ÅSIKT

Svartjobb är vår enda chans att överleva

Foto: HANNA TELEMAN
SAKNAR TRYGGHET Barn utan skola. Föräldrar med svartjobb som enda försörjningsmöjlighet. Och total rättslöshet. Som illegal flykting finns ingen valfrihet, skriver iranskan Shahpar. Foto:
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns en enorm avgrund mellan att berätta om livet som gömd flykting och att uppleva det själv. Jag kommer aldrig att kunna i några rader skriva om alla dessa smärtsamma, sorgliga, skräckinjagande stunder som det innebär att leva under jorden. När en människa tvingas söka sin tillflykt till ett annat land i förhoppningen om ett bättre liv och får beskedet att hon inte är välkommen, förlorar hon alla sina mänskliga egenskaper. Hela hennes liv präglas av en ständig oro och skräck, hon töms helt och hållet som människa och självmordstankarna blir ett vardagsmoment i hennes liv.

När jag för två år sedan, efter mitt andra avslag, med bagaget på ryggen tvingades lämna flyktingförläggningen med tårfyllda ögon, hade jag ingen aning om var jag skulle söka min tillflykt. Enligt migrationsmyndigheterna hade vi inte nog med bevis för att vi riskerade tortyr eller förföljelse från den familj vi vanhedrat genom att eftersträva frihet, och därför uppfyllde vi inte kraven för asyl. Min dotter förlorade allt hopp efter Utlänningsnämndens avvisningsbeslut och hade försökt ta sitt liv genom att skära sig i handlederna och ta en mängd tabletter. Efter detta var vi åtskilda i nio månader trots att jag var den enda person hon verkligen kände i Sverige, ända tills hon rymde från den förläggning för barn där hon placerats när hon skrevs ut från sjukhuset.

Men som människa kan jag aldrig ge upp mitt hopp ens under de svåraste stunderna i livet. Jag och min dotter bestämde oss tillsammans för att fortsätta detta smärtsamma liv tack vare det stöd vi fick av de människovänliga svenskar vi lärt känna. Vi kommer alltid att vara tacksamma mot de människor som har hjälpt oss under dessa svåra dagar.

Vi gömda flyktingar saknar alla livets naturliga möjligheter och måste under svåra förhållanden försöka betala hyra och få pengar till mat, kläder och liknande. Genom andra gömda flyktingar fick vi kontakt med personer som anställde svart arbetskraft. Lönen har varierat mycket, vanligtvis mellan 15 och 35 kronor i timman, men ibland ställer vi upp på att arbeta för tio kronor i timman när vår ekonomiska situation är särskilt svår.

Min dotter, som borde studera, är tvungen att istället arbeta heltid. Vi måste sitta och vänta på att folk ringer oss när de behöver oss för att jobba. Arbetstiderna är långa, arbetsbördan blir hela tiden större och större och vi har ingen möjlighet att protestera. Lönen kommer mycket oregelbundet och vi tvingas hämta betalningen på vår enda lediga dag, trots att bara bussbiljetterna motsvarar två timmars arbete. Stressen på jobbet gör att jag ofta bränner mig i köket på min nuvarande arbetsplats, varför mina fingrar har förlorat all känsel.

Ibland hjälper jag till när folk behöver flytta, varför jag även har stora problem med mitt knä. Utöver stressen på jobbet är vi hela tiden oroliga för att polisen ska komma, varför vi inte har någon ro.

Vi som lever gömda har enorma problem. Ett av de svåraste problemen är att våra barn inte kan gå i skolan. Jag ser på min dotter som med avund betraktar alla sina jämnåriga som kan gå i skolan och på universitetet, när hon tvingas arbeta för att vi ska kunna överleva. Ett annat problem för oss gömda är läkare och mediciner. Om vi blir sjuka har vi ingenstans att vända oss. Vi får sätta vårt hopp till människor som frivilligt ställer upp och försöker att ge oss vård.

Var finns alla de som pratar så vackert om demokrati och frihet för andra människor när alla dessa gömda flyktingar tvingas gå under jorden för att de inte kan återvända till sina hemländer?

Livet under jorden är smärtsamt, man saknar trygghet och skydd, rädslan för utvisning är överhängande, man är till och med rädd för sin egen skugga. Vi känner aldrig något lugn under dygnets timmar, vi har aldrig någon fritid. Svåra arbetsförhållanden gör att vi drabbas av olika sjukdomar och åkommor, men vi har ändå aldrig rätten att vända oss till någon läkare. Kort sagt är det gömda livet lika med en långsam och utdragen död.

Vi vet att vi inte är ensamma i vår situation. Vi känner till och med till en familj som lever i skogarna utanför Göteborg av rädsla för att skickas tillbaka till vårt hemland Iran.

Att man väljer att leva gömd har sina skäl. När alternativet till ett liv under jorden är att skickas tillbaka till en kvinnofientlig diktatur, är pratet om valmöjligheter just bara prat. När det diskuteras om vår utsatta livssituation, är det alltid arbetsgivarna som vi arbetar åt som hamnar i blickfånget. Det som oroar oss då är vad som skulle hända om vi som gömda flyktingar berövades även dem, vår enda försörjningsmöjlighet. De som förstår vår situation och solidariserar sig med oss borde därför istället rikta blickarna mot myndigheterna som inte vill förstå den vanmakt de skapar genom att inte bevilja oss skydd.

Shahpar flykting från Iran