ÅSIKT

Har du sett Turkiet på riktigt, Lena Ph?

Foto: PER NORDMARK
LANDETS ANDRA SIDA Alla medborgare i Turkiet behandlas inte med respekt, skriver Claes Nordmark som är ordförande i Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. Tillsammans med 16 studenter från föreningen reste han runt i Turkiet, och träffade bland andra den här kurdiska familjen.
DEBATT

I dag tittar alla på schlagerfesten i Turkiet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Claes Nordmark, ordförande i Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet, var nyss där. Han såg en mycket mörkare bild av landet än vi kommer att göra i kväll:

– Några dagar efter att vi lämnat våra nyfunna vänner i Diyarbakir blev fyra av dem gripna av polisen. Det blev tio timmar utan vatten, mat eller toalettbesök innan förhören började och fortsatte under lika lång tid, skriver han.

Turkiet är ett av kandidatländerna till EU. I media ges bilden av ett land där demokrati och mänskliga rättigheter respekteras i allt högre grad.

Vi var sjutton studenter från Utrikespolitiska föreningen i Uppsala som bestämde oss för att åka till Turkiet för att se om beskrivningen av landet stämmer överens med verkligheten. Det vi fick se och uppleva gjorde oss bedrövade.

Vårt första intryck efter att ha träffat studenter och journalister i Istanbul var en väldigt modern och öppen atmosfär. Den bilden förändrades snabbt vid ankomsten till Diyarbakir i sydöstra Turkiet – eller Kurdistan – som enligt den turkiska staten inte existerar.

Civilpolisernas välkända vita bilar följde efter vår chartrade buss direkt från flygplatsen. De kom att bli våra trogna följeslagare i Diyarbakir och de byar vi besökte på vår resa till byn Duruca vid den syriska gränsen.

Den dag vi anlände till Diyarbakir var historisk för studenterna på Dicle universitet.

För första gången skulle kurdiska användas officiellt vid universitetet, en känd kurdisk dikt om vänskap skulle läsas upp och på plats fanns 90 studenter från Ankara.

Med turkiska studenter närvarande brukar inte polisen gå lika hårt fram. Men den turkiska ordningsmakten har en egen avdelning på universitetet och alla studenter filmades omsorgsfullt. Så även vi.

Jag fick ta en diskussion med polisen och svara på frågor om varifrån vi kom, vem som hade bjudit oss och varför vi inte ville följa med till polisstationen och dricka ett glas te. Dessa frågor upprepades om och om igen och stämningen var väldigt obehaglig både för oss och våra värdar som blev pressade av polisens närvaro.

När jag försökte intervjua en kvinnlig student om hur det var för henne som kvinna att studera vid Dicle universitet så tog det bara en halv minut innan en civilpolis kom och ställde sig väldigt nära oss.

Att européer sällan kommer på besök märktes tydligt då vi i Diyarbakir var med i nästan samtliga lokaltidningar och även i tv. I byn Duruca tog de vårt långväga sällskap för en officiell delegation. I Duruca fanns många hus som fortfarande har kulhål i sig sedan militären avrättat gerillamedlemmar under en konflikt för tre år sedan. Anledningen till att hålen efter kulorna fortfarande var kvar är enligt byborna att de inte har råd att laga dem, och den turkiska staten har inte heller ställt upp. Det enda sätt på vilket staten märktes av i byn var genom grundskolan där barnen inte får prata kurdiska samt genom militärens och polisens ständiga närvaro.

På bergen ovanför byarna i sydöstra Turkiet står det skrivet med stora vita stenar: ”Jag är en stolt turk” och ”Först staten”, ofta med gigantiska turkiska flaggor bredvid – även dessa sammansatta av stenar i vitt och rött.

Några dagar efter att vi lämnat våra nyfunna vänner i Diyarbakir blev fyra av dem gripna av polisen. Det blev tio timmar utan vatten, mat eller toalettbesök innan förhören började och fortsatte under lika lång tid.

Detta kom väl knappast som någon överraskning eftersom det sker ganska ofta när de visat någon utifrån hur deras levnadsförhållanden ser ut.

Under de psykiskt väldigt påfrestande förhören ville polisen främst veta vilken som var vår ”verkliga” anledning att besöka området.

De ville också veta varför vi bara besökte kurdiska föreningar trots att jag förklarat för polisen att vi uteslutande besökt turkiska föreningar i Istanbul. Polisen var också väldigt angelägen att få veta hur de kurdiska studenterna kände en person i vår grupp som är född i den turkiska de- len av Kurdistan.

En majoritet av både turkar och kurder är positiva till EU och jag hoppas verkligen att Turkiet en dag ska bli medlem. Det finns dock flera problem som måste lösas innan dess.

EU måste vara hårda i förhandlingarna för som det ser ut nu i landet efterlevs definitivt inte de värderingar EU-länderna värnar om. Att släppa in ett land i EU där militären har så mycket makt som i Turkiet och dessutom innan samtliga medbor- gare i landet behandlas med samma respekt borde inte vara möjligt. Det skulle vara ett misslyckande för EU som fredsprojekt. Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas!

Den som hävdar motsatsen uppmanar jag att åka ner till sydöstra Turkiet för att med egna ögon se hur den turkiska staten tillämpar demokrati och mänskliga rättigheter.

Claes Nordmark (Ordförande i Utrikespolitiska föreningen i Uppsala Utrikespolitiska föreningen är en partipolitiskt obunden förening)