ÅSIKT

Knivhuggen, ensam och övergiven

Foto: MATTIAS CARLSSON
OFFER Hon fick aldrig höra talas om brottsofferjouren, kuratorn jobbade egentligen med ekonomiska frågor och i rätten blev hon förnedrad av försvarsadvokaten. ”Lisa” kände sig som gärningsman – inte som det offer hon är. Det är något mycket sjukt med samhället, skriver hon.
DEBATT

Gravida ”Lisa” knivhöggs i magen av sin ex-kille den 14 mars 2002.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hon och hennes son överlevde. Men i dag är hon sjukskriven och lever med skyddad identitet. Hon har själv bekostat larm till sitt hus. Helst skulle hon vilja skaffa en vakthund men har inte råd.

– Varför känns det som om jag är den som straffas, skriver ”Lisa” på Aftonbladet Debatt.

Den 14 mars 2002 blev jag utsatt för ett knivdåd av mitt ex. Jag fick en kniv genom magen in i livmodern. Kniven träffade också min sons mage. Jag stod med tarmarna i min hand innan ambulansen kom. Min son föddes med hela sitt tarmpaket på utsidan och fick ta bort cirka en centimeter av tarmarna.

Jag vaknade senare på kvällen på Huddinge sjukhus, helt ensam. Har aldrig känt mej så ensam. Polisen kom för att förhöra mej och nämnde över huvud taget inte att det fanns något som heter brottsofferjouren. Där kunde jag fått samtalskontakt inom 24 timmar.

Där ligger man – ens barn har åkt till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att opereras, jag ligger på Huddinge sjukhus utan vetskap ifall mitt barn kommer att överleva, utan att få känna hans närhet. Men vem stöttar mej i allt detta?

Ingen annan än sjukhuspersonalen och dom hade ju en massa annat att göra, samtidigt som detta säkerligen var jobbigt för dom.

Jag får själv åka till Karolinska sjukhuset dagen efter för att vara nära min son. Dom forslade mej till ett rum på en avdelning, ett rum med glada föräldrar. Själv är jag bara ledsen och vill vara för mej själv. Jag ber om att få kontakt med en kurator som jag ska kunna prata med om allt som hänt innan jag spricker och går under. Men kuratorn jobbade inte som jag trodde utan med pengafrågor och försäkringskassan, så det kändes som det inte spelade någon roll. För sånt orkade jag inte tänka på nu.

Gärningsmannen, mitt ex, angav sej själv på natten då dådet inträffat. Han skulle förhöras av polisen, men polisen tog det varligt för han vägrade prata. I stället fick han direkt kontakt med läkare och psykologer. Han fick alltså bättre omvårdnad än jag och mitt barn, som varit med om ett helvete.

Sen ska man gå igenom en rättegång och behöva möta denna människa. Under rättegången var jag värre utsatt än han, med alla dessa frågor och anklagelser från försvarsadvokaten.

Jag kände mej som gärningsmannen på grund av att jag kände mig ifrågasatt. Hade jag valt det här ödet själv, genom att en gång välja att leva med den här mannen? Jag tycker det borde finnas regler för hur långt en försvarsadvokat får gå. Dom borde inte få förnedra offren som dom får göra i dag.

Nu har det gått ett år efter händelsen. Snart kommer gärningsmannen att få permission efter att gjort detta brutala dåd som gav honom fem års fängelse. Mitt liv består nu av psykologbesök och medicinering för att klara vardagen utan att ha för mycket ångest. Jag är även sjukskriven. Jag har fått säga upp mej från jobbet eftersom jag inte kan jobba i Stockholm – på grund av risken för att mitt ex kan söka mej på mitt jobb och försöka göra samma sak igen. Larm till mitt hus och mej själv, det är sånt man får bekosta själv. Fast jag anser att gärningsmannen ska stå för det. Han är den som gjort mitt liv till vad det är nu. Dessutom vill jag skaffa en specialutbildad vakthund. Det skulle innebära att jag kan ha med den överallt och att den är tränad för att försvara mej och familjen om det skulle bli aktuellt. Men kostnaden är för hög. Det tycker jag också gärningsmannen borde stå för.

Det är något mycket sjukt med samhället när vi brottsoffer måste betala för att själva kunna leva tryggt och känna säkerhet i livet.

Samtidigt som vi får gömma oss och leva med skyddad identitet.

När ska vi offer kunna leva som innan vi blev just offer?

”Lisa”

Skribenten vill vara anonym med

hänsyn till att hon känner sig hotad