ÅSIKT

Framtiden finns utanför Europa

Foto: AP
NYA MARKNADER Kinesiska ungdomar imponeras av nya mobiltelefoner från Sydkorea. Det är till dessa länder vi måste vrida vår export, skriver Roland Spånt på TCO. I Europa ser framtiden mörk ut: snabbt åldrande befolkning och minskande andel av världens ekonomi.
DEBATT

Euroområdet befinner sig inte bara i en arbetslöshets- och tillväxtkris. Tillsammans med Japan är det jordklotets stora långsiktiga problemområde.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Euroområdets betydelse för svensk export kommer att halveras de närmaste decennierna. Europas roll i världsekonomin kommer att kraftigt minska medan USA och Kina ökar i betydelse. Det skriver EU-kommissionen i sin prognos Ekonomiska Trender.

Det här bör man fundera över inför folkomröstningen, skriver Roland Spånt, chefsekonom på TCO.

Världsekonomin står inför sin kanske snabbaste tyngdpunktsförändring någonsin. 2000-talet kommer att domineras av ekonomisk och politisk konkurrens mellan USA och den framtida supermakten Kina, medan Japan och flera europeiska länder abdikerar från huvudarenan. Men detta syns inte i vår dominerande Europabesatthet eller i det vanliga nyhetsflödet från börser och andra marknader. Europa är på väg att bli en randstat i ett större spel. Europas ekonomiska roll minskar nu dramatiskt.

I ett än längre perspektiv fanns för 2 000 år sedan, vid Kristi födelse, i Västeuropa omkring en tiondel av jordens befolkning och tillsammans beräknas de ha producerat en tiondel av jordens samlade produktion. Den tidens ekonomiska huvudcentra var då Asien där tre fjärdedelar av klotets produktion skedde. Från mindre än en tiondel av världsproduktionen för 1 000 år sedan fördubblades Europas andel fram till år 1600.

Vår verkliga dominansperiod var före första världskriget då en tredjedel av den globala produktionen skedde här. Det senaste århundradet har vår världsdel tappat i relativ betydelse och här produceras nu under en femtedel av världens produktion. Enligt EU-kommissionens egna prognoser, ”Economic Trends”, kommer den västeuropeiska tillbakagången att accelerera och redan år 2050 kommer kanske bara åtta procent av världens produktion att vara ”made in Western Europe”.

Västeuropa är i tysthet på väg mot att få sin minsta roll i världsekonomin på över 2000 år. Ja, prognoserna pekar mot att om några decennier kommer vår andel av den globala produktionen att sjunka till under den andel som fanns vid Kristi födelse. Västeuropa är därför minst av allt ett dynamiskt tillväxtområde utan på väg att marginaliseras.

Den positiva dynamiken i världsekonomin och världshandeln kommer i stället de kommande decennierna från framför allt ett antal länder koncentrerade till Sydostasien, utanför Japan. Det är Kina och Indien men också en rad av tigerekonomierna som kommer att växa snabbt och vinna marknadsandelar framöver.

De närmaste decennierna kommer att präglas av stark befolkningsökning och stark ekonomisk tillväxt i USA och i Sydostasien utanför Japan medan Västeuropa och Japan marginaliseras. Den kinesiska hemmamarknaden kommer att växa mycket snabbt. Här finns de snabbt växande exportmarknaderna för dem som inte är hemmablinda.

För svensk export och för svensk ekonomi borde satsningar på jordklotets tillväxtmarknader vara grunden för framgång. För att lyckas med detta ställs nya krav inte bara på de svenska storföretagen utan även på svenska myndigheter och utbildningsväsendet. De länder vars företag satsar på stagnerande marknader kommer att drabbas av svag inkomstutveckling och tvingas koncentrera sig på mogna produkter.

Om EU-kommissionens egna prognoser för världsekonomin blir verklighet, kommer den ekonomiska balansen i världen att förändras lika snabbt på femtio år som det tidigare tog århundraden för. EU-kommissionen väntar sig i sitt huvudscenario att euroområdets BNP bara kommer att växa omkring hälften så snabbt som till exempel USA:s.

Europas problem är inte välfärdssystemen eller trygghetssystemen i arbetslivet utan för låga födelsetal och en åldrande befolkning. Resultatet borde rimligen bli en lägre utrikeshandel och en högre efterfrågan på vård.

Långsiktigt väntas antalet sysselsatta i EU att till 2050 minska med 0,4 procent per år medan det ökar i USA med 0,3 procent. Tillsammans med en antagen produktivitetstillväxt ger detta i bästa fall 1,3 procents möjlig årlig BNP-tillväxt i EU men 2,5 procent i USA. Sett på årsbasis ser dessa skillnader kanske små ut men kumulerat över lång tid blir effekterna oerhört stora.

Om prognosen slår in blir följden drastiska omkastningar i världsekonomin de närmaste decennierna. EU-området som år 2000 svarade för 18 procent av världsekonomin kommer att sjunka tillbaka till åtta procent, det vill säga en halvering till år 2050. USA:s andel kommer att öka från 23 till 26 procent.

Med nästan all ekonomisk tillväxt de närmaste decennierna lokaliserad till Sydostasien och USA och bara marginell tillväxt i Europa kommer självfallet handelsströmmarna i världen att i grunden förändras. Om EU:s andel av världens produktion mer än halveras till kanske åtta procent från dagens 18, så borde också områdets andel av världshandeln sjunka lika mycket.

Euro-områdets andel av svensk export borde falla från 40 procent till under 20 procent.

Svagheterna hos problemländerna är avsaknaden av just de faktorer som bildar Sveriges särdrag. Vi har starka fackliga organisationer medan facket starkt försvagats i vår omvärld. Vi har en jämställdhetslinje, en stark offentlig sektor och en fördelningspolitik som gör det möjligt för många att förena utbildning, föräldraskap, arbete och familj.

I många europeiska länder, där inte alla kan eller tillåts förena yrkesliv med familj är födelsetalen nu så låga att mycket kraftiga befolkningsminskningar väntas. Enligt olika prognoser förväntas Tysklands befolkning till 2050 sjunka från 82 miljoner till 73, Italiens från 57 till 41, Rysslands från 147 till 121.

Problemen förvärras av att många länder i EU med en åldrande befolkning inte har anpassat pensionssystemen till den framtida åldersexplosionen. De strejker orsakade av pensionssystemen vi hittills sett i till exempel Frankrike är bara en försmak av de spänningar som framöver väntar.

I svensk debatt framställs ofta EU:s nya medlemsländer i Central- och Östeuropa som starka potentiella marknader och räddningen för Västeuropa. Men enligt FN:s befolkningsprognoser kommer de baltiska staterna att få den sämsta befolkningsutvecklingen i världen och till exempel Estlands befolkning kommer att halveras till 2050. Det är därför svårt att se dessa länder som en långsiktig arbetskraftsreserv för Västeuropa och som så starka marknader som ofta hävdas.

I stället måste vi göra som andra tillväxtländer, det vill säga långsiktigt vrida vår export till de dynamiska marknaderna.

Roland Spånt

chefsekonom på TCO