ÅSIKT

Vänsterfeministerna vill göra alla till offer

Foto: ULF HÖJER
SKEPTISK MOT FEMINISTPARTI Vänsterfeminister betraktar alla kvinnor som en grå anonym massa, menar Maud Olofsson. Det som behövs i stället är en politik där vi ser kvinnor som individer med olika behov.
DEBATT

Gudrun Schyman, Ebba Witt-Brattström med flera säger sig vara redo att dra i gång ett feministiskt parti. Men kan ett sådant parti förena kvinnor från både vänstern och högern?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Centerledaren

Maud Olofsson är skeptisk.

– Jag kallar mig gärna feminist. Men liksom många andra har jag svårt att känna igen mig i den analys som vänsterfeministerna ofta gör. De tror att allt som behövs är kollektiva lösningar.

I nio år har svenska folket och svenska kvinnor haft vänstern vid makten. I nio år har vi hört det vackra talet om kvinnor i offentlig sektor, om världens mest jämställda regering, om andra perspektiv och om kvinnliga värderingar. Men har det blivit någon skillnad på dessa nio år?

På de nio åren har löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökat med 1 200 kronor. Varje månad. Kvinnors sjukskrivningar har nästan tredubblats. Nästan var fjärde kvinna utsattes under 2002 för våld. Inte ens var sjätte vd i ett statligt bolag är en kvinna.

Det är resultatet av vänsterns jämställdhetspolitik!

Skälen till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors möjligheter fortfarande är så stora är ganska uppenbara. För en politik som betraktar oss kvinnor som offer, som utgår från att alla vi kvinnor är likadana och från att kvinnors naturliga arbetsplatser finns i offentlig sektor kan inte leda till jämställdhet.

Ändå finns det de som nu hävdar att det vi behöver är mer av vänsterinfluerad jämställdhetspolitik. Trots att utvecklingen under de nio år man redan fått på sig gått i fel riktning och trots att klyftorna mellan män och kvinnor ökat. Borde inte slutsatsen av det i stället bli att det är helt andra lösningar än de som vänstern vill ha som Sverige behöver?

Jag kallar mig gärna feminist. Men liksom många andra har jag svårt att känna igen mig i den analys som vänsterfeministerna ofta gör. I deras värld behöver man bara byta ut ”klass” mot”kön” och i övrigt följa samma marxistiskt inspirerade analysmodell. Och då landar man självklart i att det som behövs är kollektiva lösningar, lika för alla.

Visst finns det delar i det ojämställda samhället som kan beskrivas i kollektiva termer. Lönediskrimineringen mellan kvinnor och män t ex är i stor utsträckning systematisk tvärs igenom hela samhället och drabbar därmed kvinnor som kollektiv.

Men det betyder ju inte att de bästa lösningarna är de som betraktar kvinnor bara som ett kollektiv, som en grå anonym massa av individer med samma förutsättningar och samma behov. Tvärtom!

Men det blir också fel om man helt förnekar behovet av politiska beslut och bara hänvisar till individen.

Vad svenska kvinnor behöver är en feminism som inser att det inte går att skapa jämställdhet vare sig med enbart kollektiva beslut eller genom att enbart hänvisa till individen. I stället behövs en politik som förmår göra både och.

Ska vi komma vidare måste vi slå in på en annan kurs. En kurs som ser oss kvinnor som de individer vi är och som utifrån en humanistisk grund ger oss likvärdiga förutsättningar som våra män.

Självklart krävs det en del politiska beslut om vi ska nå ett jämställt samhälle. Det krävs arbetsvärdering. Det krävs hårda tag mot nedsättande språk och kränk-ande behandling i skolan.

Det krävs en politik där lagstiftningen mot diskriminerande lönesättning är stark, med domar mot företag som inte sätter löner jämställt. Och en politik som förmår öppna upp arbetsmarknaden så att fler sektorer också blir naturliga arbetsplatser för oss kvinnor.

Men det behövs också en politik som behandlar kvinnor och män som vill starta företag lika. Socialdemokraternas diskriminering av välfärdsentreprenörer (företagare inom offentlig sektor) är bara ett av många exempel på hur fel politiken slår mot oss kvinnor. Ska vi ge lika villkor till kvinnor som män så är det också självklart att anställda i offentlig sektor ska ha både utmaningsrätt och lika villkor i trygghetssystemen.

Men det krävs också en skärpt lagstiftning kring våld mot kvinnor. Kvinnor ska inte behöva leva i rädsla för trakasserier eller hot om våld. Så här dagen efter Tumbadomen är det uppenbart att lagstiftningen inte fungerar till skydd för utsatta kvinnor, utan att bevisbördan fortfarande ligger tungt på den kvinna som blivit utsatt, slagen eller våldtagen.

Det är hög tid att regeringen tar sitt ansvar och återkommer med de lagförslag man så länge gjort utfästelser om.

Men det räcker inte bara med politiska beslut. Politiken har sin roll. Men vi som individer har också vår roll.

Bland det viktigaste vi kan göra är att se vad som pågår och ge varandra stöd, kvinnor emellan.

Ju mer kunskap vi har, ju mer vi vet om de beteenden som diskriminerar och om de strukturer som stänger ute, desto bättre kan vi stödja varandra. Då kan vi bryta med de härskartekniker som så många kvinnor drabbas av.

Men det räcker inte med att vi kvinnor tar ansvar. Det behövs framför allt män som ser vad som pågår och som inte accepterar dagens orättvisor.

Om vi bara reducerar

jämställdhetsarbetet till att handla om att begränsa männens möjligheter, då har vi inte kommit någonstans. Då har vi bara ersatt en sorts förtryck med ett annat. Om kampen för ett jämställt samhälle bara blir en fråga bara för de drabbade kvinnorna, då kommer vi aldrig att nå jämställdhet. Det borde de som nu funderar på att bilda ett särskilt feministiskt parti inse.

Maud Olofsson (Partiledare c)