ÅSIKT

Lagstiftningen skyddar pedofiler

Foto: hanna teleman
hennes son måste bo hos en dömd pedofil Aftonbladet har tidigare berättat om Lena som tvingats lämna ifrån sig sin nioårige son Jonas till pappan som i flera år sexutnyttjat Lenas dotter.
DEBATT

Lagen om gemensam vårdnad kan innebära att en pedofilmisstänkt förälder får ensam vårdnad om ett barn.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Inte sätter vi alkoholister att ansvara för spritlager, men vi sätter barn i händerna på pedofiler”, skriver advokat Lena Feuk.

Hon kräver en ny barnmyndighet för att ge de utsatta barnen det stöd de behöver.

Fysisk barnmisshandel är något vi alla reagerar mot. Men vi har ett stort motstånd mot att se och ta ställning för barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Det finns dessvärre också ett starkt motstånd hos barn att berätta om de sexuella övergrepp de utsatts för. Detta är tydligt i den viktiga boken ”Barn som inte berättar” av Carl Göran Svedin och Kristina Back.

Författarna har bland annat utrett fakta kring tio barn som utsatts för sexuella övergrepp som pornografiskt dokumenterats i fotografier och filmer.

Inget av de tio barn som kunde identifieras genom det barnpornografiska materialet hade berättat om övergreppen för någon innan polisen kallade dem till förhör. De tio barnen har sammanlagt tigit i 42 år om sammanlagt 28 år av pågående övergrepp.

Utredningen ger ett starkt stöd för att barn inte berättar om övergrepp – barn tiger. Författarna framhåller också att sexuella övergrepp på barn är ett extremt svårt ämne som kräver både utbildning, handledning och strategiskt tänkande kring barn och kring barns beteende i förhörssituationen – samt förståelse för hur pedofiler fungerar.

Lagstiftningen om gemensam vårdnad trädde i kraft den 1 oktober 1998. Det är en stor och alldeles utmärkt teoretisk och praktisk framgång som fungerar väl för barnen i väl fungerande familjer. Men i de andra familjerna är den en direkt fara för barnets framtida hälsa och utveckling.

Gemensam vårdnad innebär bland annat att en domstol inte, mot den ena vårdnadshavarens vilja, förordnar om barnpsykologisk utredning av barnet om misstänkta övergrepp. Därigenom förhindras rätten att få tillgång till underlag för om dessa misstänkta/påstådda övergrepp bör påverka rättens framtida ställningstaganden om vårdnad, boende och umgänge. Rättstilllämpningen i Sverige av föräldrabalkens sjätte kapitel måste vara varje förövares dröm.

Utan utredning saknas möjlighet att få objektivt stöd för misstankarna. Detta innebär att en förälder som inte vill lämna ut barnet för fritt umgänge hos den andra föräldern, varken får till stånd en utredning, egen enskild vårdnad eller någon annan möjlighet att skydda barnet. Den förälder som vill skydda barnet från skada kommer i stället att, på grund av så kallat umgängessabotage, förlora vårdnaden till den anklagade föräldern.

Resultatet blir att vårdnaden överflyttas till den förälder som anklagats för brott (!). Ett aktuellt exempel på detta är den dokumenterade pedofil som tilldömdes vårdnaden om sitt barn – och hur den ledande mannen bakom lagstiftningen, chefsrådman Mats Sjösten, bekräftade att detta var en helt riktig tillämpning.

Att vara pedofil handlar om en persons oförmåga att sätta upp och hålla gränser för sig själv – mot att förgripa sig på barn. Har pedofilen dels bevisat att han har den sexuella läggningen och dels bevisligen kränkt ett barn, kan han inte anförtros att ta ett helt oövervakat ansvar för något barn. Inte sätter vi alkoholister att ansvara för spritlager, men vi sätter barn i händerna på pedofiler.

Vi är alla överens om att en person alltid skall betraktas som oskyldig till dess han dömts för ett brott. Men här gäller det också att utröna och tillgodose ett barns behov och bästa.

Tror någon inom rättsväsendet/socialtjänsten/barnpsykiatrin på allvar att det endast är de brott som någon dömts för som har begåtts här i Sverige?

Har till exempel Olof Palme inte blivit mördad, eftersom ingen mördare är fälld? Många brott polisanmäls överhuvudtaget inte. Så var till exempel fallet beträffande samtliga barn i det ovan nämnda barnpornografiska materialet. Barn berättade inte ens om övergrepp de bevisligen utsatts för.

Det är ur barnets perspektiv ofta helt ointressant om en person som utsatt barnet för övergrepp har blivit åtalad och dömd eller ej. Det som barnet har behov av är att få trygghet. Barn kan inte skydda sig själva. Barnet måste få en möjlighet att utifrån sina egna förutsättningar och behov berätta om övergreppen, att bli sakkunnigt bemött och bli respekterat.

I samtliga fall där det påstås att barnet varit utsatt för övergrepp av ena vårdnadshavaren, rör det sig om antingen en hänsynslös mamma som (o)medvetet utkastar extremt allvarliga och helt ogrundade påståenden – eller en hänsynslös pappa som medvetet och falskeligen förnekar brott. I båda fallen är den ena föräldern en allvarlig risk för barnet. Även föräldrarna måste noga utredas: vem av dem är bra för barnet – och vem utgör en risk för barnet?

Vi behöver få till stånd en central, tvärprofessionell barnmyndighet med representanter och avdelningar för polis, åklagare, socialtjänst, barnpsykiatri, barnmedicin, rättsmedicin, advokater, domare med flera. Barnmyndigheten skall präglas av tvärprofessionella specialiserade utredningar som samordnar och täcker samtliga barnets behov i de fall där barnet påstås eller misstänks vara utsatt för brott. Specialisterna ska vara permanent knutna till barnmyndigheten. Alla viktiga frågor kring barnet i brottmålshänseende, åtgärdshänseende och familjerättsligt hänseende ska kunna samordnas och utredas parallellt. Alla utredare måste ha full information och löpande insyn i varandras utredningar.

Så länge detta inte sker är det tveksamt om Sverige förverkligar sina åtaganden enligt Barnkonventionen i handling för barnen, våra minsta och viktigaste medborgare.

Lena Feuk

Advokat, med särskild inriktning på familjerätt och brottmål, 1971–1986 ledamot BRIS styrelse, under flera år såsom vice ordförande eller ordförande