ÅSIKT

Sociala reformer enda vägen ur fattigdom

DEBATT

Fattigdomen i världen ska halveras fram till 2015, det är FN:s mål.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det kan aldrig enbart åstadkommas genom bistånd.

Det kan heller inte uppnås genom att enbart stödja lokala organisationer.

I stället måste stödet inriktas på reformer, modern tillväxt och på att ge människor större valmöjlighet i sina liv.

– Vill man att ekonomisk tillväxt ska leda till minskad fattigdom måste man acceptera behovet av social omvandling i u-länderna, skriver

Christer Gunnarsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Foto: AP
TRADITIONELLT JORDBRUK Samhällen där man inte utnyttjar jorden och arbetskraften effektivt kan heller inte ta sig ur fattigdomen.

Andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag ska halveras fram till 2015. Detta enligt FN:s Millenniedeklaration från år 2000.

Målet kan inte uppnås genom bistånd utan måste grundas på stabil ekonomisk tillväxt och samhällsomvandling i de fattiga länderna.

Varför är det kontroversiellt att säga så? Därför att det i u-landsdebatten finns en djupt rotad skepsis mot ekonomisk tillväxt. Det finns många som tror att tillväxt är roten till världens elände och som inte vill ha de förändringar som är nödvändiga om massfattigdomen ska kunna utrotas. I verkligheten har fattigdomen i trettio år minskat kraftigt i länder som har haft stabil tillväxt och radikal samhällsomvandling, exempelvis i Asien och ökat i länder där tillväxten stannat av och där samhällsomvandlingen hejdats, som i många afrikanska länder.

Idag finns en stor enighet om att u-länderna behöver tillväxt för att bekämpa fattigdomen. Men alla former av tillväxt utrotar inte fattigdomen. Man måste skilja på traditionella och moderna former av tillväxt. Tillväxten i de fattigaste u-länderna har en traditionell form. Den tillväxt som pågår, sker enligt devisen ”mer av samma”. Genom att använda mer resurser, till exempel jord och arbetskraft, kan produktionen ökas och på sikt fler människor födas. Människorna arbetar mer och mer, men alla utom ett fåtal förblir fattiga. De har liten möjlighet att förändra sin egen situation eftersom de är låsta i lokala, sociala och ekonomiska strukturer.

Modern ekonomisk tillväxt

däremot bygger på att man

använder resurserna (jord,

arbete, kapital) mer effektivt. Då kan även den enskilda

människan öka sin inkomst. Endast med modern tillväxt kan man utrota massfattigdomen.

När vi talar om att bekämpa fattigdomen med tillväxt handlar det alltså om att skapa möjligheter för en samhällsomvandling i stor skala. Industrialisering kan knappast undvikas. De som tror att världens industrialisering är det största hotet mot ”hållbar utveckling” kan ju glädja sig åt att Afrika systematiskt avindustrialiserats under flera decennier.

De som istället ser världsfattigdomen som det största framtidshotet kan se Asiens industrialisering som ett hoppfullt tecken. Men lärdomen från Asien är att om industrialiseringen ska minska fattigdomen måste den ske i samspel med en modernisering av jordbrukssamhället.

Marknadsledd ekonomisk tillväxt kräver tre saker: delaktighet, långsiktigt tänkande och möjlighet till risktagande.

I de minst utvecklade länderna saknar många människor dessa förutsättningar. Den fattiga människan lider brist på resurser men också på skydd och rättigheter. Institutionerna särbehandlar och diskriminerar, lagstiftning och policy gynnar de resursstarka. Ju mer utestängd från marknadsekonomin den fattiga människan blir desto större benägenhet har hon att söka skydd i den existerande lokala samhällsorganisationen. Samtidigt låser den fast individerna i lågproduktiva verksamheter.

Hur ska till exempel Afrika kunna bryta sig ur den onda cirkeln av fattigdomsalstrande, traditionell tillväxt? Frihandelsanhängare menar att ökad öppenhet för handel och kapital är enda vägen till ökad produktivitet. Men de fattigaste länderna har redan ungefär den handelsvolym man kan förvänta sig av deras ekonomier. De mest underutvecklade har ingen chans att exportera sig ur fattigdomen om man inte ändrar förutsättningarna för dessa länders produktion.

Många globaliseringskritiker tycks märkligt nog också tro på exportens undergörande kraft när de hävdar att skuldavskrivning och minskad protektionism i i-länderna är den viktigaste vägen till förändring. Att avskaffa handelshindren gentemot de fattiga länderna är mycket angeläget, men mest för att vi ska sova gott om natten. Handel är viktigt, ökad isolationism gynnar inte de fattiga u-länderna. Men handeln kommer inte att växa mer än vad den inhemska produktionsförmågan tillåter. Lågproduktiva ekonomier kan inte exportera sig ur sin fattigdom.

Produktiva människor tjänar mera pengar och pengar ger frihet att välja. Vägen bort från den traditionella tillväxten handlar om att bryta upp de strukturer som begränsar människors valmöjligheter och individuella rättigheter. I

biståndsvärlden talas mycket om stöd till småbönder och småföretag, vilket är naturligt eftersom de flesta fattiga är småbönder eller arbetar i småföretag. Men hur tillväxtbefrämjande är sådana åtgärder? Hur bra är det att ge bistånd till existerande lokala organisationer på landsbygden?

Lokalsamhället är oftast inte alls så rättvist som många vill tro utan snarare patriarkaliskt och inlåsande. Detsamma gäller den informella sektorn vars organisationsformer sällan ger individen större handlingsutrymme än de diskriminerande formella institutionerna. Det handlar därför om att få igång en process där människor kan göra fria val. Vill man att ekonomisk tillväxt ska leda till minskad fattigdom måste man acceptera behovet av social omvandling i u-länderna. Tycker man att det är viktigare att lokala samhällsstrukturer bevaras får man välja bort tillväxtmålet. Då får man också acceptera att fattigdomen består.

Christer Gunnarsson (professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet)

ARTIKELN HANDLAR OM