ÅSIKT

Största hotet mot USA: George W Bush

Foto: AP/THE MISSOULIAN, TIM THOMPSON
KRIGSMOTSTÅNDARE George McGovern, 80, håller sitt första antikrigstal på 30 år den 16 februari i år i Missoula, Montana. Bush plundrar den vanlige amerikanen på hemmaplan, skriver han.
DEBATT

Opinionen mot kriget i Irak har inte dött med bilderna på fallande statyer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Även i USA fortsätter kritiken.

– Medan unga amerikaner dör ökar militärindustrins vinster. Men varken vår ekonomi eller vår aktiemarknad går bra, skriver den före detta presidentkandidaten George McGovern på Aftonbladet Debatt.

Tack vare det

mest partiska beslutet i högsta domstolens historia har USA givits en president med plågsamma begränsningar i kunskap och medlidande. En president som helt saknar känsla för nationens verkliga storhet. Av alla roller som han har att spela tycks George W Bush trivas bäst i rollen som överbefälhavare. Utan motstånd från en ängslig kongress, en vänligt sinnad högsta domstol, en till stora delar underdånig press samt ett korrumperat, plutokratiskt näringsliv, har George W Bush fört in nationen på en väg mot enmansvälde.

Bekymmerslöst kränker han medborgarnas rättigheter, FN:s beslut och internationell lag. Samtidigt bygger han en dyr men till stora delar oanvändbar ny federal byråkrati kallad ”Homeland Security”. Till de fundamentala byggstenarna i en nations säkerhet hör full sysselsättning och en stark organisation av arbetarnas intressen, men av dessa saker är vår nuvarande president helt ointresserad.

Skattesänkningen på nästan 1,5 biljoner dollar, som till största delen gynnar de redan rika, måste finansieras genom att skära ned på samhällstjänster och genom att flytta en stor del av skattebördan till arbetare och äldre invånare.

Denne president och hans rådgivare är bra på att dra in oss i imperialistiska korståg utomlands medan man plundrar den vanlige amerikanen på hemmaplan.

Samma familjer som utnyttjas ekonomiskt av en rikemansregering får se sina söner och döttrar kallas ut i krig, alltmedan barnen till rika människor med kontakter slipper tjänstgöring, precis som under Vietnamkriget.

Invasionen av Irak, liksom andra dyra krig som nu planeras i hemlighet, göder det ständigt växande militärindustriella komplexet som president Eisenhower varnade för i sitt storartade avskedstal. Medan unga amerikaner dör ökar militärindustrins vinster. Men varken vår ekonomi eller vår aktiemarknad går bra. Våra löner ökar inte.

Efter tragedin den elfte september vid World Trade Center och Pentagon enades hela världen i sympati och stöd för Amerika, men tack vare den arroganta unilaterala hållningen och den klumpiga, fantasilösa diplomati som Washington bedriver så har Bush lyckats vända sympatierna. Vi har nu en omvärld som står enad emot oss, med undantag av Tony Blair och ett par andra.

Jag har sett hur USA:s moraliska och politiska ställning i världen försvagats, medan jordklotets invånare betraktat de vansinniga och omoraliska bombningarna av det historiska Bagdad. Ofta har jag tänkt på ett av Jeffersons yttranden från en tidigare krisartad tid i vår nations historia: ”Jag oroas för mitt land när jag tänker på att Gud är rättvis.”

Presidenten anförtror ofta vänligt sinnade personer att han vägleds av Guds hand. Men om Gud fick honom att invadera Irak så skickade han ett annat budskap till påven, de katolska biskoparna, det nationella rådet för protestantiska kyrkor samt till många framstående rabbiner. Alla dessa tror att invasionen och bombningarna av Irak sker i strid med Guds vilja. Jag misstänker att Karl Rove, Richard Perle, Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice är de gudar som viskar i presidentens öra.

Så, president Bush, förlåt mig om jag varit för hård mot dig, men jag måste säga att du är det största hotet mot amerikanska soldater. Du är den ende som kan utsätta våra ungdomar för livsfara i ett onödigt krig. Du är den ende som kan försvaga Amerikas goda rykte och inflytande i världspolitiken.

I dessa dagar, liksom under Vietnamkriget, talas det mycket om att ”stödja våra soldater”. Liksom de flesta amerikaner har jag alltid stött våra soldater, och jag har alltid tyckt att vi har världens bästa kämpar, möjligen med undantag av vietnameserna som stärktes av sin strävan mot nationellt oberoende. Vi satte våra soldater i den omöjliga positionen att slåss mot ett folk som drevs av en legitim önskan att nå självständighet, även om det nu rörde sig om en kommunistisk självständighet. Jag trodde då precis som nu att det bästa sättet att stödja våra soldater är att undvika att skicka dem på felaktiga militära uppdrag där de i onödan ska riskera liv och lem. Detta är vad som pågick i Vietnam i nästan trettio år.

Den fruktansvärda amerikanska blunder, till följd av vilken 58 000 av våra modigaste unga män dog, och många gånger fler blev handikappade, fysiskt eller psykiskt, kostade också omkring två miljoner vietnameser livet, liksom stora antal kambodjaner och laotier. Dessutom ödelade vi större delen av Indokina, dess byar, åkrar, träd och vattenledningar, skolor, kyrkor, marknader och sjukhus.

Jag trodde att efter denna oerhörda tragedi – som såldes till det amerikanska folket som ett frihetsuppdrag – så skulle vi aldrig mer bedriva en onödig, dåligt genomtänkt invasion av ett annat land, ett land som inte gjort oss någon skada och som inte utgör något hot mot vår säkerhet. Jag hade fel i det antagandet.

Presidenten och hans lag har på falska grunder kopplat Saddam Husseins Irak till tragedin den 11 september och sedan påstått att Hussein utgör ett dödligt hot mot Amerika och mot världsfred. Dessa falska påståenden tillbakavisas av FN och av nästan all världens folk.

Det har sagts att den irakiske ledaren gömmer några massförstörelsevapen, sådana som vi och åtta andra länder länge har haft. Men kan det verkligen antas att han skulle välja sin egen undergång genom att attackera USA? Detta resonemang användes ofta av hetlevrade typer under det kalla krigets halvsekel. Det sades att vi borde slå ut Sovjetunionen och Kina innan de skulle skicka sina atomvapen mot oss. Vi kan påminna oss om

Tolstojs observation: ”Vilken oerhörd massa ondska måste komma ? om vi låter människor ta sig rätten att förutse vad som ska hända.”

George McGovern (Presidentkandidat 1972 demokratisk senator för South Dakota 1962–1980Copyright: The Nation Översättning: Henrik Karlsson)

ARTIKELN HANDLAR OM