ÅSIKT

Dokusåporna är bra för barnen

DEBATT

Debatten om dokusåporna fortsätter. Medieforskaren Margareta Rönnberg tycker att vuxna ska släppa lite på moralpaniken.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Dokusåporna ger inte unga dåliga förebilder, tvärtom kan de lära sig ett och annat om både sex och fylla.

Foto: andreas bardell
en blådåre – även för barn Robert ”Robinson-Robban” Andersson i SVT:s Robinsonfinal. ”Vi vuxna måste sluta upp med att inbilla oss att unga människor nödvändigtvis imiterar de idiotiska grejer som de ser i tv”, skriver medieforskaren Margareta Rönnberg.

Ingen programtyp har debatterats så mycket de senaste åren som dokusåpor, denna blandning av fiktiv tvålopera och familjevideo, som bland annat kallats för förnedrings-tv, mobbnings-tv, träsk-tv. Deltagarna har setts som nationellt uppträdande exhibitionister eller rent av blottare, men oron har som vid alla moralpaniker framför allt gällt den unga publik som programmen lockat.

Men om man nu verkligen menar att dokusåporna främjar mobbning, eller lär ut omoral, måste man onekligen fråga sig varför detta i så fall skulle tilltala de unga som alltsedan förskolan (och säkerligen även i hemmet) i åratal itutats att mobbning är förkastligt och undervisats enligt läroplanens demokratiska värderingar, könsrollspedagogik och den så kallade värdegrunden? Ska vi rent av söka andra förklaringar? Programmen tyder inte alls på den kommande vuxengenerationens moraliska förfall – utan raka motsatsen till Sodom och Gomorra. Ingen annan genre, möjligen med undantag för nyhetsprogrammens krigsrapportering, har i lika hög grad bidragit till en föryngring av den offentliga moraldiskussionen.

Robinson-Robban (Aftonbladet Debatt 14/2) eller mamman Kajsa Kallio (Aftonbladet Debatt 18/2) behöver inte alls oroa sig för att de tv-tittande barnen ska efterapa dokusåpadeltagarna. Men som så ofta i samband med oron för medias påverkan inbillar man sig att barnen bygger upp sin identitet genom kopiering av ”förebilder”, trots att detta betydligt oftare sker genom avståndstagande från sådana som man inte vill bli som: anti-bilder!

Barnen och de unga diskuterar vilka som är värst i tv – inte vilka de vill bli som. Att någon överhuvudtaget kan ställa upp i ett sådant program och vem som är vidrigast. Att hävda att programmen skulle främja mobbning håller heller inte, då det ju visat sig att tv-tittarna tvärtom röstat ut just de deltagare som ägnat sig åt sådant, det vill säga tydligt visar att de finner agerandet förkastligt. Tv-tittarna ondgör sig över de falska typerna, de penning- eller utseendefixerade såväl som de blåsta och bedömer hela tiden vilka som gjort rätt respektive fel och som därmed förtjänar att vara med eller inte.

Dokusåporna (frånsett familjeprogrammet ”Expedition: Robinson”) ses dock inte främst av barn, utan av unga människor i åldern 15–39 år. Överlag har de ”farliga” dokusåporna faktiskt en mycket liten publik, 4–6 procent av alla tv-tittare. Det som visas i bild är dessutom ganska banalt leverne, medan pressen står för de smaskigare detaljerna. Barn läser inte dagstidningar före tonåren.

Dagens barn och unga, dagisgenerationen födda på 70-talet och senare, har överhuvudtaget inte ”idoler” i samma mening som deras föräldrar hade. Inga som de dyrkar eller beundrar helt och hållet, eller önskar efterlikna till 100 procent. Unga människor konstruerar sin identitet av bitar hämtade lite varstans. Endast en obetydlig del av dessa identitetsuppslag härstammar från media. Alla studier visar att unga människor grundlägger sin identitet i närmiljön, för att sedan befästa denna med uppbackande exempel i media.

Barns värderingar och strävanden är förvånansvärt lika föräldrarnas. Visst drömmer de gärna om att bli lika framgångsrika som berömda film–, musik- eller sportstjärnor (i Robinson-Robbans fall Thomas Wassberg, i dag till exempel David Beckham eller Britney Spears) genom enastående prestationer. Vad är det för fel på dessa sporrar? Och visst riktar man blicken mot dem som blivit framgångsrika ”mot alla odds” såsom Tiger Woods – särskilt om man själv upplever sig ha ett uselt socialt utgångsläge.

Har man redan börjat ifrågasätta inskränkande roller, visst riktar man då blicken mot uppmärksammade utmanare av (kvinnliga?) könsroller: Madonna, Spice Girls, fiktionsfigurer som Lara Croft eller krigarprinsessan Xena). Killarna får kanske upp ögonen för (manliga?) outsiders som Kurt Cobain, Eminem, Marilyn Manson. Även om föräldrarna hellre ser att de unga ges präktiga föredömen, hör ett visst avståndstagande från den äldre generationen självständighetsgörandet till. Men mest inflytande har beundrade vardagsmänniskor: föräldrar, andra släktingar, vänner, tränare. Dessa ”vanliga människor” bjussar dock inte på alla sidor av sig själva?

Och var någon annanstans än i tv tillåts dagens barn iaktta vad fylla gör med människors beteende, om nu föräldrar är så ansvarstagande att de undanhåller barnen detta? Varifrån ska ungdomarna hämta sina ”sexuella förebilder”? Inte från föräldrarna i vart fall, som med kall hand överlåter detta åt de medier som de sedan baktalar.

För 9–11-åringarna har dokusåporna även annan attraktionskraft, då man här för en gångs skull får beskåda vuxna som gör roliga saker tillsammans. Det innehåll som framför allt framhävs är gemenskapen inom gruppen: hur deltagarna gör både vardagliga och festliga saker tillsammans, att man har tid att sitta och prata med varandra, lösa problem, äta. Vuxna som har kul upplevs, precis som av Pippi Långstrump, som en bristvara. Yngre barn värderar också den samvaro som själva tv-tittandet på dokusåpor med hela familjen innebär och den semestertillvaro (eller dagisvistelse för vuxna) som innehållet påminner om, medan tonåringarna tvärtom uppskattar att deltagarna har föräldrafritt. För de något äldre är fantasin att vuxna ska ha mer tid för dem inte lika lockande.

För de yngsta blir dokusåpadeltagarna dock ibland till ett slags önskeföräldrar eller storasyskon som har tid till lek och spel. Det kan ju inte sägas vara tv:s fel? Särskilt för pojkar i 9–13-årsåldern tycks också den manliga vänskapen mellan deltagarna vara ytterst attraktiv.

Att se hur män kan bete sig juste mot varandra och efteråt tillsammans i diskussioner värdera olika typer av män (macho, humoristiska, ”vanliga”), där man tycks föredra ”vanliga”, verkar vara ännu ett skäl till varför man följer deltagarna vecka efter vecka.

Vi vuxna måste

med andra ord sluta upp med att inbilla oss att unga människor nödvändigtvis imiterar de idiotiska grejer som de ser i tv. Börja visa våra barn det förtroendet att vi tror också dem om att kunna reflektera, jämföra och värdera.

Margareta Rönnberg (medieforskare)

ARTIKELN HANDLAR OM