ÅSIKT

Staten blundar för snusmonopolet

MONOPOLPRILLA Swedish Match missbrukar sin ställlning som marknadsledande snustillverkare. Man vägrar att distribuera konkurrerande märken, och tillåter inte andra snustillverkare att finnas i butikernas snuskylar. ”Det är i sådana lägen man tror att Konkurrensverket ska gripa in” skriver Janne Sundling.
DEBATT

Swedish Match har ett nästan oinskränkt monopol på den svenska snusmarknaden. Konkurrensverket har granskat dem, men går helt på företagets linje.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Uppenbarligen handlar det om en aktör som missbrukar sin ställning, skriver journalisten Janne Sundling, som skrivit en bok om det svenska snuset.

Janne Sundling.

Tänk dig att du säljer en produkt som var femte vuxen svensk använder dagligen. En produkt där du på varje såld enhet kan räkna hem en ren vinst på 40–45 procent. Du har dessutom total kontroll av hela marknaden, från tillverkning och distribution till försäljning. Det gör att du kan luta dig tillbaka och nöjsamt notera att du har en marknadsandel på nästan 100 procent.

Det här låter som en omöjlighet, en situation som skulle få vilken konkurrensmyndighet som helst att reagera. Men ungefär så ser den svenska snusmarknaden ut i dag. Swedish Match har ett nästan oinskränkt monopol. Och konkurrensverket verkar inte bry sig ett dugg. Så har det varit ända sedan resterna av det statliga Svenska Tobaksbolaget såldes ut till Swedish Match 1993, vid utförsäljningen av Procordia. Det är ett lönsamt monopol. Swedish Match håvar varje år in över en miljard på de svenska snusarna. De tog över en blomstrande affär. Sedan 1968 har den svenska snuskonsumtionen stadigt ökat, liksom vinstmarginalerna.

Grunden till framgången finns i den tidigare statliga affärsverksamheten och i lagar och regler som förhindrar konkurrens.

Lek med tanken att Telia skulle sålts ut till Tele 2. Säg att lagarna förbjöd andra teleoperatörer att marknadsföra sig och att lagar och regler användes för att stoppa konkurrerande telebolag. Visst, det skulle vara en orimlighet med ett sådant telemonopol i dag. Men just så ser det ut på snusmarknaden.

Swedish Match vill inte bara ha kontroll över tillverkning och distribution av snus, de vill också ha kontroll över allt som sägs om snus.

Det kan tyckas som en liten fråga. Fast den angår faktiskt över en miljon svenska snusare och rent principiellt har den större betydelse.

Det privata företaget Swedish Match har politiker och myndigheter som i en liten dosa.

Swedish Match tillverkar förutom snus också tändare, cigarrer och piptobak. För några år sedan sålde man sin cigarettillverkning till Austria Tabak, numera i sin tur uppköpta av tobaksbolaget Gallaher.

I sitt dotterbolag Swedish Match Distribution sköter man distribution av tobaksvaror i Sverige. I princip samtliga tillverkare av cigaretter använder detta bolag för att nå ut till butikerna. Och att köra ut Marlboro eller Prince till butikerna har Swedish Match inget emot. Eftersom de själva inte längre gör cigaretter har de ingen konkurrens att frukta.

Men de andra företag som försökt få sin snusdistribution ordnad via Swedish Match Distribution har fått nej.

Det är i sådana lägen man tror att Konkurrensverket ska gripa in. Uppenbarligen handlar det om en aktör som missbrukar sin ställning för att upprätthålla ett monopol.

Konkurrensverket har också granskat Swedish Matchs vägran att släppa in konkurrenter. Men följden blev inte ett resolut ingripande, för verket gick snällt på Swedish Matchs linje. Bolaget hävdade att man inte alls hade monopol. Tricket var att jämföra sig med alla distributionsföretag som levererar varor i landet. Men i tobaksdistribution är de ensamma, och det är naturligtvis deras monopol på distribution som borde granskas.

Och Konkurrensverket valde obegripligt att köpa företagets beskrivning.

Samma sak hände när en av snusmonopolets utmanare försökte hävda att Swedish Match inte skulle kunna utestänga konkurrenterna från snuskylarna i butikerna. Snuskylarna håller snuset färskt, en del av dem är utplacerade av företaget, andra får butiksinnehavarna hyra.

Men i kylarna får bara Swedish Matchs snus finnas. Det har även Konkurrensverket gett klartecken till.

Trots att Konkurrensverket och Swedish Match försökt sätta käppar i hjulet har det på senare år ändå dykt upp konkurrenter till snusmonopolet. Att etablera nya företag på en marknad där det funnits ett monopol sedan 1917 är förvisso inte lätt. Och inte blir det lättare att berätta om sin existens när all reklam omöjliggörs av lagarna.

I Sverige är all tobaksreklam förbjuden. Lagen gör ingen skillnad på snus eller cigaretter.

Förmodligen finns det ingen som gillar detta förbud bättre än Swedish Match. Konkurrenterna förblir osynliga.

I dag är det möjligt att göra reklam för alkohol upp till 15 procent.

Men de nya snustillverkarna är förbjudna att berätta om sin existens. En produkt som bevisligen fått tusentals rökare att fimpa cigaretten får inte marknadsföras.

Ett rimligt krav är att ta bort reklamförbudet för rökfria tobaksprodukter.

Men Swedish Match är ett ljusskyggt företag också på andra sätt. I en bok som snart kommer ut på Atlas förlag har jag skrivit om det svenska snuset. Under arbetet med boken har Swedish Match gjort sitt bästa för att förhindra bokens tillkomst.

Besök som gjorts upp med fabriksledningen på företagets snusfabrik i Göteborg har till exempel stoppats på företagsledningens order.

Swedish Match vill inte bara ha kontroll över tillverkning och distribution av snus, de vill också ha kontroll över allt som sägs om snus.

Svenska politiker, i regering och riksdag, har varit snabba att anamma Swedish Matchs argumentation när det gäller att upphäva snusförbudet i EU. Företaget har uppnått ett drömläge när Sveriges ledande politiker nu agerar ”snuslobbyister” i Bryssel.

Visst, i sak har de rätt. Snusförbudet i EU är naturligtvis helt orimligt. Men det är beklagligt att svenska politiker och myndigheter kröker rygg också inför företagets suspekta försök att upprätthålla sin monopolställning på den svenska snusmarknaden.

Janne Sundling (Journalist och författare till den kommande boken ”Snus”)