ÅSIKT

Jippot vid Ground Zero äcklar mig

Foto: PONTUS HÖÖK
Bland krimskramset som säljs vid ruinerna finns glaskulor med konfetti som regnar över brandmän.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På ytan tycks dagens Ground Zero inte vara någon sorglig plats. Området runt den enorma gropen är avskärmat med stängsel men där finns en trevlig gångväg som man kan strosa på medan man stirrar ned på den plats där så många människor förlorade sina liv. På stora skyltar kan man läsa namnen på alla dem som dog och en kort historia om själva World Trade Center.

Gatuförsäljare blockerar området. De säljer allting från leksaksversioner av brandkårens utrustning till vackert inramade foton av flygplanen som kraschar i de två tornen. Lägg till detta ett par hundra turister som får sina leende ansikten fotograferade medan en man spelar ”Amazing Grace” på flöjt, så har du en ganska klar bild av hur det ser ut.

Det som en gång var en helig plats där vi kunde komma i kontakt med våra mest innerliga känslor präg-las nu av stämningen på en gatufestival. För en del människor är detta bara en av anhalterna på deras turistkarta, precis som Times Square eller Frihetsgudinnan.

Hur blev det så här? Jag är chockerad och äcklad av att regeringen tillåter den här sortens exploatering på den mark där så många av deras kolleger förlorade sina liv.

Jag pratade med Mark King, en av försäljarna vid Ground Zero. Hur känns det att tjäna pengar på en så tragisk händelse?

”I början tänkte jag att detta är blodspengar, men affärerna är strålande här. Tragedi och död är hemskt, men det säljer. Jag förlorade mitt jobb efter elfte september, precis som många andra, och jag måste ju försörja mig. Jag har en stor familj att ta hand om.”

Under den korta tid jag talade med honom sålde Mark King en snöglob och några vykort med kollapsande torn till en turistande kvinna, Candace Pennington, från Des Moines, Iowa. I snögloben ser man tornen samt några av brandkårens och polisens fordon. Röd, vit och blå konfetti yr kring byggnaderna om man skakar globen. När jag frågade om hon tyckte det var smaklöst eller oanständigt att köpa sådant vid Ground Zero svarade hon: ”Jag tror inte att jag skulle ha köpt de här sakerna om de inte såldes just här. Det är bland annat därför som jag vill ha dem. De kommer från den plats där allting faktiskt utspelades.”

Offrens anhöriga delar inte fru Penningtons uppfattning, men tydligen är det nästan bara de anhöriga som fortfarande ser World Trade Center-platsen som helig mark. De flesta av dem fick aldrig tillbaka familjemedlemmens kvarlevor, så för dem är Ground Zero också en gravplats. Några har vidtagit åtgärder för att skapa en försäljarfri zon. Just nu organiseras ett upprop som kräver att alla försäljare sparkas ut. Hittills har man samlat cirka 4 000 underskrifter, oerhört lite för en stad på åtta miljoner invånare.

Jag inser att två långa år nu har passerat sedan attackerna och att våra liv inte kan levas i ett vakuum. Vi måste gå vidare, men det kanske vore bäst att låta de flesta av såren läkas först. I synnerhet gäller det dem som förlorat nära anhöriga. Deras önskemål och behov borde respekteras i så stor utsträckning som möjligt, oavsett hur lång tid det tar.

En del säger att vi amerikaner visar vår bästa sida när livet är som värst, och jag håller med. När livet är för bekvämt blir vi svaga, apatiska, slöa och giriga.

Den mest tragiska föränd-ringen är att allt har gått tillbaka till hur det var före attackerna. Förhoppningsvis kommer det inte att behövas ytterligare ett elfte september för att mitt land ska kunna visa sig från sin bästa sida igen.

Aaron Kidd (Före detta radioproducent som bor i New York)