ÅSIKT

Jag har orkat utan att egentligen orka

Det går aldrig över ”Jag lever i samma samhälle som ni, men klarar inte av de vardagssysslor ni anser vara lika naturliga som att andas”, skriver Kee Leong. Det började när hon var 16, nu är hon 21. ”Det skulle ju bara vara en tonårsgrej! Nånting hormonellt som försvann med åldern. Men det går ju aldrig över.”
DEBATT

I dag startar Aftonbladets artikelserie om barn och tonåringar som begår självmord.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kee Leong, 21, har aldrig försökt ta sitt liv. Men det har varit en kamp för att överleva ibland.

– Jag vill säga till alla föräldrar, vänner och alla som bryr sig om någon, som inte hanterar livet lika lätt som alla andra: Fråga inte ”kan jag göra nåt?” utan just do it!

För två år sen skrev jag en text på Aftonbladet Debatt om hur dyrt det var med terapi i Sverige när man fyllt arton och hur svårt det var för unga att bli sedda när de mådde dåligt. Aldrig kunde jag tänka mig att två år senare återigen skriva om det träsk som fortfarande utgör min världsrymd. Det skulle ju bara vara en tonårsgrej! Nånting hormonellt som försvann med åldern. Men det går ju aldrig över. Och det gör så ont att läsa orden om att inte orka längre, inte stå ut en enda minut eller sekund till, skrivna för åratal sen, och veta att allting är fortfarande precis likadant. Jag har orkat utan att egentligen orka.

Det började när jag var sexton. Jag minns fortfarande första gången jag låg orörlig på mitt vardagsrumsgolv, i min hjärna fattades orken att ställa sig upp, utföra sysslor, fungera. Maskineriet bröt ihop i flera timmar. Det var både skrämmande och fascinerande. När jag flyttade till Stockholm träffade jag nya vänner som kände precis som jag. Vi trodde att vi tog hand om varandra men antagligen blev vi bara sjukare. Som ett race, vem kan må sämst? Vem kan vara mest destruktiv? Som tonåring var symptomen uppror, musik och självdestruktivt beteende. Vi vände oss mot vuxensamhället och skadade oss själva. Ofta blev skolan lidande också. Vem orkar bry sig om matte när det tar upp all energi att fortsätta andas? Som lite mer vuxen är det inte så mycket uppror som en genuin önskan om att kunna tackla nya livserfarenheter på ett bra sätt och inte falla i bitar för minsta lilla motgång. Frågan jag ställer mig oftast är ”hur ska man orka egentligen?” men den blir aldrig besvarad utan jag bara släpar mig vidare. Orkar.

Aldrig har jag försökt ta livet av mig. Om jag är rädd för att gå till Posten, hur ska jag då våga dö utan att veta vad som väntar? Bättre att stanna i trygghet, i misär, välbekant och nattsvart. Och sålunda varken avslutas eller fortskrider livet. Det står och stampar med små fötter på samma ställe, inte bra men välbekant.

Men det är stor skillnad på självdestruktivitet och självmordsförsök. Det första handlar om att vilja överleva, det andra om att inte vilja leva alls. Men det borde inte handla om det ena eller det andra. Utan helt enkelt om att leva.

Jag är en person som lever i samma samhälle som ni, en av många som inte klarar av de vardagssysslor ni anser vara lika naturliga som att andas. Men jag kan inte andas, jag kan inte expandera min bröstkorg tillräckligt. En sån sak som frasen ”Hur mår du?”. Den till synes oskyldiga vardagsfrågan hänger i luften. Förhatlig. Den uppväcker en myriad av otrevliga känslor. Tvingas känna efter, vill inte ljuga och säga ”bra” men vet att ”inte så bra” skulle generera frågor, och personen som ställde frågan från början bryr sig ju inte. Han är bara artig.

Det är svårt att skriva om det hela utan att banalisera eller kommersialisera. Jag vill inte lämna några läsare oberörda. Vad tjänar det till att hamra sönder mitt tangentbord, att göra mitt yttersta för att ni ska förstå, om ni sedan avfärdar mina ord som ännu en sentimental hjärtasmärtatext av en vilsen liten tjej som borde ge plats åt viktiga debatter om miljön och politik? Jag hoppas att det inte blir så.

Ångesten är riktig. Glaset är halvtomt, livet är en kamp, allting är skitläskigt och händerna skakar, Med revben som flämtar efter luft, med orkan i hjärnvindlingarna, det är kris i mitt liv, ring Bris men jag är 21, bor i ett främmande land där allting är tre gånger så läskigt och jag vill bara andas obehindrat. Så jag bara undrar: Hur ska jag orka?

Det finns kuratorer och ungdomsmottagningar som säkert gör ett fantastiskt jobb med många och det är tur att de finns, men av nån anledning hjälpte de inte mig. Jag tror att det kan bero på frivillighetsfaktorn – att själv vara tvungen att aktivt söka hjälp, ringa och boka tid. Men hur ska man orka göra detta när man är livrädd för telefonen, för att gå till främmande ställen och aldrig orka genomföra sysslor? Jag minns att jag önskade att någon resolut skulle ta tag i mig och deklarera ”Ta det lugnt! Jag fixar biffen.” Och sen ordna allting. Se till att jag kom i väg på terapisessioner eller vad det nu var. Som en personlig tränare för själen.

Vad jag föreslår

är inte en budgetomstrukturering för utbildande av nämnda personer. Varje barn ska redan ha minst en själsomsörjare. Jag vill säga till alla föräldrar, vänner och alla som bryr sig om någon, om denna någon inte hanterar livet lika lätt som alla andra, hjälp dem. Fråga inte ”kan jag göra nåt?” utan just do it, goddamn.

Kee Leong (21 år glassaffärsmanager i Maryland USA)