ÅSIKT

Vi har inte råd att förlora våra unga

DEBATT

Bland vuxna har antalet självmord minskat de senaste tio åren. Men bland tonåringar är siffran konstant.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

- Det skulle kunna bero på att de inte fått medicinering i samma omfattning som vuxna, skriver Gunilla Olsson och Jona Kristjansdottir.

Foto: GETTY IMAGES
DEPRIMERAD M er medicin till deprimerade tonåringar skulle förmodligen minska antalet självmord. Det skriver Gunilla Olsson och Jona Kristjansdottir, som båda jobbar med deprimerade ungdomar.

Depressioner under tonåren - inte att förväxla med kortvarig nedstämdhet - är ett allvarligt tillstånd, som tyvärr leder till konsekvenser för de ungas framtid om de ej får hjälp. Nu har man på nytt publicerat en larmrapport om hur riskabelt det skall vara att behandla ungdomar med SSRI - de moderna antidepressiva medlen. Det är sannolikt betydligt farligare att inte behandla och vi vill ange några skäl för detta.

En depression som debuterar i unga år ingriper kraftigt i en tonårings hela utveckling. Den leder som regel till misslyckande i studierna. Många hoppar av skolan och kommer inte igen utan kraftfull hjälp. Vid uppföljning över längre tid har det också visat sig att utbildning och yrkeskarriär för dessa ungdomar blir sämre än för andra. Det som också står klart är att depressionerna "ger ärr". Självkänsla och förmåga att klara livets vardagliga påfrestningar blir sämre. Under depressionen är nedvärdering av sig själv och sin förmåga ett av de väsentliga symtomen. Dessa tankar tenderar att bli kvar även när den djupaste depressionen gått över, vilket den oftast gör efter ett halvt till ett år. Mot dessa negativa tankar har den kognitiva terapin en viktig funktion att fylla och sådan behandling har visat effekt i kontrollerade studier. Därför lyfts den fram som den enda rätta terapin.

Psykoterapi är viktig, men en tonåring klarar inte att tillgodogöra sig terapi under en djup depression utan hjälp av medicin. Förmågan till koncentration och logiskt tänkande är alltför nedsatt för att det skall fungera. Dessutom är det bråttom att bryta en så allvarlig funktionsnedsättning för en ung människa under utveckling. Här behöver vi medicinerna och det är inte bra att tonåringar och föräldrar blir uppskrämda av oroande och osakliga skriverier. Det kan leda till att de inte vågar söka hjälp med påföljd att tonåringar får lida mycket mer än nödvändigt.

I värsta fall leder lidande och förlorad självkänsla till social utstötning. Tyvärr är det också vanligt att deprimerade och ångestladdade tonåringar tar till alkohol och droger som "självmedicinering", vilket i sin tur förvärrar depressionen och ökar risken för självmordshandlingar.

Det framförs ofta en diffus oro för att antidepressiva mediciner skall skada nervsystemet, eftersom det är under utveckling. Nervbanorna och kopplingarna mellan nervceller utvecklas fram till 12-13 års ålder. Därefter sker en tillbakabildning på sådant sätt att de kopplingar som inte används går förlorade. Under en depression har man påvisat försämrade funktioner i viktiga delar av hjärnan. Det är sannolikt mera troligt att aktivering av dessa banor med hjälp av medicin räddar funktioner i ställer för att åstadkomma skador. Inom barnpsykiatrisk forskning går diskussionerna i den riktningen. Man hoppas medicin kan skydda även om det ännu inte finns bevis för det. Man är i varje fall inne på att tidig behandling skall förbättra prognosen på sikt. Depression är tyvärr ett sjukdomstillstånd som oftast återkommer i upprepade perioder och förhoppningen är att effektiv behandling av en första depression skall motverka nya depressioner.

Den polarisering vi möter i debatten, där man ställer psykoterapi och medicin mot varandra, är högst olycklig. I verkligheten behöver deprimerade tonåringar bådadera. Det är alltjämt så att alltför få tonåringar får nödvändig medicin. De får inte heller den psykoterapi de behöver och som alltid skall erbjudas parallellt med medicineringen. Dessutom bör de följas upp över lång tid efter depressionen, i synnerhet om de gjort försök att ta sitt liv. Inte heller görs sådan uppföljning. Så här illa skulle aldrig en kroppslig sjukdom hos ungdomar skötas. När man sista årtiondet kunnat påvisa en nedgång i självmordsfrekvens hos vuxna, har vi ännu inte sett motsvarande minskning vad gäller självmorden bland tonåringar. Det skulle kunna bero på att de inte fått medicinering i samma omfattning som vuxna. De ungdomar som söker hjälp, får trots allt terapeutiska samtal i större omfattning än vuxna, eftersom barnpsykiatrin har en psykoterapeutisk tradition.

Hjälpen till tonåringar måste alltså förbättras på alla plan. Det går inte att vänta på att terapeuter utbildas i kognitiv terapi, den form av terapi som visat sig effektiv, men där vi har för få utbildade terapeuter. Vi måste tillsvidare arbeta med de medel som står oss till buds och traditionella stödjande samtal är också till nytta. Medicinerna behövs och två av de antidepressiva medlen av typ SSRI är nu av USA:s motsvarighet till det svenska Läkemedelsverket godkända för användning till tonåringar med depression. Det är mycket svårt att genomföra läkemedelsprövningar på barn och ungdom och läkemedelsföretagen har nog ofta inte sett det som lönsamt. Trots svårigheten att få studier gjorda har man alltså kunnat visa att medlen har effekt utan allvarliga biverkningar. Det finns alltså skäl att ge lugnande besked till de tonåringar som behöver SSRI och till deras föräldrar.

Det är ytterst angeläget att sjukvården får resurser att ge adekvat hjälp till tonåringar med depressioner. Som det nu är får många varken medicin eller psykoterapi, utan hamnar på långa väntelistor i väntan på vård. Vi har inte råd att förlora ungdomar i försämrade livsförlopp och i värsta fall självmord. Det hör inte hemma i ett upplyst välfärdssamhälle.

Gunilla Olsson (Överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken Västerås), Jona Kristjansdottir (Leg. psykolog Ungdomshälsan Akademiska sjukhuset Uppsala)