffa det arbete som blivit gjort de senaste 10 åren. Och det är inte ett skämt.

I Vitebsk 1999 räknades alla organisationer med fem till tio medlemmar som starka! ZUBR skapade en ny ordning. På nationell nivå har ZUBR minst 5 000 medlemmar och i Vitebsk inte mindre än 500–600. För tre år sedan kunde enkla icke-sanktionerade aktioner locka 3 till 7 personer i Vitebsk och kanske 100 i Minsk – nu fyller sådana aktioner huvudgatan i Minsk.

Valfusket

Olga Karach 25 (Koordinator för ZUBR i Vitebskregionen i Vitryssland och enda representanten för oppositionen som i år blev invald i kommunfullmäktige i Vitebsk.)