ÅSIKT

”Jag blev lurad av Migrationsverket”

Irakiern Diar Ali Baker skriver på debatt

Foto: BJÖRN ELGSTRAND
FLYDDE FRÅN IRAK Diar Ali Baker ansökte om asyl i Sverige, fick nej och utvisades till Italien – där han aldrig varit. Han känner sig lurad och respektlöst behandlad av Migrationsverket.
DEBATT

Är det okej att behandla flyktingar hur som helst i Sverige? Det frågar sig irakiern Diar Ali Baker, efter att han blivit utvisad till fel land och blivit förd bakom ljuset av Migrationsverket.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Ska inte flyktingar behandlas med respekt enligt Genèvekonventionen? skriver han på Aftonbladet Debatt i dag.

– Respekt förutsätter ömsesidighet, svarar Migrationsverkets generaldirektör Lena Häll Eriksson här intill.

Som 22-årig irakisk kille kom jag den 11 augusti 2001 till Sverige och ansökte om asyl. Av Migrationsverket fick jag höra att man får vänta i tio månader på att få besked. I väntan på detta fick jag bo hos några bekanta. Jag väntade hela tiden på att de tio månaderna snabbt skulle ta slut så att jag skulle få besked, jag räknade varje dag och vecka. Och för varje dag blev jag mer orolig, spänd och nervös. Jag grubblade över det beslut som Migrationsverket så småningom skulle fatta. Blir det positivt? Vad skulle jag ta mig till om det blir negativt? Var skulle jag söka skydd då?

Så en dag var de 10 månaderna över, men inget beslut. Jag fick vänta ytterligare en månad, och en till och tre till innan jag fick ett besked från Migrationsverket. Väntan kändes tung och mycket orolig.

Äntligen fick jag höra om ett beslut. Migrationsverket beslutade att avslå min ansökan om asyl och utvisa mig till Italien som jag, enligt Migrationsverket, kommit från efter asylansökan. Jag försökte förklara för myndigheten att de hade fel, att jag aldrig varit i Italien, att jag aldrig ansökt om asyl där. Men Migrationsverket ville inte lyssna. De hade beslutat sig, punkt slut, löd svaret.

Den 10 mars 2003 kallades jag till Migrationsverket för att ta del av avvisnings- och utvisningsbeslutet. Dagen före ringde jag till några vänner och frågade om det är riskabelt att gå till den av Migrationsverket avtalade tiden. Finns det risk att bli gripen? undrade jag.

Nej, inga sådana risker trodde mina vänner fanns, ty Migrationsverket hade tidigare till följd av några skandaler sagt att verket inte kommer att vara aktivt för att polisen ska gripa asylsökande.

Men ack vad fel mina vänner hade. Så fort jag kom till Migrationsverket, den 10 mars, blev jag delgiven att jag har fått ett avvisnings- och utvisningsbeslut. Jag ombads att skriva under ett papper som jag inte kunde läsa, men hade en tolk som översatte.

Därefter blev jag informerad – observera blev informerad, inte tillfrågad – om att polisen skulle komma inom en halvtimme och ta mig i förvar i avvaktan på utvisning till Italien. Jag försökte gång efter annan förklara för handläggaren att jag inte kom från Italien, att det var ett misstag, att de skickade mig till fel land. Men jag talade för döva öron.

Migrationsverkets tillvägagångssätt chockerade mig. Att bara så här ta en människa borde inte vara tillåtet. Jag kände mig lurad.

Hur som helst kom polisen inom en halvtimme. Två poliser tog en darrig och rädd kille till förvaringen i Carlslund. Medan jag var där försökte jag larma vänner och media om vad Migrationsverket hade gjort. Dessvärre visade sig det sig att det inte bara var jag som tagits i förvar på detta tvivelaktiga sätt. Det avslöjades att Migrationsverket gör detta systematiskt nu för tiden.

Efter elva dagar på förvaringen i Carlslund, där man är inlåst utan möjligheter att komma ut, kom två poliser och tog mig till Arlanda för vidaretransport till Italien. Innan jag togs till planet försökte jag övertyga poliserna om att de gjorde ett misstag. Varför skickar ni mig till ett land där jag inte har varit? undrade jag. Men ingen lyssnade.

Vid lunchtid var jag framme i Rom. Där väntade två poliser. Senare på eftermiddagen sattes jag i baksätet i en polisbil, som man inte kunde öppna inifrån och som hade en glasskiva mellan framsätet och baksätet, och kördes till en mindre stad. Där konfronterades jag med det namn, den bild och de fingeravtryck som Migrationsverket i Sverige hävdade var mina.

Den italienska polisen insåg snabbt att Sverige hade skickat fel kille. Varken fingeravtrycken eller bilden var mina. Och namnet var helt fel. Därefter togs jag tillbaka till polisstationen, där jag fick sitta på en stol hela natten utan möjlighet att lämna lokalerna. Jag kunde inte sova och jag frös mycket. Jag var även så ledsen att jag började gråta.

Därefter kontaktade den italienska polisen Sverige och berättade att Migrationsverket skickat fel kille. Jag fick veta att jag omedelbart skulle skickas tillbaks till Sverige.

Klockan sex på morgonen onsdagen 26 mars kom två poliser och tog mig till flygplatsen. Omkring klockan 14 på eftermiddagen var jag åter på Arlanda, där den handläggare som ställde till det hela tog emot mig. På Arlanda insåg han, förmodligen motvilligt, att Migrationsverket hade begått ett misstag. I sammanhanget är det intressant att notera att till och med Migrationsverkets generaldirektör tyckte allt har gått rätt till när jag skulle utvisas.

Efter denna skandal undrar jag om den svenska rättssäkerheten även omfattar skyddslös asylsökande? Säger inte Genèvekonventionen att flyktingar ska behandlas med respekt? Får ett statligt verk förfara på detta sätt? Är det så Sverige ska behandla sina asylsökande?

Diar Ali Baker Asylsökande

ARTIKELN HANDLAR OM