ÅSIKT

Jag väljer alltid att ta hand om män

Foto: ERIC ROXFELT
”brist på manliga förebilder” Under sina mer än 20 år på Österåkeranstalten har Anita Freiler sett våldet bli allt grövre – både i verkligheten, på video och i dataspel. Bristen på goda manliga förebilder är skriande, skriver hon.
DEBATT

Under ett yrkesliv på anstalt har Anita Freiler lärt känna den våldsamma mannen bättre än de flesta.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han är oftast trasig av barndom och har ofta bristande medkänsla.

– Min egen syn på ”mannen” har nog förändrats såtillvida att han inte behöver vara någon så kallad Allan, bara han har en stor portion humor.

Jag har jobbat i över 20 år på Österåkeranstalten och mött ett stort antal så kallade våldsverkare.

De allra flesta av mina ”pojkar” har haft en ”klassisk” uppväxt med en splittrad familj, med missbruk och misshandel. De är alla trasiga själar, jagsvaga individer, som utvecklat en negativ bild av sin egen person och av omvärlden. Bristen på goda manliga förebilder är skriande.

Det finns ingen enkel förklaring till varför vissa av oss tar till våld i stället för ord. Enligt psykologerna är de allra första åren i ett barns uppväxt av väsentlig betydelse för hur man som individ skall klara sig senare ute i samhället.

Vissa män jag möter har i vuxen ålder svårt att gå in i känslomässiga relationer och förblir ofta ensamma, andra söker ständigt efter nya kärleksobjekt för att få bekräftelse.

Den genomsnittlige mannen jag möter på mitt arbete visar brist på empati. Han visar mycket lite eller ingen medkänsla för sina offer, känner ingen ånger för vad han gjort.

Han rättfärdigar ofta sina handlingar genom att hävda att han utfört dem i självförsvar, att ”det var antingen han eller jag” och att den andre ”minsann” visste vad han gav sig in på.

Vidare har han vanligtvis svårt att klara av motgångar, han kan inte kontrollera den ångest som en motgång innebär. Han agerar utåt i våldsamma handlingar mot den som upplevs som provokatör eller så vänder han känslostormen inåt mot sig själv.

På anstalten finns möjlighet till psykologhjälp, men han – och hans ofta mycket unga manliga medinterner – är inte motiverade. Han klarar inte av de starka känslor som ett psykologsamtal innebär. Han upplevs som omotiverad. Vi lämnar ”pojkarna” till varandra och till träningslokalens enda möjlighet att avreagera sig.

Lägg så till att många av dem hamnat i olika missbruk, ofta som ett misslyckat försök till självmedicinering. Den drog som oftast leder till grova våldshandlingar är alkoholen. Om alkoholen skulle upptäckas i dag borde den vara förbjuden.

Sen kan man titta på vilka förebilder pojkar har. Hur bra vore inte världen om alla hade Bamse som idol? Ofta blir våldsmännen hjältar i medias framställning. Vilka hjältar har en tolvåring av i dag?

På daghemmen finns knappast några män, skolorna är kvinnodominerade. Till och med på anstalter som vår är kvinnorna i majoritet.

För att ytterligare snedvrida våra pojkar matar vi dem med ett enormt utbud av videovåld. Dagarna i ända skjuter och skär man halsen av sina fiender.

Min bestämda uppfattning är att våldet på video och i dataspelen har fått en alltför stor utbredning och att vi ännu inte insett vilka fruktansvärda konsekvenser detta för med sig.

När killarna slogs på min skolgård var det alltid någon som vågade säga stopp, någon som höll i en jacka eller ett par glasögon.

Det som i dag är än mer skrämmande är de gäng som likt vargflockar drar runt på stan för att hitta ett lätt byte. För dem är själva våldet kicken. De är ofta triggade av rohypnol eller anabola, vilket dämpar alla känslor som empati och rädsla.

Gamla hederskodex som att aldrig vara fler mot en eller att inte slå någon som ligger ner gäller inte längre.

På anstalterna har klimatet hårdnat betydligt, det händer att en man väljer frivillig isolering för att han är rädd för repressalier. Kanske har han sagt för mycket i utredningen, eller så har han inte gjort rätt för sig på annat sätt. Bara det att prata för mycket med personalen kan på vissa anstalter leda till stryk.

Min egen syn på ”mannen” har nog förändrats såtillvida att han inte behöver vara någon så kallad Allan, bara han har en stor portion humor. Jag vet inte på vad sätt mitt jobb påverkat mig i min syn på männen omkring mig. Jag har två långa förhållanden bakom mig och är nu inne på mitt tredje, jag tillhör den grupp kvinnor som inte gärna lever ensamma utan helst vill ha människor omkring sig.

Jag har valt vårdande yrken och jag tror att mina relationer till män ofta hamnar i något slags vårdförhållande, där jag prompt skall ta hand om gubben av olika orsaker. Sen har jag blivit lite allergisk mot allt vad missbruk heter, en missbrukare kan man enligt min erfarenhet inte alltid lita på.

De brott som är svåra att förklara och förlåta är brott begångna i blind så kallad patologisk svartsjuka. Eftersom jag är mamma till tre döttrar har jag ofta varit orolig för att flickorna skulle förälska sig i en sjukligt svartsjuk man. Jag har haft tur och gillar mina svärsöner.

Mer allmänt så har jag nog blivit avtrubbad. Allt jag hör och ser får mig att undra vad som kan ligga bakom.

Jag har ju ibland möjlighet att både läsa tidningarnas rubriker och offrets version samt träffa brottslingen på arbetet. Någonstans mittemellan ligger väl ofta sanningen.

Anita Freiler (vårdare på Österåkeranstalten)

ARTIKELN HANDLAR OM