ÅSIKT

Ska sexlivet vara en klassfråga?

DEBATT

I våras beslutade Läkemedels- förmånsnämnden att läkemedel mot impotens inte längre ska subventioneras.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sedan dess har en stor del av låginkomsttagarna valt bort medlen.

Överläkaren Stefan Arver anser att debatten styrts av fördomar. Män som behöver hjälp beskrivs som suspekta med skamliga intressen.

Han uppmanar länsrätten, som snart ska pröva ärendet, att fatta ett mindre fördomsfullt beslut.

– Ska ett aktivt sexliv vara en lyx för de friska och de rika?

Foto: Björn Elgstrand
Hjälp fler! Överläkaren Stefan Arver tycker att debatten om subventionering av potensläkemedel styrts av fördomar. ”Beslutsfattarna har inte förstått att det är vanliga män och kvinnor som efterfrågar hjälp.”

Är sexuellt samliv en livsstil eller en naturlig del av vuxna människors liv? Frågan kan tyckas märklig, men är berättigad.

Beslutet att ta bort vissa potensläkemedel från rabattsystemet för läkemedel tycks styras av en föreställning om sexmiss-

brukare, barlejon och ångestfyllda narcissister som vill klamra sig fast i att vara ungdomar. Men så ser verkligheten inte ut. Beslutsfattarna har inte förstått att det är vanliga män och kvinnor som efterfrågar hjälp.

I genomsnitt har männen haft erektionsproblem i fem år innan de kommer till läkare. Många fler skulle vilja få hjälp men har svårt att ta sig över tröskeln, kanske på grund av den skam som impotens fortfarande förknippas med.

Frågan tycks ha fastnat i en debatt om mäns erektion och man glömmer bort att erektionen är en del av ett fungerande samliv. Sexuellt samliv tillhör det normala i 80 procent av vuxna svenskars vardagliga liv. Män och kvinnor, i alla åld-rar, sätter stort värde vid detta.

I Sverige lider uppskattningsvis en halv miljon män av någon form av erektionsproblem, omkring en femtedel är intresserade av behandling.

Gemensamt för de drabbade (männen och kvinnorna) är att erektionsförmågan är helt eller delvis ur funktion. Allt annat kan fungera: paret har en bra, långvarig relation, ett harmoniskt inre känsloliv, ett intresse för samliv. Men sjukdom av olika slag har klippt kontakten mellan upplevelsen att vilja och förmågan att uttrycka.

Blodkärlen reagerar inte som de ska och erektionen uteblir.

Det kan bero på sjukdomar som åderförkalkning, högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter eller påverkan på nervsignalernas styrka på grund av bland annat strålbehandling, ms, parkinson, ryggmärgsskada.

I dag finns effektiva läkemedel som kan återställa kopplingen mellan lust och förmåga.

Men de nya enkla läkemedlen tycks ha fött en rädsla för att friska män skulle börja missbruka dem i någon sorts prestationsiver. Läkarnas förmåga att avgöra vem som har medicinska skäl för behandling har ifrågasatts. Av kommentarer att döma har detta hot överskuggat alla andra synpunkter. Att verkligheten under den period då man fick rabatt för dessa läkemedel inte visade något alarmerande missbruk räckte inte som argument. En del uppfattade erektionsbehandling som något för mäns behov och tycks helt ha glömt parrelationen – mannen och kvinnan har ett gemensamt problem som kan avhjälpas genom att mannen får behandling. Andra samlivsproblem kan hjälpas genom att kvinnan får behandling. Viagra var det första potensläkemedlet som lyftes ur rabattsystemet 2001 av socialminister Lars Engqvist. Nya statliga Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) som nu beslutar om vilka läkemedel som skall få rabatt kom våren 2003 fram till att inget av de tre enkla och effektiva läkemedlen mot erektionssvikt ska subventioneras. Ett av LFN:s argument är att impotensläkemedel har ”låg angelägenhetsgrad”.

Hur kan man komma till den slutsatsen? Låg angelägenhetsgrad, för vem? Den som inte har några problem eller de som tillhör den minoritet som inte tycker att sexuellt samliv är viktigt? Sexualiteten har reducerats till en fråga för den enskilde, huruvida man är angelägen att ha ett sexliv. Välj själv, det är ditt liv. Din livsstil.

Det är självklart att hjälpa den som brutit benet i skidbacken. Lika självklart borde det vara att stödja den som förlorat sin sexuella förmåga efter att ha brutit ryggraden i trafikolycka eller behandlats för prostatacancer.

En i dagarna presenterad studie av överläkare Peter Ströberg vid Kärnsjukhuset i Skövde visar att den slopade läkemedelsrabatten slog direkt mot dem med sämst ekonomi. Bland låginkomsttagare med en bruttoinkomst i hushållet på under 200 000 kronor slutade 43 procent med behandling när subventionen togs bort. Bland dem med inkomster över 400 000 kronor slutade 10 procent.

Ska ett aktivt sexliv vara en klassfråga? Något som man väljer om man har råd, en lyx för de friska och dem med god ekonomi. Vart tog solidariteten vägen? Varför har omtanken slarvats bort i ett dimmoln av outtalade fördomar?

Hur mycket pengar handlar det om? Från studier i Sverige vet vi att förbrukningen av potensläkemedel är 2–4 tabletter/månad vilket med nuvarande pris på läkemedlen motsvarar 1 % av läkemedelsförsäljningen i Sverige. För samhället skulle kostnaden bli cirka 100 miljoner.

Ge läkarna tydliga regler för vilka som ska få rabatt, så kan i alla fall några angelägna grupper få hjälp till ett bättre liv. Det skamliga är inte att söka hjälp, det skamliga är att inte ge hjälp!

Vi behöver inte oroa oss för att dessa läkemedel skall punktera sjukvårdsekonomin – det blir väl använda pengar.

Läkemedelförmånsnämndens beslut att inte låta potensläkemedlen ingå i högkostnadsskyddet har överklagats till länsrätten.

Om saklig argumentation och kunskap får väga tungt och rädslan för prestigeförlust tonas ned kanske man kan nå ett bättre beslut den här gången.

Stefan Arver (Överläkare Andrologiskt centrum Karolinska sjukhuset Stockholm)