ÅSIKT

Hur ska mammor med cancer klara vardagen?

DEBATT

För två år sedan fick Heléne Nordmark bröstcancer. Hon tog sig igenom det. Men för några veckor sedan hände det som inte får hända: cancern var tillbaka.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hon är ensamstående med två barn och har 36 mils resväg till sjukhuset. Efter mycket tjat har socialen gått med på att hon ska få hjälp i hemmet, fyra timmar per dag, måndag till fredag. Men på helgerna är det stopp.

Att kämpa mot systemets byråkrati tar

lika mycket kraft från Heléne som själva sjukdomen.

– Hur överlever cancersjuka ensamstående mammor sin vardag?

Foto: HANNA TELEMAN
KAMP om vardagen Heléne Nordmark överlevde bröstcancer och porträtterades i Aftonbladets serie om bröstcancer 2002. Nu är cancern tillbaka och den ensamstående tvåbarnsmamman upplever att hon tvingas kämpa mot systemets byråkrati för att få hjälp med vardagssysslor.

Jag är 37 år. Jag har två barn. En dotter på elva år och sonen Joar, 16 månader. Vi bor utanför Hudiksvall. År 2002, då jag var gravid med sonen, fick jag bröstcancer. Under strålbehandlingen var jag tvungen att åka till Gävle fem dagar i veckan i cirka fem veckor, 36 mil tur och retur, för att strålas i 10 minuter. Med värk i lederna, trötthet och illamående av strålningen och cytostatikan åkte jag tidigt på morgonen och kom inte hem förrän sent på kvällen. Ibland hade jag med mig Joar. Under den här tiden försökte jag få hjälp av socialen med att ta hand om hemmet eftersom min sambo inte hade förmågan att göra allt jag annars gjorde, men de hänvisade bara till ”föräldraansvaret”. Men om den ena föräldern inte kan ta ansvar för mer än barnen, vad gör man då?

Några månader efter den behandlingen började i alla fall krafterna återvända. Jag kunde se framåt igen, fundera på att börja plugga, motionera och ta hand om mig själv.

I mitten på november förra året separerade jag från sonens far. I slutet av november hade jag tid för återbesök. Jag tyckte att bröstet fortfarande kändes hårt och stumt, som om det fanns någonting där inne. Jag var svullen och bröstet ömmade. Ilningarna jag känt efter strålningen hade också kommit tillbaka. Men doktorn avfärdade min oro, så jag gick hem igen och intalade mig att allt var som det skulle. Två månader senare hade bröstet svullnat till dubbla storleken, det var ömt, rött och varmt. Jag åkte då till akuten och tog prover.

Att behöva gå igenom biopsiproverna igen var skrämmande och jag grät i bilen hela vägen hem. Några veckor senare fick jag beskedet: Elakartade cancerceller. Jag skulle opereras igen. Jag var chockad, ledsen, arg, förvånad och allt däremellan. Hur var det möjligt att få återfall sju månader efter avslutad behandling? Hur ska jag orka gå igenom allt igen? Den här gången är jag dessutom ensamstående och står rätt mycket själv med allt ansvar. Min dotters pappa bor i Stockholm och har henne varannan helg. Min sons pappa tar hand om sonen två dagar i veckan.

Så jag visste vad jag hade att vänta. Jag visste att jag skulle behöva hjälp. Dagarna före operationen kontaktade jag socialen.

Vi bor relativt omodernt ute på landet (inget eget badrum och toalett) på en flerfamiljsgård, där alla praktiska sysslor, till exempel eldning, vedinkörning, snöskottning sköts av de boende. Dessa sysslor kommer jag inte att orka med, därför ska vi flytta till en lägenhet inne i byn. Jag ville få ekonomisk hjälp med att hyra en flyttfirma, men de verkade inte förstå att det var bråttom. Byråkratin tillåter inte att en person får fatta självständiga beslut, utan en annan person måste godkänna beslutet. Blanketter måste fyllas i, intyg införskaffas, skrivas under och skickas, med mera.

Den energi som jag ska rikta inåt på mig själv för att bli frisk läcker i stället ut på annat, som att just fylla i blanketter till socialen. Jag blir förvånad hela tiden, hur jag måste ansöka om än det ena, än det andra.

Ingen verkar förstå hur jävla jobbigt det här är och hur mycket energi jag lägger på att allt praktiskt runtomkring för att mitt och mina barns liv ska fungera.

Socialtjänsten kom på hembesök i förra veckan, ett par dagar innan min första behandling skulle börja. De frågade om jag hade släktingar som kunde hjälpa till, ”kunde min mamma packa”? Hon som redan tar hand om barnen så ofta hon kan handlar, diskar, dammsuger, lagar maten med mera. Jag frågade handläggaren på socialen hur man kan betala 35 000–60 000 kronor för en behandling av en missbrukare men inte vilja hjälpa mig. Hon svarade: ”Men den personen behöver ju vård.”

Systemet kanske funkar för dem som får cancer när de är i sextioårsåldern och har vuxna barn. Då har man ju bara sig själv att ta hänsyn till. Då kan man bo på patienthotellet i veckor, läsa, se på tv och inte oroa sig för hur det går hemmavid.

Ska jag behöva stå utan hjälp även denna gång? Vem hjälper mig med mina barn? Att

inskolning på dagis blir av?

Att vårt liv inte faller ihop som ett korthus?

Till slut blev jag så förbannad att jag gick till vår lokaltidning. Efter en artikel där beviljade socialen hjälp till flytten och fyra timmars hjälp hemma, måndag till fredag. Det är jättebra, det händer något! Men nu undrar jag naturligtvis om de tror att jag kan välja att inte vara sjuk av cytostatikan på helgen. Ser jag för frisk ut? Hade jag fått mer hjälp om jag hade haft ett hål i huvudet? Är det här ett glesbygdsproblem? Är det bara i Hudiksvalls kommun det här problemet finns? Hur överlever cancersjuka ensamstående mammor sin vardag?

Just nu önskar jag att, de dagar jag mår som sämst, få ha tillgång till en person som tar hand om det praktiska och ser till att barnen får det de behöver. Då kan jag i lugn och ro känna att jag tryggt bara kan ägna mig åt att bli frisk.

För tiden går, jag har redan påbörjat behandlingen och precis som förra omgången tar det sån tid, innan det händer något – om det händer något alls. Och tid – det är som sagt det jag har minst av allt just nu!

Heléne Nordmark