ÅSIKT

Sveriges Radio har klamydia

Foto: ulf nyhlén
”p3 serverar uppkastningar” Marcus Birro tycker att P3 serverar musikaliska uppkastningar till den unga publiken. ”P3:s viktigaste uppgift borde vara att spegla den verklighet unga människor lever i”, skriver han.
DEBATT

Författaren Marcus Birro är upprörd. P3 har under den tid han jobbat för kanalen blivit mer och mer lik de kommersiella radiokanalerna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Sveriges Radio borde ge fullständigt fan i att snegla åt de kommersiella kanalerna. De har sin klamydia, SR har sin, skriver han i dag på Aftonbladet debatt.

Den här texten hade jag inte vågat skriva om jag varit anställd på SR. Jag är författare och ger ut böcker. Det är en i samhällets ögon ganska märklig sysselsättning. Ofta också i mina egna. Därför skriver jag det här ändå.

1999 var jag med om att starta radioprogrammet Frank i P3. Den senaste tiden har jag medverkat huvudsakligen som sporadisk krönikör samt poesianalytiker. Därför vågar jag lyfta bladet från munnen.

P3 är en nödvändig radiokanal. Men en just nu ganska skitnödig sådan. Det gror missnöje överallt. Fast ingen säger något. Så är det ofta på Sveriges Radio i allmänhet och P3 i synnerhet. Man håller käften och fogar sig i ledet. Blir som alla andra. Skitsnacket lagras och får sin utlösning vid varje rökpaus och personalfest.

Människor som avslöjar familjehemligeter blir sällan älskade. Dessutom har jag mitt yrke utanför SR-familjen. Det är först när man bryter sig ut ur en familj eller vägrar leva i den som det går att se och avgöra vad som inte fungerar.

Som sagt; jag skriver det här ändå.

När Frank startade fanns ambitionen att göra ett helgjutet program med en tanke om allt från tilltal till vilken musik som skulle spelas. Tilltalet finns delvis kvar, liksom viljan att beröra och att också ta yngre lyssnare på allvar.

Men harmonin mellan text och musik finns inte längre. Musiken läggs utan tanke på vad programmet kommer innehålla. Efter ett välformulerat kåseri om döden kan Kylie Minouge låtsasstöna sig igenom tre minuter.

Musiken läggs i Stockholm och av folk som redaktionen i Göteborg inte känner och knappt ens har träffat. Deras syn på radio har inget med redaktionens att göra. Radions grundbult bör alltid utgöras av människor som berör och som tar sitt journalistiska, eller som i mitt fall litterära, kall på allvar och inte av trendöverkänsliga musikläggare. P3:s viktigaste uppgift borde vara att spegla den verklighet unga människor lever i och inte servera dem musikalisk uppkastning som de kan sleva åt sig överallt från det kommersiella smörgåsbordet.

Fri radio har inte givit mångfald, inte ens enfald, utan snarare en iskall beräknande idioti som det vore allt bra synd om P3 valde att hänga på.

Som två amöbor flyter P3 och den kommersiella radion emot varandra. P3 är den av de två som fortfarande har chansen att innan det är för sent väja undan. Om priset för det blir att kanalen tappar en del lyssnare till skvalkanalerna är det ett mycket billigt pris att betala.

SR är betalt av de som lyssnar. Och av de som inte lyssnar! Man borde använda lyssnarnas pengar åt att göra högst personliga, egensinniga program. Använda de resurser som finns. Det är hemskt att SR, som ju inte är beroende av reklampengar, ändå strävar efter att låta som om de vore det!

Nu styr musikproducenterna från Stockholm allting, klamrar sig fast vid sina kontorsstolar med ivern hos galningar, och sneglar med spända, svettiga överläppar på de kommersiella radiokanalernas framgångar och lyssnarsiffror. Sveriges Radio borde ge fullständigt fan i att snegla åt de kommersiella kanalerna. De har sin klamydia, SR har sin. Vår är lättare att bota.

De som vill höra samma hjärndöda och själreducerande skitmusik och reklam dygnet runt kommer ändå välja de kanalerna.

Låt dem vara! Låt dem simma i sina fisljumma vatten. SR borde hålla sig för god för att överhuvdtaget sticka sin tå där. Vi har något, exempelvis den svenska låtskatten, arkiv och annat, som de inte har. Men vi utnyttjar det inte. Det är som att att ha Maradona á la 1986 i sitt lag och inte låta honom slå frisparkarna. Idiotiskt med andra ord.

Jag älskar radio, det är efter skrivandet världens bästa sätt att kommunicera på, men de sista åren har SR ägnat sig väldigt lite åt att kommunicera. Sveriges Radio är en guldgruva för alla som älskar att beröra.

Vad händer?

Man lägger musik bakom nyheterna i P3 för att locka de unga. De unga är som du och jag. De vill bli respekterade för vad och vilka de är. De vill inte bli idiotförklarade med trummaskiner i bakgrunden medan någon övertydligt pratar om Britney Spears.

Det är inte konstigt att SR tappar lyssnare. Det är i själva verket ett sundhetstecken. Tyvärr.

Den sista tidens turbulens om chefer och miljoner får folk mest att skaka på sina redan trötta huvuden och konstatera att ”vad var det jag sade.”

Jag tror inte att SR förstår vilken skada som redan är skedd. Innan min farsa kom till Sverige från Italien på sextiotalet gav min farmor honom en stor, antik radioapparat så att han ”skulle kunna lyssna på italiensk radio i det där konstiga landet i norr om han fick hemlängtan.”

Det är vackert, men fungerar ju tyvärr inte så. Allt han fick in var svensk radio. Stackaren.

Jag är författare (och just nu) ganska glad för det.

Ratta mer än gärna in SR men kom ihåg; inget är som det låter...

Marcus Birro (Författare. I höst aktuell med två nya böcker och en egen föreställning i Riksteaterns regi runt om i Sverige.)