ÅSIKT

Manlig humor – visst finns den

Foto: MARIA STRÖM
Kajsa Ingemarsson urskiljer tre drag i den manliga humorn. Och undrar: Vem vill vi ligga med?
DEBATT

Komikern Kajsa Ingemarsson verkar i en mansdominerad bransch. De kvinnor som vill ta sig fram får räkna med att jobba hårdare än männen för att bli accepterade.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Varför finns det så få roliga kvinnor? Är kvinnor verkligen roliga?

Det är några av de vanligaste frågorna Kajsa Ingemarsson fått under sin karriär. Därför bjöd vi in henne till debattserien Den svenska mannen och bad henne vända på steken: Är män roliga? Så där i allmänhet.

Det finns massor av roliga män. Jag måste börja med att slå fast det.

Några av de roligaste kolleger jag haft är faktiskt män. Det finns till och med de som anser att en del av Sveriges allra roligaste personer är män. Och kanske har de rätt.

Så finns det då en specifik manlig humor? Och hur ser den i så fall ut?

Ja, spontant urskiljer sig tre drag i den manliga humorn: det okritiska, det opersonliga och det löjliga.

Det okritiska först.

Jag hamnade vid ett tillfälle på en liten komikerklubb där ett antal okända förmågor skulle uppträda. Alla var män. De flesta var dåliga, några riktigt dåliga, någon hyfsad och en – katastrofalt usel.

Publiken vred sig generat under fullständig tystnad. Ingen, absolut ingen, skrattade. Fiaskot var fullkomligt. Det hade räckt för att knäcka vem som helst. Men inte den här killen.

När jag några veckor senare besökte samma klubb uppträdde han igen. Och veckorna därefter – igen och igen. Blind och döv för sin egen oförmåga.

Det här okritiska förhållandet till den egna talangen är dessvärre något som utmärker många manliga ”wannabees” i humorbranschen.

När det gäller det opersonliga menar jag att män sällan och ogärna driver med sig själva. Det är synd, för män är ganska komiska. Tyvärr har få av dem upptäckt det. Eller vill exploatera det. Det är mindre utlämnande att skoja om ufon än om sin egen ölmage.

Och humorn fungerar också utmärkt som redskap för att hålla det privata fredat och fienderna på avstånd. Humorn som vapen alltså. En klassisk teori.

I den manliga världen är förmågan att få andra att skratta nästan lika högt rankad som en schyst teknik i armbrytning. Det här lär sig män redan som små pojkar och det är så outsiders tar sig igenom en utsatt barndom. Och blir berömda, framgångsrika och förmögna på kuppen. Jag måste erkänna att det är en lyckad strategi.

Okej, det löjliga då. Här hittar vi mannens något beklagliga fäbless för lösmustascher. För att göra det roliga roligare vill han gärna spöka ut sig.

Det mesta duger: rutiga kavajer, syntetperuker, kepsar. Eller så klär han ut sig till kvinna. Brer på rejält med blå ögonskugga och hissar upp nätstrumporna under kjolen. Fattas bara dålig hållning och en bonnig dialekt så är han hemma.

Och visst är han rolig, vi skrattar så gärna åt Kurt Olsson och Robert Gustafssons dreglande krumelurer.

Men den relevanta frågan här är förstås: Vill vi ligga med dem?

Nej. Kvinnor vill inte ligga med män i lösmustasch, det är lika bra att slå fast det en gång för alla. Att vi skrattar åt honom betyder alltså inte alltid att vi är mottagliga för sex. Så var det sagt.

Ja, jag inser att en del män säkert värjer sig och säger att sex inte är syftet med att vara rolig. Men, tro mig, det är det. Män gör ingenting utan mål, inte ens promenerar, och män vill alltid ligga med kvinnor (utom de som vill ligga med män, men det är samma sak – fast tvärtom). Alltså är de roliga för att få sex.

Men ibland är det helt enkelt så att man får välja: Skratt eller sex.

Jag tar ett exempel. Visserligen är Johan Rheborgs plyschklädda hi-fi-guru Farbror Barbro roligare än Henrik Schyfferts coola, humorlösa dj, men vem var det som fick posera med nedhasade jeans i Café?

För att förstå vad jag menar kan ni göra det här lilla experimentet, gärna framför en spegel: Klä ut er till Papphammar och försök att ta er runt i lägenheten på rullskridskor. Klä sedan ut er till Kevin Costner och försök er på samma sak. Vilket var roligast?

Men män gillar inte bara sex, de gillar makt också. Och här har vi ytterligare en aspekt av mannen som humorist. Den som har skrattarna på sin sida har nämligen också makten. Och vice versa.

Det är därför det sprids myter om att män som Bosse Ringholm och Ingvar Carlsson i själva verket är roliga. Sådana historier har ungefär lika hög sanningshalt som de om råttan i pizzan och invandrarfamiljen som odlar potatis i vardagsrummet.

En gång berättade Birgitta Dahl för mig att just Ingvar Carlsson är en riktig skojare. För att bevisa detta drog hon en anekdot om hur han vid ett tillfälle för femton år sedan hade gjort ett practical joke (kanske var det en pruttkudde, jag minns inte riktigt). Efter det är jag helt övertygad om att Ingvar Carlsson inte är en riktig skojare. Practical jokes är humorns korpserie, rankad snäppet över ordvitsar.

En politiker som däremot är rolig är Bo Lundgren. Det vet jag, för honom har jag träffat själv. När han fick veta vad jag sysslade med berättade han med gravallvarlig min att han också var en ”humoristisk person med mycket självironi”. Jag kan garantera att det inte var något självironiskt med det han sa. Det gör inget, han var jätterolig ändå.

Män brukar säga att de gillar kvinnor med humor. Det gör de inte. De gillar kvinnor som skrattar åt deras skämt. Därför är inte det snällaste vi kan göra mot en man att bjuda på marängsviss eller säga att han är världens bästa älgjägare, utan att helt enkelt skratta på rätt ställe. Då växer han, och det kan ju vara trevligt.

Och kanske kan det också fungera preventivt. Om vi skrattar åt honom redan vid hans första stapplande försök att vara rolig, så kanske han låter lösmustaschen ligga. Det kan vara värt ett försök.

Kajsa Ingemarsson (författare och komiker just nu aktuell som programledare i Godafton Sverige på TV3)