ÅSIKT

Barnen är i livsfara när vården skär ned

DEBATT

Barn som egentligen behöver intensivvård skickas till vanliga avdelningar för att det inte finns plats.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vårdplatser står tomma för att det råder brist på personal.

Maria Sandberg tar illa vid sig av nyhetsinslagen om att ytterligare nedskärningar planeras inom intensivvården för barn.

Hennes son dog åtta månader efter sin alltför tidiga födelse. Han levde sitt lilla liv på intensivvården.

Hon vet hur viktigt det är både som liten bebis men även som förälder att det finns resurser.

Foto: CONNY SILLÉN
FÖRLORADE SITT BARN Maria Sandbergs son Benjamin levde åtta månader på två olika intensivvårdsavdelningar. Tryggheten på sjukhusen är otroligt viktig för barnens tillfrisknande, menar Maria. Hon är övertygad om att den går förlorad vid nedskärningar.

I måndags kväll visade TV4:s nyheter ett inslag från Astrid Lindgrens barnsjukhus som handlade om nerskärningar.

Där, på intensivvårdsavdelningen, låg ett litet nyfött barn i respirator, nyopererad, med sitt liv helt i händerna på kompetent vårdpersonal. Alla som arbetar kring det lilla barnet har del i hans tillfrisknande, alla från lokalvårdare till överläkare. Där finns inga som helst utrymmen för nedskärningar!

Jag arbetar inte inom sjukvården. Jag är mamma till en liten pojke, Benjamin, som levde hela sitt åtta månader långa liv på två olika intensivvårdsavdelningar. Då var det han som kämpade i respirator mot sin egen kropp.

Att leva i en sådan miljö som förälder till ett mycket sjukt barn är obeskrivligt påfrestande. Man stänger hela omvärlden ute, det kan rasa ett världskrig utanför "bubblan" utan att man ens märker det! Allt kretsar nämligen kring ens barn: Provsvar, siffror och kurvor på övervakningsskärmen... Liv och död. Och personalen. Den enda trygghet man hade var sin tillit till deras kunskaper och yrkesskicklighet.

Än i dag, snart två år efter min sons bortgång, kan jag känna ångesten inför helgerna. Ett märkligt fenomen var att ofta när det blev problem, att han blev sämre, hände det under en helg. Då var personalstyrkan tunn, ofta var det många okända ansikten som inte kände ens barn mer än genom journaler. I värsta fall någon stackars inkompetent inhoppare från en helt annan avdelning...

Jag vet inte hur jag med ord ska kunna beskriva hur oerhört viktigt det är för oss föräldrar till barn på en intensivvårdsavdelning med "rätt" personal.

Viktigt för oss därför att vi vet hur viktigt det är för välbefinnandet hos våra barn! Barnen känner sig trygga med skö-terskor och vårdare de känner igen, redan i mycket tidig ålder.

Benjamin föddes i graviditetsvecka 24, och inte många veckor äldre visade han tydlig oro vid obekanta händer och främmande röster. Oro som i sin tur kunde leda till nedsatt syreupptagning i blodet och många gånger akuta försämringar av hans sjukdomstillstånd.

Hela tiden strävade man efter att hålla barnen så nöjda och belåtna som möjligt, allt för att förhindra oro och ångest. Och hur är det möjligt om det hela tiden kommer ny personal, som inte känner barnen och vet vad de tycker om - och inte gillar? Eller på de avdelningar där personalbrist råder, och de stackars människor som får sköta två, tre eller fyra människors arbete?

Stress kan bli ödesdigert på en intensivvårdsavdelning. Ständigt tvingas personalen fatta viktiga beslut och även små misstag kan bli avgörande för barnens framtid.

Jag lider med de stackars föräldrar som i dag tvingas leva och kämpa med sina barn på intensiven. Det är en mardröm redan under de mest gynnsamma förhållanden. Hur ska det då inte vara i dag?

Till Sveriges politiker kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet och undra vad de tänker med egentligen. Jag blir livrädd när jag inser vad det är för människor som sitter och bestämmer över våra liv!

Välfärdssamhället Sverige, vilket skämt.

Maria Sandberg , 30 år