ÅSIKT

Låt oss slippa sex och fylla efter ”Bolibompa”

Foto: KANAL 5
UTSLAGEN EFTER FYLLEFEST Olga Kouchnirtchouk utslagen på golvet i nya omgången av Big Brother efter ett matkrig i fyllan. Det hela slutade med att hon skadade handen. Måste det visas direkt efter Bolibompa, undrar tvåbarnsmamman Kajsa Kallio.
DEBATT

I lördags skrev Robinson-Robban på Aftonbladet Debatt att det är föräldrars ansvar att se till att barnen inte har honom som förebild eller låter dem se på såpor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Enklare sagt än gjort, menar tvåbarnsmamman Kajsa Kallio.

Som förälder kan man inte ha koll på barnen dygnet runt och vems ansvar är det då? undrar hon.

Kajsa Kallio.

Att uppfostra barn i dagens samhälle är ingen picknick direkt, det är snarare en ständig källa till dåligt samvete. Är man för slapp eller för sträng, dagis eller inte, kvantitet eller kvalitet, vad är rätt, vad är bäst?

Egentligen har man inte så stora pretentioner, man vill ha ungar som tackar för maten, tvättar händerna när de varit på toa, är glada och trygga och har lagom många kompisar – men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Jag känner mig heller inte alls så självklar i min föräldraroll som jag uppfattade att min egen mamma och pappa var för tjugofem år sedan. Inte bara de, utan även de flesta kompisars föräldrar verkade trygga i sina roller som förebilder när jag växte upp. Föräldrar var auktoritära varelser som åtnjöt respekt inte bara från sina egna barn utan även från omgivningen.

Det var liksom inget snack , föräldrarna hade rätt även om de hade fel och det var deras ord och handlingar som gällde som sanning.

Att vara förälder i dag är för mig en ständig osäkerhet och jag känner mig ifrågasatt, oftast av mig själv. Men även av till exempel dagis och skola som subtilt antyder att omsorg och utbildning är deras område men att vi som föräldrar måste ta större ansvar när det gäller själva uppfostran.

Media slår allt som oftast tillbaka alla anklagelser om att de bidrar till utseendefixering och bevarande av förlegade könsroller genom sina stereotypa skildringar av hur män och kvinnor ska vara. Skyll inte på oss säger media, det är ert ansvar att fostra era barn.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna mig misslyckad emellanåt och kanske är det vår frustration och känsla av otillräcklighet som har drivit fram den avart inom föräldraskap som populärt kallas curlingföräldrar. Vi undanröjer allt motstånd och viktigt engagemang och uppriktigt intresse ersätts av självutplåning och en osund vilja att som alltid finnas till hands, alltid vara ansvariga.

Vi går i alla sammanhang före med kvasten och sopar bort alla svårigheter och konflikter. Vi vill visa alla att vi bryr oss och verkligen ser till våra barns bästa samtidigt som vi vill skydda dem från allt ont och ge dem de bästa av förutsättningar. Allt för att försäkra oss om att vi gör vårt yttersta, att vi tar vårt ansvar, hela ansvaret.

Men ju äldre barnen blir desto tydligare är det att omgivningen – samhället – har stort inflytande. Barn i dag är inte speciellt gamla när de börjar spendera lika mycket tid i andra miljöer än hemmiljön och med andra människor än föräldrarna.

De lär sig, tar intryck av och låter sig påverkas, kanske i mycket större grad än vad vi tror. Som förälder är man inte med överallt och kan diskutera och kanske förklara när det uppstår problem.

Och alla familjer har inte samma regler och värdegrund, till exempel när det gäller tv-program. För många är det okej att barnen tittar både på ”Farmen” och ”Big Brother” och jag känner att det är oerhört svårt att kräva en slags innehållsföreteckning av andra vuxna när det kommer till hur de uppfostrar sina barn.

Den senaste i raden att svära sig fri när det gäller påverkan på våra barn och ungdomar är Robinson-Robban. I lördagsskrev han på Aftonbladet Debatt att det är upp till föräldrarna vilka förebilder barnen ska ha.

Om vi bara spenderar mer tid tillsammans med våra barn så klarar de av att se honom och andra dokusåpakändisar företa sig den ena idiotiska grejen efter den andra. Men ändå tycker han att han faktiskt ÄR en bra förebild men säger i samma mening att han då syftar på den sidan av honom som media aldrig visar, den Robban som är en god kamrat med många vänner och som är ärlig och sund.

Jag tvivlar inte en sekund på att den private Robban Andersson är en trevlig kille som mycket väl skulle kunna vara en bra förebild för de flesta, men samtidigt är han den offentlige dokusåpastjärnan med allt vad det innebär.

Han är stoppa-snoppen-i-drinken-Robban som åker land och rike runt på barturné och blir skitfull och sitter i tv och säger att snart måste han se till att hamna i fängelse om han ska bräcka sina egna galna upptåg.

Att han själv är ambivalent inför sin roll som förebild framgår när han å ena sidan säger han att vet att många har honom som idol och att det därför är jobbigt att framställas som en festprisse som slukar helrör med sprit men å andra sidan säger han sig vilja kunna bete sig moraliskt tvivelaktigt utan att ha dåligt samvete för det.

Detta blir dock en motsägelse i sig själv eftersom hans moraliska tvivelaktigheter nästan alltid sker i offentlighetens ljus.

Förmodligen kommer kommersiella tv-bolag att ordna konfirmationsläger i Knutby på bästa sändningstid innan de lyfter blicken från vinstprognoserna och tar sitt ansvar.

Men egentligen är det inte det det handlar om. Det handlar inte heller om att skylla ifrån sig eller på något sätt avsäga sig den stora del av ansvar som man faktiskt har som förälder. Inte heller handlar det om någon moralpanik à la Prussiluskan och förbjuda alla som inte är uppbyggligt och moraliskt försvarbart.

Nej, det handlar om rätten att slippa live-sex och fylleslag direkt efter Bolibompa, det handlar om ett samhällsansvar där man erkänner att ansvaret för våra barn inte bara ligger hos föräldrarna.

Kajsa Kallio (36-årig skånska och mamma till en 11-årig tjej och en 9-årig kille)