ÅSIKT

Utan hjälp får vi ingen fred i Afghanistan

DEBATT

Två år efter kriget i Afghanistan är landet fortfarande i nöd. Återuppbyggnaden fungerar inte.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Säkerheten är undermålig. Mänskliga rättigheter respekteras inte. Landet behöver mer stöd: i form av pengar, fredsstyrkor och utbildning. Det skriver Sima Samar, Afghanistans före detta kvinnominister.

Foto: GUNNAR SEIJBOLD
VÄDJAR OM HJÄLP Säkerhetssituationen är särskilt svår i Afghanistan, skriver Sima Samar, och utan hjälp är freden utom räckhåll.

Afghanistan har genomlevt tjugotre år av krig. De närmaste åren blir avgörande för landets utsikter till fred och utveckling på lång sikt, för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Med talibanernas fall växte folkets förväntningar på en framtid i fred. Två år senare är situationen i landet fortfarande mycket problematisk. På vissa sätt är den till och med förvärrad.

Det finns inte tillräckliga resurser för återuppbyggnaden och säkerhetsnivån är för låg.

Man har bedömt att mindre än två procent av Afghanistans behov av återuppbyggnad har tillgodosetts under de gångna två åren. I västra Kabul, exempelvis, är de flesta husen sönderbombade och raserade. Bortsett från butiksägare och hus-ägare som försöker reparera sina egna butiker och hem pågår inga byggnadsprojekt.

Hälften av befolkningen i Kabul saknar elektricitet, vatten och avlopp – de har ingen annanstans att ta vägen.

Med återvändandet av flyktingar har Kabuls befolkning fördubblats. Detta eftersom förhållandena utanför staden är ännu värre.

Säkerhetssituationen är just nu särskilt svår. Stridigheterna fortsätter i vissa delar av landet, kvinnor och flickor utsätts för vidriga brott mot de mänskliga rättigheterna, hjälparbetare dödas och i vissa områden når hjälpen inte längre fram. Tillverkningen av droger fortsätter, liksom smugglingen.

När den nya regeringen tillsattes för två år sedan sade vi att det skulle bli nödvändigt att öka närvaron av internationella fredsstyrkor och att tillåta dem att verka även utanför Kabul. Den afghanska regeringen, FN och hjälporganisationerna efterfrågade ett utvidgande av ISAF:s (International Security Assistance Force) storlek. Jag personligen vittnade inför FN:s säkerhetsråd i april 2002 om detta. Denna begäran har fortfarande inte tillgodosetts.

Precis som vi förutsade har säkerhetsläget försämrats, vi ser en ökad aktivitet hos fundamentalistiska extremistgrupper, inklusive talibanerna.

Talet om stöd från det internationella samfundet har varit väldigt övertygande, men det faktiska stödet har inte varit tillräckligt.

För återuppbyggnaden av andra krigsområden har det internationella samfundet spenderat betydligt mer. I Irak kommer USA ensamt att spendera cirka 800 dollar per person nästa år. Men i Afghanistan ligger det totala stödet än så länge enbart på 64 dollar per person. I Kosovo, Bosnien, Kroatien och Östtimor har man i genomsnitt haft en fredsbevarande soldat på 65 invånare. I Afghanistan går det endast en soldat på 5 380 invånare.

Såvida ingenting görs omedelbart är jag rädd att det snart kommer att vara för sent att hjälpa det afghanska folket, vilket innebär en risk även för andra länder.

Nu skulle jag vilja ägna några ord åt de åtgärder som jag rekommenderar att det internationella samfundet vidtar:

1. Säkerhet behövs i landet om både kvinnor och män ska kunna registrera sig för att använda sin rösträtt, för att folkets rättigheter ska respekteras och för att garantera att valet i juni blir rättvist.

ISAF måste bli större. Antalet soldater måste ökas med tiotusentals. En av våra farhågor är att man ska besluta om att helt enkelt flytta soldaterna från Kabul till andra platser i landet. Vi måste få fredsstyrkor runtom i landet som avväpnar de politiska grupperingarna.

Just nu väljs kandidater till Loya Jirga, det afghanska storrådet. Snart kommer de att resa till Kabul. Säkerheten för dessa delegater måste garanteras så att de vågar uttrycka sina åsikter, deras röster får inte kontrolleras av hot och annan skrämseltaktik. Man måste garantera säkerheten för delegater som står upp för kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, i annat fall kommer dessa rättigheter inte att skrivas in i konstitutionen.

Vid förra årets Loya Jirga fick anhängarna av kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, inklusive jag själv, utstå en hemsk skrämselpropaganda, till och med dödshot. Demokrati kommer inte att bli möjlig i Afghanistan om detta tillåts hända igen.

2. Vi kommer att behöva mycket mer pengar, om vi menar allvar med att bringa demokrati och fred till detta land. Fred är mer än bara frånvaron av aktiva stridigheter. Fred är mänsklig säkerhet, respekt för den mänskliga värdigheten, tillgång till utbildning, sjukvård, tak över huvudet, rent vatten och rättvisa. Fred innebär att kvinnorna i ett land har rätt att räknas som mänskliga varelser.

3. Utbildning är en viktig beståndsdel i såväl fred som i kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Återuppbyggnaden sker med hjälp av utbildning av folket.

4. Vår konstitution måste grundas på Afghanistans skyldighet att följa internationella konventioner och fördrag. Mänskliga rättigheter och jämlikhet för medborgarna måste vara tydligt inskrivna och det internationella samfundet bör hjälpa oss i denna fråga.

Jag hoppas att Afghanistan inte alltid ska vara beroende av hjälp, att vi en dag ska vara ett land som kan hjälpa folk i nöd. Men vad de senaste två åren har visat är att utan adekvat stöd från det internationella samfundet kommer vi aldrig att nå ett sådant mål.

Sima Samar (före detta kvinnominister och numera ordförande i landets oberoendemänniskorättskommission.Översättning: Henrik Karlsson)