ÅSIKT

Ett nej slår mot våra EU-vänner

Foto: aftonbladet bild
slut på vänskapen? Om Sverige säger nej till EMU riskerar vi att hamna i konflikt med Jacques Chiracs Frankrike och de andra EU-länderna. Bättre då att samarbeta, menar skribenten Carl Johan Åberg.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hur kommer EMU-länderna att uppfatta och reagera på ett svenskt nej till euron? Det är en fråga som hittills saknats i den svenska debatten.

Den har inte funnits utomlands heller. Men det är ganska naturligt med tanke på att man inte vill lägga sig i en svensk folkomröstning.

Om det skulle bli ett nej så tror jag emellertid att det blir en hel del kommentarer i vår omvärld. En första reaktion blir sannolikt att man inte förstår varför, Sverige har ju numera en ganska hygglig ordning på sin ekonomi. Vi borde ha lättare än många andra länder att dra fördelar av ett medlemskap. Vi har dessutom inte – som Danmark och Storbritannien – i vårt avtal om medlemskapet i EU gjort någon reservation för att inte senare gå med i EMU. Varför då detta nej?

Nästa reaktion tror jag kommer att bli en avvaktande nyfikenhet. Hur kommer Sverige att utnyttja sitt utanförskap?

Kommer vi att göra som Danmark som utan att vara med ändå för exakt samma penningpolitik som EMU och med ett mycket bra resultat med en ekonomisk utveckling som varit betydligt bättre än Sveriges. Den danska gåtan är varför man då inte är med – när man ändå för samma politik. Men den gåtan måste man nog vara dansk för att kunna besvara.

Eller kommer vi att efter ett nej återfalla i den politik och den inflationsdrivande kostnadsutveckling som ledde till finans- och kronkrisen och efterkrigstidens högsta arbetslöshet under början av nittiotalet?

Riskerna för detta senare scenario ökar onekligen om vi inte är med i EMU. Ett utanförskap öppnar en ”smitväg” från att ta det ansvar för en stabilisering av ekonomin som medlemskapet innebär. Det blir lättare att ta för sig av alltför höga löneökningar om man är utanför. Då kan alltid en sänkning av kronkursen vara den reservutgång som ”bär av” förlusten av konkurrenskraft.

Men ett sådant agerande kommer EMU-länderna att reagera mot – av den enkla anledningen att de i så fall kommer att få betala en del av notan om Sverige inte sköter sin ekonomi.

Det fick man göra när Sverige devalverade på 70- och 80-talen. Det fick man också göra när vi släppte kronan fri 1992 och kronan sjönk som en sten. Anledningen är den enkla att om kronans värde sjunker så blir svenska varor billigare i utlandet och utländska dyrare i Sverige. Det är samma sak som att lägga tullar på vår import och att subventionera exporten. Svenska företag vinner marknadsandelar både på export- och hemmamarknaderna. Vinsterna ökar och sysselsättningen stiger i Sverige. Men detta sker då på bekostnad av sysselsättningen och ekonomin i våra konkurrentländer.

Denna möjlighet att genom en rörlig växelkurspolitik rätta till misstag i den ekonomiska politiken eller i löneavtalen är en kärnfråga för nej-sidan. Men innebörden är ofrånkomligen att man genom valutajusteringen försöker skjuta över en hel del av konsekvenserna på andra länder.

Den moraliska halten i denna del av nej-sidans argument är ju inte särskilt hög.

Det handlar ju egentligen om att ”sno” jobb från andra länder. Dessutom är det ju inte någon särskilt smart idé eftersom man får räkna med att EMU-länderna kommer att vidta olika former av motåtgärder mot oss om vi genom ränte- och valutaoperationer försöker skaffa oss fördelar på deras bekostnad.

Själva har de genom sitt medlemskap tagit på sig ett ansvar för att stabilisera sina ekonomier och hålla inflationen i schack. Men nej-sidan tror tydligen att vi inte klarar av detta i Sverige utan måste bibehålla rätten att genom valutajusteringar rätta till misstagen. Men om det är något som vi borde ha lärt oss av historien från 1970-, 1980- och 1990-talen så är det att detta på längre sikt inte löser några problem utan bara skapar nya.

EU inklusive EMU är vår tids största framtidsprojekt. Det kommer att ta tid och det kommer att ”gnissla” många gånger men jag är övertygad om att det kommer att leda till en bättre välfärd än om ett antal länder var för sig skall försöka lösa framtidsfrågorna.

Men om jag tolkar nej-sidan rätt – det är inte lätt alla gånger – så misstror man att Sverige kan klara av att vara med i detta projekt och att man därför måste ha ett antal nödutgångar som man kan ”slinka ut” genom om man inte klarar av kraven.

Att en sådan strategi skulle kunna leda till en bättre ekonomisk utveckling för Sverige än om man är med i euro-samarbetet förstår jag emellertid inte. Att devalvera sig till långsiktiga ekonomiska framgångar är som att försöka lyfta sig själv i håret.

Vi borde i stället koncentrera oss på att försöka röja undan alla de hinder mot en uthållig utveckling av den svenska ekonomin som finns i dag. Det gör vi bättre i samarbete med EMU-länderna än i konflikt med dem.

Carl Johan Åberg

docent i nationalekonomi,

fd chef för AP-fonden,

fd chefredaktör för Aftonbladet

Vad skulle hända om det blev ett nej till EMU? Förmodligen skulle vi återigen bli tvungna att justera vår valutakurs. Då skulle det finnas risk för att vi snor jobb från våra grannländer. Det skriver Carl Johan Åberg, docent i nationalekonomi.