ÅSIKT

Vi har båda varit spermier, herr Persson!

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Bob Hansson.

Detta tal hölls vid fredsdemonstrationen i Stockholm den 22 mars.

Det är mycket svårt att tänka sig att miljoner av människor över hela jorden spontant skulle gå ut och demonstrera för att de vill ha krig. Nej, vi gillar inte krig. Vi inte bara vill ha fred. Vi vill vara fred. Och för varje vapen som krigsivrarna höjer har vi möjligheten att sänka ett av våra egna. Att inte gå på tron att världen är farlig, något man måste skydda sig ifrån, att bästa försvar skulle vara anfall. Fetbort med det!

Vid en föregående demonstration var det någon som saknade Olof Palme. Jag har full förståelse för det men jag saknar inte Olof Palme. Jag saknar Göran Persson. Var har du varit, herr Persson?

Persson, jag tror att du precis som jag blir äcklad av att se människor ligga söndersprängda i diken.

Jag vädjar: stoppa exporten av de svenska vapen som kanske just i den här stunden någonstans rensas från sand för att vara funktionsdugliga. För funktionen är att ta livet av människor i ett krig som du själv kallar illegalt! Och kanske tangerar det ett problem som svenska vapenindustrin delar med all annan vapenindustri, att vapen inte är designade bara för att rädda liv men för att ta liv.

Och jag vet att president Bush ringer till dig ibland och att du såklart vill vara kompis med honom och att det är svårare för dig än för mig att trilskas emot. Men är det något du och jag har gemensamt, herr Persson, är att vi båda två en gång låg där i pappas pung. Vi låg där och märkte hur det började skaka i gång. Vi kavlade upp sädescellsarmarna och gjorde oss beredda. Nu ta mig fan hade vi chansen, herr Persson! Och vi ville ta den. Bredvid låg sexhundra miljoner andra som också ville det. Men pang och i väg och vi satte fart och vi var snabba och de andra miljonerna var också snabba och vi närmade oss, herr Persson! Vi lämnade pungen och lemmen och in i mamma, hej mamma! Och vi kom fan i mig först! Och när vi kom fram var det någonting där! Den här gången inte pappas egen mage böjd över gammalfibban. Nej, det var någonting där, herr Persson och vi kom först och in tog vi oss och fram till det ägg som också var vi och vi satte fart och det var inte döden vi satte fart mot, det var mot livet!

Och nio månader senare föddes vi – inte med ett krigsvrål men ett livsvrål! Och vi föddes inte för att bli sönderbombade eller bomba sönder eller sätta ihop teknologi för att bomba sönder, vi föddes för att leva!

Och det har vi gemensamt du och jag med de människor som just nu skjuter, blir skjutna och är sömnlöst skräckslagna över att kunna bli det.

Så herr Persson,

nu vädjar jag till det i dig som tycker att det här med liv är en rätt bra grej. Gör vad du kan för att hindra svensk teknologi från att ta liv i det krig som också du själv kallar illegalt. För vi lever, herr Persson, och vi vill leva! Och vi är inte de enda som vill det!

Bob Hansson (Poet)