ÅSIKT

Rivningsraseriet kostar oss miljarder

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I Norge säljer kommunerna fastigheter, om ekonomin är dålig. I Sverige RIVER de fastigheterna.

Sagt av en norrman om det svenska rivningsraseri som på fem år förintat 16 300 lägenheter, varav många i utmärkt skick och relativt nybyggda. Processen har sin bakgrund i den ”kommunakut” som nu heter Statens Bostadsnämnd (SBN) och som bildats för att lösa problemen med övertaliga lägenheter.

SBN kräver att bostadsbeståndet anpassas till ”den förväntade befolkningsutvecklingen”. Det sker främst genom rivning. Eftersom SBN utgår från premissen att den negativa utvecklingen skall fortsätta, kan de statsfinansierade rivningarna göra prognosen självuppfyllande.

Det är krisregionernas Sverige med arbetslöshet och företagsflytt, som måste söka hjälp hos SBN. Insatserna präglas dock av kortsiktighet. Ett SBN-avtal ger visserligen snabba pengar till kommuner och bostadsbolag men kan bli en fälla, omöjlig att ta sig ur. Så är det för kommuner, som fått ett attraktivt alternativ till rivning, nämligen att förvandla tomma lägenheter till bostäder för utländska turister.

Det kan låta märkligt i svenska öron, men vårt miljonprogram uppskattas utomlands. Köpintresse finns i Tyskland, Danmark och framför allt Norge, som tycker om våra somrar och våra priser, inte minst på fastigheter.

År 1999 köpte ett norskt företag lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 10 miljoner kronor och slapp lägga ut 20 miljoner på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av vad kommunen och dess invånare fått genom köpglada norrmäns konsumtion. Enligt en utredning av Västsvenska Turistrådet uppgår den norska konsumtion i Mariestad till 15–19 miljoner kronor per år. Till det skall läggas skatteinkomster från norrmän, som mantalsskriver sig i Sverige.

Mariestad kunde genomföra sin Norgeaffär tack vare att kommunen fått nej på sin ansökan om ”rivningspengar”. SBN förkastar nämligen uppgörelser av Mariestadsmodellen. Kommunerna har således att välja mellan en kortsiktig lösning, som snabbt fyller bostadsbolagens underskott men kräver en omfattande rivning, eller en ”Mariestadslösning”, som ger långsiktiga turistekonomiska vinster.

Många fattiga kommuner med konkursmässiga bostadsbolag anser sig tvingade välja den kortsiktiga lösningen. Samhällsekonomiskt är detta en förlust. En enda såld lägenhet ger minst 55 000 kronor i turistkonsumtion. Per år! På sikt innebär rivningarna miljardförluster för Sverige.

I ett interpellationssvar i riksdagen om SBN och rivningarna målade bostadsminister Lövdén upp ett framtida skräckscenario i ”Norgekommunerna”, där ”mängder av privata människors ekonomi havererar” till följd av att priserna faller på villor och bostadsrätter och att banklånen sägs upp.

Lövdén tycks inte veta mycket om bostadsmarknaden – inte ens att ökad efterfrågan knappast leder till fallande fastighetspriser. Och de extremt låga villapriserna i kriskommunerna får snarare en knuff uppåt av den vitamininjektion norrmännen ger den lokala ekonomin.

Det råder inte alls, som Lövdén påstod i riksdagen, ”en bred acceptans ute i landet” med den nuvarande ordningen. Han bör minnas att för norrlänningar betydde AMS ”Alla måste söderut”, med tanke på det regelsystemet. Skall SBN komma att stå för ”Slakta Bostäderna Nu”?

Göran Wassenius

gymnasielärare

ARTIKELN HANDLAR OM