ÅSIKT

Jag skulle mörda min bästa kompis

Foto: ERIC ROXFELT
BLEV FREDSAKTIVIST Ali Shafiei vet av egen erfarenhet att hämnd och våld inte är lösningen på våldet i Mellanöstern.
DEBATT

Det Irak vi ser i dag är en oändlig kedja av hämndaktioner. Som i sin tur föder terrorism.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ali Shafiei vet vilka konsekvenser hämndbegär kan få. När han var nio år dödades hans pappa hemma i Iran. Som äldste sonen skulle han inte bara bli familjens överhuvud. Han skulle också hämnas sin fars död.

Våld kan inte lösas med våld och det finns inget värre än hämnd i männi-skans värld. Av det har jag privat erfarenhet. Jag var nio år när min far dödades. Som äldste sonen fick jag bli vuxen på en gång. Framför mig låg två uppgifter som jag skulle klara av. Först skulle jag som nybliven man inta min fars position i familjen och bestämma över de andra. Sedan skulle jag också förbereda mig på att bli mördare: min far mördades av en man som hämnd för att min farfar en gång i tiden mördat hans far.

Samma kväll som min far mördades tog min farbror min hand och förde ner mig till vår källare. Bland de tiotal mattor som låg ihoprullade där fanns det en där ett gevär låg gömt. I Iran på den tiden, i mitten av sextiotalet, hotades den som hade vapen hemma av dödsstraff. Min farbror rullade upp mattan och visade mig geväret och föreläste: ”Det är din fars Brno. Det är nu din plikt att döda din fars mördare eller hans äldste son.”

Det groteska var att mördarens äldste son var min bästa vän i skolan. Vi satt i samma bänk i klassrummet. När jag efter en vecka började skolan igen bad läraren min kompis sitta två rader bakom mig. Det dröjde flera veckor innan vi började prata med varandra. Han frågade mig med rädsla i halsen om jag skulle döda honom när jag blev äldre. Jag svarade inte. Jag blev aldrig en mördare, i stället satte jag punkt för hämndkedjan och blev fredsaktivist.

Efter den 11 september har ett nytt kapitel börjat i Washingtons utrikespolitik: ”kampen mot internationell terrorism” som i själva verket står för ”kampen mot den islamiska terrorismen”. I Af-

ghanistan störtades talibanregimen som kom att bli en bas för terrorismen.

Eftersom talibanerna var så grymma mot sitt folk och framför allt mot kvinnorna kunde USA lätt övertyga världens opinion och rättfärdiga millitära operationer där nere. En lätt seger i Afghanistan resulterade i att USA och Storbritannien tog nästa steg i kampen mot terrorismen och störtade den svaga och maktlösa Saddamregimen i Bagdad som varken hade någonting med terrorismen att göra eller var något hot mot världen.

Bush och Blair lyckades aldrig trots alla falska och påhittade anklagelser om Iraks ”massförstörelsevapen” övertyga världen och framför allt FN att starta ett krig mot Irak. I stället mötte de ett brett motstånd världen över där miljontals marscherade på gatorna och ropade för fred.

På Aftonbladets debattsida 17 februari 2003, en månad innan kriget började, skrev jag: ”Om Washington och London startar kriget på egen hand, utan FN:s stöd, utan att övertyga resten av världen, utan att sträva efter en fredlig lösning kommer det endast att förstärka terrorismen världen över.” Nu ett år senare, med facit i hand, ser jag hur rätt jag hade. Irak av i dag är ett helvete för vanliga människor. Explosioner hörs dag och natt, där priset på ett människoliv är billigt och där ingen kan känna sig säker.

För de islamiska terroristerna, som äls-kar att kriga, att döda och önskar att själva få bli martyrer, har däremot Irak blivit ett paradis. De föds och växer i miljöer som Bush och Blair skapat i Irak.

Jag skrev då att ”FN kan tvinga bort Saddam utan att kriga och låta oppositionsrådet som består av välkända och kunniga personer ta över makten”. I dag har samma oppositionsråd i skuggan av ockupationen bildat en regering, men det är en regering bara på papperet. Den är maktlös och inte särskilt populär bland folket. I dag, ett år efter ockupationen, är det inte så lätt för USA och Storbritannien att dra sig ur helvetet de själva orsakat. Det är inte heller någon lätt uppgift för FN att hjälpa till, men det finns ingen annan utväg. Trots alla svårigheter måste FN ställa upp och hjälpa irakier att bygga upp sitt land.

Kampen mot internationell terrorism har nu omvandlats till en brutal tävling, där USA och Israel på en sida tävlar mot Hamas och al-Qaida på andra sidan.

Nyckeln till fred finns fortfarande i Mellanöstern, i konflikten mellan Israel och palestinier. När Osloavtalet ingicks var Hamas och andra islamiska terroristgrupper isolerade i området. I dag när USA vänder ryggen mot palestinierna och låter Sharon genomdriva sina brutala metoder mot palestinierna blir Hamas frälsare och folkkära! När Ahmad Yassin begravdes följdes kistan av över tvåhund-ratusen deltagare. Det finns en stor risk att våldet och terroristiska aktioner sprider sig över Europa.

Vad som hände i Madrid kan härnäst upprepas i London eller Warszawa. Världen behöver ro och våld måste stoppas inte bara med våld, och den här rösten hördes nyligen i Madrid. Vi måste sätta punkt för alla hämndaktioner.

Ali Shafiei (Författare. Har bott i Sverige sedan 1989. Kommer ursprungligen från Iran där han var engelsklärare. Fick sparken från skolan för att ha gjort en antologi om kriget Iran–Irak tillsammans med sina elever. Driver en spelbutik i Stockholm.)