ÅSIKT

Låt inte Chiles barn ärva vårt gamla hat

FÖRE KUPPEN Chiles president Salvador Allende, den 11 september 1973. Inom några timmar kommer Pinochets trupper att ta sig in i Moneda-palatset i Santiago och störta president Allendes folkvalda regering.
DEBATT

I morgon är det trettio år sedan Chiles folkvalda president Salvador Allende störtades i en blodig kupp. Allendes gudson, Raymond Paredes-Ahlgren, skrev en bok om mordet på sin far. Han återvände till Chile för att lansera boken – och mötte ett splittrat land, ett land fullt av hat.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Det upphör aldrig att förvåna mig hur de som själva fått lida för sitt oliktänkande, kan visa sådant förakt för oliktänkande, skriver han.

Raymond Paredes-Ahlgren.

Jag var inte mer än sju år när mina landsmän protesterade utanför den chilenska ambassaden i Stockholm 1974. Jag minns hur man med en röst proklamerade; ”El pueblo unido jamas sera vencido!” – det enade folket kan aldrig besegras. Jag fick en stark vi-känsla. Känslan av att tillhöra ett lag, ett team. Folkmassan var relativt homogen då man tillhörde samma politiska falang, klädde sig lika och var enade i kampen mot Pinochetdiktaturen. Man var ett team och jag tillhörde det teamet. Det var det sista jag såg av mina landsmän på nästan 30 år.

Motvilligt tog jag mig an uppgiften att föra exil-chilenarnas talan när Pinochet arresterades 1998, men jag gjorde det för att jag hade något att säga och för att jag mindes vi-känslan, lagkänslan.

Snart insåg jag att man lade samma energi på att motarbeta varandra som man lade på kampanjen mot Pinochet.

Som företagare vet jag hur viktigt det är att arbeta som ett lag och mot samma mål. De anställda är sällan en homogen grupp men man delar en minsta gemensam nämnare, slutmålet. Att jag själv var en politiskt blå ultrakapitalist från fina internatskolan såg jag aldrig som ett hinder i vårt samarbete för att få Pinochet utlämnad till Spanien. Vår minsta gemensamma nämnare var kristallklar, trodde jag.

När min bok ”Hur många gånger kan man döda en man?” lanserades i Chile ställdes frågan om min politiska tillhörighet för första gången. Mitt svar var att jag alltid tillhört den svenska högern. Angreppen mot mig i chilenska massmedia efter det var inte nådiga. ”Förrädare” varvades med ”Du är en skam för din fars minne” o s v. Det har jag inga problem med. Nu senast fick ABF i Stockholm avboka mig som talare den 11 september vid 30-årsminnet av kuppen när flera chilenska föreningar fått tokfnatt. Jag har ju inte ”rätt” politisk färg. Jag har inga problem med det heller. Vad jag däremot har problem med är när de ursprungliga protagonisterna låter sina egon, sitt snäva synsätt och sin intolerans mot oliktänkande förvandla dom till antagonister i kampen mot det onda. Antagonister som gör dialogen omöjlig fast det är i dialogen som förståelsen för andra personers ställningstagande föds. I dialogen förstår man att alla andra har ett eget, parallellt universum till ens eget. Ett synsätt på omvärlden grundat på egna upplevelser och intryck.

Jag for till Chile under fyra års tid för att försöka få min generation att enas kring en minsta gemensam nämnare – våra barn. Det hat som vi fick ärva får inte föras vidare till nästa generation. För att vi ska lyckas krävs en dialog och förmåga att lyssna på oliktänkande.

Ett exempel på lyssnandets kraft är den unge chilenske advokat som jag lärde känna i Chile. En typisk ung Pinochetanhängare. Han berättade om sin far som arbetat hela sitt liv för att driva upp en liten fabrik. En dag, 1972, kom tre vänsteraktivister och krävde helt sonika att pappan skulle ge dom hans fabrik. Deras definition av klassutjämning så att säga. Han vägrade och blev skjuten i huvudet.

Advokaten, som då var åtta år, stod bredvid och såg sin far segna ner på marken. Pappan överlevde visserligen men det är, med ett sådant facit i hand, inte så svårt att lista ut varför den unge advokaten ville ha bort Allende.

Dylika saker inträffade de facto och många människor var fullkomligt livrädda för vad min gudfar, Allende, skulle ta sig till. Att det spreds falsk, CIA-finansierad skrämselpropaganda vet varenda informerad människa idag men det förändrar inte vad man upplevde och skrämdes av då. Den unge advokaten är givetvis stark motståndare till brott mot mänskliga rättigheter men det han såg och upplevde som 8-åring förändras inte. Jag har fått lyssna på honom, förstå hans synvinkel och respektera hans ståndpunkt.

Det är det som är min poäng: att hata är enkelt, att lyssna och ge motparten möjlighet att tala till punkt är betydligt svårare. Att splittra och söndra är en barnlek. Att hålla ihop kring en minsta gemensam nämnare verkar för många vara omöjligt.

Den 11 september förra året rapporterade chilensk tv om anti-Pinochetister som bankade på varandra för brinnande livet. Ultrahögern stod bara bredvid och såg på spektaklet. I morgon kommer jag alltså inte att hålla tal i ABF-huset. Inte heller den chilenske ambassadören Pepe Auth som tydligen också blivit bannlyst av de små chilenska föreningarna. Det upphör aldrig att förvåna mig hur de som en gång själva fått lida för sitt oliktänkande, sin ras eller politiska ståndpunkt kan visa sådant förakt för oliktänkande, andra raser eller andra politiska ståndpunkter.

En sak man inte brukar tala högt om är att det inte bara var USA som möjliggjorde statskuppen i Chile 1973. Till stor del föll Allende-regimen p g a att vänstern inte kunde hålla sams. Man var oförmögen att enas kring den minsta gemensamma nämnaren (social rättvisa) och jag vågar påstå att en stor del av den bitterhet många bär på idag grundar sig i den insikten. Att man bidrog till Allendes fall.

Är det verkligen så svårt att hålla ihop? Att lyssna på motparten? Många ur min generation är villiga att enas kring en minsta gemensam nämnare – våra barn.

För oavsett politisk färg, musiksmak och inkomst är man beredd att ta det steg som våra föräldrar inte lyckades ta. Steget mot en konstruktiv dialog, utan att stänga någon ute bara för att den inte stämmer in i schablonen till punkt och pricka. El pueblo unido – det enade folket. Eller hur..?

Raymond Paredes-Ahlgren

författare och företagare