ÅSIKT

Lås inte in de sjuka, Engqvist

Foto: HASSE ROSENTHAL, LOTTE FERNVALL, P-O SÄNNÅS
VÅRD ELLER STRAFF? Sedan mentalsjukhusen stängdes har allt fler psykiskt sjuka slussats ut i samhället. Många av dem kan inte klara sig på egen hand, och ett litet fåtal blir våldsamma som vid tragedierna i Åkeshov och Gamla stan. Men är verkligen lösningen att låsa in dem igen? Det tycker inte Schizofreniförbundet. De vädjar till socialminister Lars Engqvist: försäkra dig om att kommunerna följer lagen i stället.
DEBATT

Efter vansinnesdåden i Åkeshov och på Västerlånggatan i Stockholm ropar allt fler på inlåsning av de psykiskt sjuka. Men det är ingen bra lösning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Om bara kommunerna följde den lagstiftning som finns skulle problemet vara ur världen, skriver två företrädare för Schizofreniförbundet.

Rakel Lundgren och Kerstin Evelius.

Ett antal tragiska

våldsdåd som inträffat den senaste tiden tillskrivs, rätt eller fel, de psykiska sjukdomarna. Tv:s morgonsoffor och tidningarnas debattsidor översvämmas av folk från olika professioner som alla äntligen får säga ”vad var det jag sa!” oavsett om det är en sportjournalist som arbetat extra på ett mentalsjukhus för många år sedan eller en rättspsykiatrisk professor som tjänar sitt levebröd på den överdrivna rädslan för människor med psykiatriska sjukdomar.

Till och med socialminister Lars Engqvist har vaknat till och skall tillsätta en utredning i syfte att se över problemet. Men hur skall han komma till rätta med symptomen om han ser över fel sjukdom?

I det allmännas uppfattning stängdes mentalsjukhusen i Sverige och alla vansinniga människor slängdes ut på gatan. Så var det inte riktigt. Sanningen är att mentalsjukhusen stängdes ganska samtidigt över hela i-världen därför att det är oanständigt att låsa in människor som inte begått något brott. Så ser rättsuppfattningen ut i varje civiliserat samhälle.

Under täckmanteln vård doldes ett förtryck och en människosyn som hörde det fascistoida 1930-talet till. När dessa idéer dog ut var det tvunget att stänga mentalsjukhusen, för anständighetens skull. Detta följer en idétradition som i tur och ordning givit ett antal olika handikappgrupper sin frihet tillbaka, förståndshandikappade är ett annat exempel.

Låt oss alltså slå fast: mentalsjukhusen handlade inte så mycket om vård som om förvaring och att exkludera en grupp människor. Föreställningen om våldsamhet användes då, som i dagens debatt, som en ursäkt. Detta var generellt – i gamla Sovjetunionen, där åsikter kunde vara brottsliga, låstes även meningsavvikare in. Fullständigt naturligt, eftersom det i retoriken handlade om att förhindra människor att begå brott som en eller annan psykiater bestämde att de, rent teoretiskt, skulle kunna begå.

Därmed inte sagt att det i de flesta fall inte var personer med en sjukdom, ofta schizofreni, som vistades där. En sjukdom för vilken det inte finns någon bot, men en hel rad strategier för att lindra symptomen – varav våldsamhet kan vara ett, om än mycket ovanligt.

Men den viktigaste insatsen är att den som lider av ångest, vanföreställningar och tankemässiga funktionshinder, får ett gott stöd och en anpassad service av samhället. Och detta var avsikten med den missförstådda psykiatrireformen. Samhället, stöd- och serviceapparaten i välfärdssverige, skulle ta sitt ansvar även för denna grupp.

Men det gick fel. Schizofreniförbundet har nyligen genomfört en kartläggning av kommunernas bristande insatser till människor med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighet för människor med svåra psykiska funktionshinder.

Socialstyrelsens beräkningar visade att mellan 20 000 och 40 000 personer skulle behöva denna typ av insatser. Mindre än tretusen har fått det i dag, nästan tio år senare. Var femte kommun har, på eget bevåg, helt uteslutit psykiskt funktionshindrade ur denna lagstiftning.

Vid en förfrågan till dessa kommuner visar det sig att de ser denna grupp som en grupp som kan få insatser om kommunen får något över. Och det är ju inte det vanliga. Man talar om att man inte ”hänger upp sig” vid LSS när det gäller denna grupp, att det är en liten kommun där alla känner varandra eller att de ändå har det så bra. Givaren ger sig själv rätten att definiera om mottagaren är nöjd.

Men mottagaren är inte nöjd. Vi ser det bland människor som hamnat på gatan, i missbruk och på behandlingshem långt borta från vänner och bekanta. Kanske ser vi det hos en människa som i förtvivlan och ensamhet kör en bil rakt in bland försvarslösa människor på en gågata i Stockholm en vacker försommardag.

Men varje dag ser vi det hos alla våra medlemmar som sitter ensamma i en smutsig lägenhet för att de inte klarar att ta sociala kontakter, att organisera sitt liv eller ens städa upp i sin bostad.

Ingen medicin i världen kan kompensera för ensamhet, isolering och uteblivet stöd – det stöd som våra makthavare lovat människor med psykiska funktionshinder. Inget mentalsjukhus kan restaurera självförtroendet för den som tidningarna målar upp som en potentiell våldsbrottsling – fast det är en grupp som oftare utsätts för våld och övergrepp än begår dem. Ingen läkare kan dämpa ångesten hos en människa som bara tillåts se sina fyra väggar och känna hur livet flyter förbi.

Schizofreniförbundet vädjar till Lars Engqvist: börja inte skissa på att låsa in människor innan de fått en rättmätig chans att leva sitt liv på samma villkor som andra! Försäkra dig först om att kommunerna ger de stödinsatser ni i regeringen lovat dem genom LSS, sedan kan du utvärdera resultatet.

Schizofreniförbundet lovar att du kommer att bli mycket nöjd. Om bara kommunerna följer lagstiftningen kommer problemet att vara ur världen. Vi ser symptomet, och vi vet vad som är sjukdomen.

Rakel Lundgren (Förbundsordförande Schizofreniförbundet), Kerstin Evelius (Intressepolitiskt ansvarig Schizofreniförbundet)