ÅSIKT

USA förbereder sig för kraftmätning mot Kina

DEBATT

USA:s nästa mål är en konfrontation med världens folkrikaste land – Kina. Det hävdar den amerikanske journalisten Ritt Goldstein.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– En häpnadsväckande mängd bevis tyder på att Bush-administrationen förbereder sig för en kraftmätning med Kina, skriver han.

Foto: AP
SNART FIENDER? George W Bush träffar Kinas president Jiang Zemin. Enligt journalisten Ritt Goldstein tyder allt mer på att USA planerar för en konfrontation med Kina.

Före den 11 september var världens mäktigaste land, USA, och världens folkrikaste land, Kina, på väg mot en konfrontation. Det avslöjade dr Mohan Malik vid amerikanska arméns inflytelserika Asia-Pacific Center for Security Studies.

Men nu tyder en häpnadsväckande mängd bevis på att Bush-administrationen är på väg tillbaka, och förbereder sig för en kraftmätning med Kina.

Tidigare förklarade den f d amiralen Tom Moorer (f d ordförande för USA:s högsta militärledning) att Kina är en motståndare, en fiende. Amiral Moorers inställning återspeglar en strävan som inleddes av neokonservativa grupper 1997, och som innebar en ökad inriktning på konfrontation.

Men även expertgrupper som Project for a New American Century (PNAC) – som har 40 procent av sina 25 grundare i Bush-regeringen – och tidskrifter som The Weekly Standard, står bakom denna offensiv.

I en artikel redan 1997 framhöll Weekly Standard att ”det oundvikliga i en konflikt (med Kina) måste genomsyra vårt tänkande och vår planering”. Och 2002 hävdade Weekly Standard att ”efter Pentagons mått blinkar redan de flesta militära indikatorer på kinesernas beteende rött”.

Redan 2000 började militären gå i takt med denna offensiv, och bildade Center for the Study of Chinese Military Affairs. Både armé- och sjökrigsskolan fokuserade snart på det så kallade ”hotet från Kina” – ett ”hot” som de neokonservativa upprepade gånger skarpt kritiserade Clinton för att nonchalera. Amiral Moorer har hävdat att Amerika kunde ”se vart vår överbefälhavare (Clinton) leder oss, och det är inte mot vår motståndare (Kina)”. Det är emellertid allmänt känt att Clinton trodde på en multipolär värld, inte en unipolär värld. Han trodde alltså inte på en värld under endast USA:s ledning.

Liksom vid Persiska viken är energi en nyckelfråga. Olje- och gasfälten runt Spratly-öarna i Sydkinesiska havet betraktas som den troliga krutdurken. En Dow Jones-rapport från 2002 kallade Spratly-öarna ”ett område som tros vara rikt på undervattensolja och gasfyndigheter”.

Spratly-oljan är avgörande för Kinas framtid, särskilt eftersom 60 procent av Kinas energiimport kommer från Persiska viken, som nu helt står under USA:s inflytande. Men, som Toronto Star rapporterade i mars, tror många analytiker att drivkraften bakom Irakkriget var ”makt och olja”. Kriget utkämpades för ”kontroll av Gulf-staterna genom det strategiska Irak”, som i sin tur skulle ge Amerika en mekanism för större ”inflytande över Kina och Ryssland genom kontroll av oljan”.

Toronto Star rapporterade också att försvarsanalytikern Michael Klare varnade för att om Bush-regeringen kontrollerade oljan i Persiska viken ”kommer den att ha världsekonomin i ett järngrepp”, och Klare antog att regeringen hoppas att ”garantera Amerikas överhöghet de närmaste 50 till 100 åren”.

Kina, tillsammans med Taiwan, hävdar att de har äganderätten till Spratly-öarna. Men Kinas anspråk bestrids av Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Indonesien och Brunei. Men i en analys utgiven av USA:s sjökrigsskola, gavs en beaktansvärd fotnot: analysen betonade att Kina ockuperade den största Spratly-ön ”vilket enligt sedvanerätt gav Kina äganderätt till ögruppen i dess helhet”.

År 2 000 förespråkade PNAC en minskning av USA:s styrkor i Europa och en samtidig uppbyggnad av styrkorna i Stilla havet. Försvarsminister Donald Rumsfeld (en av grundarna av PNAC) stödde en sådan uppbyggnad, som var riktad mot Kina. Och den 1 juni blev Aaron Friedberg – en av grundarna av PNAC och en av dem som tror att en konflikt mellan USA och Kina är oundviklig – biträdande nationell säkerhetsrådgivare åt vicepresident Dick Cheney.

Friedman är den en ende högre rådgivaren av den typen med Kina-kunskaper.

När Bush ännu var presidentkandidat hävdade han att ”Kina är en konkurrent, inte en strategisk partner”. Pentagon flyttar alltså sina tillgångar och skiftar fokus, och ser Stilla havet som nästa stora konfliktområde.

Medan Mellanöstern och Nordkorea fortfarande tycks sysselsätta Pentagons planerare, beskrev John Pilger tidigare i år regeringens slutmål som ”Kinas underkuvande”.

Ett försvarsavtal mellan USA och Filippinerna utgör en potentiell utlösande faktor bakom en konfrontation mellan USA och Kina, och Bush-regeringen främjar ivrigt banden mellan USA och

Filippinerna.

2001 varnade en känd expertgrupp i USA för att det viktigaste för Filippinerna är ”USA:s stöd i dess fortgående territorialtvist med Kina om Spratly-öarna”. Och i detta hänseende bör skriften från USA:s armékrigsskola sätta igång larmen.

”Spratly-öarna är den farligaste krutdurken i Ostasien” rapporterade överstelöjtnant Roy C Howle jr 2001. Howle förespråkade en provocerande framflyttning av amerikanska styrkor så att de ”automatiskt sätts in om Kina skulle använda våld”, och förbigick därigenom krigsdebattens demokratiska förlopp. Med tydlig bestörtning klagade Howle på att ”Amerika inte har gett sig i kast med den avgörande frågan om man vill ha en unipolär eller en multipolär värld”, ett amerikanskt imperium eller en pluralistisk värld.

Vad gäller ett amerikanskt imperium har PNAC förklarat sig engagerat för ”tanken att amerikanskt ledarskap är bra både för Amerika och världen”.

Ritt Goldstein , journalist